Gå till innehåll

Dreamfall

dreamfall.jpg

Jag har sällan tagit mig tid att skriva ett inlägg om ett spel. I båda mina yrken ingår det faktum att jag spelar ohälsosamt många spel, varav en deprimerande majoritet misslyckas med att lämna minsta intryck på mig.

Här om dagen lyckades jag klura mig igenom The Longest Journey (1999), ett fullkomligt underbart äventyrsspel, inför uppföljaren Dreamfall. Och det är just Dreamfall jag vill tala om i det här inlägget.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte blivit berörd av ett spel i samma grad som jag nu blivit av Dreamfall: The Longest Journey. Jag satte mig för att ströspela, och precis som att sitta med en riktigt bra bok kunde jag inte lägga spelet ifrån mig. Igår natt rullade sluttexterna på min skärm och sedan dess har jag försökt smälta den här episka upplevelsen jag gått igenom.

Det är svårt att inte bli emotionellt berörd av Dreamfall. En övertygande värld med de mest mänskliga karaktärer ett spel skådat[1] gör att man gärna tror på det som utspelar sig på skärmen. Man glömmer väldigt fort att man har en handkontroll i handen och lever sig in. Man bönar och ber att spelskaparen Ragnar Tørnquist inte ska svika det förtroende han fått och det gör han... aldrig. Dreamfall spelar på hela känslospektrat och det är ofta man skrattar, och, det här är inte en klyscha, gråter.

Just det där sista är svårt att beskriva. Det är inte så att man sitter med tårarna rinnande nedför kinden och hulkar, det är mest att man har den där välkända klumpen i halsen. Känslan av maktlöshet blandas med en beundran för den berättarteknik som äger rum framför ens ögon och man inser att just Dreamfall har ändrat ens syn på hur ett spel ska se ut och agera. Det är mäktigt.

Efter slutet var jag tvungen att dra mig ut på nätet och se om en uppföljare var påtänkt, historien är nämligen långt ifrån avslutad. Till min glädje upptäcker jag att Ragnar Tørnquist har ambitionen och drivkraften att arbeta med ett Dreamfall 2. Det som sätter hinder i nuläget är som alltid pengarna. Dreamfall måste sälja i en tillräcklig mängd för att uppföljaren ska få grönt ljus. Händer inte det här så ger jag nog upp tanken om att spel någon gång skall bli betraktade som någonting mer än leksaker. Om det finns ett spel som genuint förtjänar en fortsättning så är det Dreamfall.

Jag kan utan att tveka, utan att skämmas, utnämna Dreamfall till det bästa spelet jag haft äran att spela i min karriär. Det här är ett spel som inte lämnar någon oberörd. Ett bättre betyg kan man nog inte dela ut.

Spela det här. Och förstå vad det hela handlar om.

  1. Till och med The Longest Journey kommer på skam []

12 reaktioner på ”Dreamfall

  1. Mattias

    Ojdå, så bra, verkligen?

    Måste man ha spelat longest journey för att uppskatta det fullt ut, eller går det utan?

    Jag är ärligt talat otroligt oinformerad när det gäller Dreamfall, vet inte ens vilket format det är till... PC och Xbox(360?)?

    Du fick mig åtminstone väldigt intresserad av det nu... får kanske spela det i sommar, när tiden räcker till.

  2. Pingback: Framtider.net » Blog Archive » links for 2006-05-08

  3. Naseer

    Det finns redan till PC, kommer ut på Xbox i slutet av månaden.

    Och jag älskar det. Det är nog väldigt bra att spela genom The Longest Journey innan man ger sig på Dreamfall. Visst är spelet "fristående", men det räcker inte riktigt. Det här är den andra delen av en trilogi. Man måste spela ha spelat ettan för att komma in i den underbara världen.

    Som jag skrev på SP-forumet. Hade jag recenserat Dreamfall så hade det varit min första 10:a. Trots usel kontroll (handkontroll är ett måste).

  4. Mattias

    Åh, egentligen vill jag springa ut och köpa det imorgon, men jag har fruktansvärda slutprov just nu. Det blir att ta tag i sommar.

    Vem är det som skrivit SP-recensionen, vet du det? Kommer väl i maj-numret antar jag.

  5. Martin Lindell

    Otroligt fint! Jag har ännu inte hunnit spela Dreamfall, men jag ser verkligen fram emot det. Det är tyvärr få spel som berört mig emotionellt. Phantasy Star-serien och Final Fantasy VII är undantag. Den sistnämnda har varit i tankarna den senaste tiden efter att ha sett filmen Advent Children samt läst och diskuterat Tobias artikel i Level. Det roliga är att jag ofta diskuterade spelet med min gode vän Emil när det begav sig. Visst snackade vi lite om materia och sånt, men det mesta kretsade om karaktärerna och deras dilemman och livsöden som berörde.

  6. Naseer

    Mmmm, FFVII var nog ett av de första känsloladdade spelen jag spelade. Visst hade Chrono Trigger och tidigare Final Fantasy-lir en hint om karaktärernas känsloliv, men FFVII tog det till nya höjder.

    Tio år senare har utvecklingen gått rätt långt. Och för min del är Dreamfall en kraftigare upplevelse. Speciellt mot slutet och det klimax av känslourladdningar man får bevittna.

  7. Johan Eklund

    Håller helt med Naseer. När jag spelade igenom hela spelet inför Spel2:s förhandstitt och sedan recensionen som nu aldrib blev av så blev jag helt trollbunden. Det är inget klassiskt äventyrsspel, men det är en upplevelse olik någon annan. Välskriven story och välskrivna karaktärer. Man önskar man kunde se sådant här oftare i spelvärlden.

  8. Pingback: Mitt Onlinearkiv » Dreamfall- the longest journey 2

  9. Bjørn Erik

    Hei! Jeg fant dette innlegget ved å søke litt rundt på nettet, og må si meg helt enig med deg! Dreamfall er fantastisk! Kan også glede deg med at en oppfølger er på vei, i form av online kapitler. Den lengste reisen er forøvrig mitt favorittspill gjennom alle tider, og Drømmefall er omtrent på høyde med det!

    Vil også tipse deg om de offisielle forumene til DF og DLR: http://forums.longestjourney.com/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.