Gå till innehåll

Om identitet, främlingskap och annat idiotiskt

schizofreni.gifDetta är ett inlägg jag länge önskat skriva men aldrig kunnat. Det är helt enkelt för stort, jag har själv inte alla svar och kan därför inte redovisa för vad som pågår i mitt huvud. Det svåra med att skriva har för min del alltid varit själva början. Jag kan gå runt med allt det jag vill säga i huvudet men när det väl kommer till att sätta det på pränt så funkar det aldrig förrän jag lyckas komma fram till en bra inledning.

Till det här inlägget vill jag börja med ett citat från Sam Ghazi som återges i presentationen till hans diktsamling Sömn är tyngre än vatten: "Den här boken skriver man om man är kluven. Om man är varken eller. Eller både och. Om man är född i Sverige, men har utländska föräldrar. Om man har ett arabiskt namn, men kan tala finska."

Jag varken föddes i Sverige, talar finska eller skriver en bok. Men jag känner igen mig i det Sam Ghazi vill säga. Det finns några av oss vars liv gett oss oanade möjligheter. Vissa som möjligtvis Sam Ghazi känner sig inte hemma någonstans, medan andra som jag känner att de hör hemma överallt. Man är förvisso inte helt rotlös, men rötterna som försöker klänga fast i mig är väldigt svaga. Jag är irakier i kött och blod, min uppfostran har varit väldigt öppen och accepterande, sättet jag uppfattar världen på är närmast svensk.

Det ger en viss frihet. Jag har inga kulturella, religiösa eller nationella krav på mig. I mitt liv har jag ställts inför många val och tagit beslut utifrån mig själv. Jag har fått välja mellan vad jag anser är det bästa ur två världar. Ibland har det inte funkat, ibland har jag dragits in i konflikter just på grund av mina val. Men det är så det är. Jag har försökt förtydliga för omvärlden att jag varken är irakier eller svensk, varken arab eller västerlänning, jag är helt enkelt jag.

När jag var yngre kom jag in på ämnet "vem är jag?" Hade jag varit religiös hade jag kanske gjort som andra ungdomar och sökt tröst i min religion. Hade jag levt i en arabkoloni så hade jag kanske identifierat mig som arab och tagit till mig de nödvändiga sederna och bruken. För min del var dock lösningen inte så enkel. Jag är ateist och den närmaste samling araber låg en timmes resväg söderut - alldeles för långt bort. Svaret på min fråga blev istället det kvasifilosofiska "jag är Naseer". Sedan dess har jag lärt mig att acceptera mig själv för den jag är.

Rätt eller fel? Det får andra bedöma. Men som jag ser det kommer jag aldrig att vara varken svensk eller irakier. Jag kommer dock alltid att vara mig själv. Och vet ni vad? Det är jag rätt nöjd över.

Det här vore kanske något för våra politiker och sociala myndigheter att titta över. Uppmuntra alla att vara sig själva, och vad detta självt än blir så kommer det nog att lösa sig till slut ändå.

9 reaktioner på ”Om identitet, främlingskap och annat idiotiskt

  1. Susanne

    Definitivt inget idiotiskt alls!
    Väldigt fina tankar, som avslöjar att du har rötterna inom dig själv och vet vem du är. Tänk om alla hade vetat det och varit trygga i sig själva. Då hade mycket sett annorlunda ut.

  2. Joshua_Tree

    Rätt! Inihelvete rätt. Själv har jag aldrig behövt fundera över min identitet på det viset, född i Sverige av svenska föräldrar som jag är. Däremot har jag en gång i tiden bestämt mig för att aldrig sorteras in under någon -ism. Jag kan ta ställning till saker själv, tack så mycket, och behöver ingen fördefinierad åsikt.

    Att grubbla över sin identitet är än allvarligare och inga övriga liknelser ska göras. Jag vill egentligen bara säga att jag förstår ditt sätt att tänka.

    Upplever du förresten att folk blir provocerade av att du inte smäller på dig själv en stämpel så att de kan sortera in dig utifrån sina fördomar?

  3. Lo

    Hej! du skriver så att det gör ont, för det är så träffande... Jag känner verkligen igen mig. Jag är förvisso född i Sverige, men flyttade innan jag lärde mig tala till England. England välkomnade min familj med öppna armar. Min mamma som bröt kraftigt och min pappa som gick många engelska kurser - det var inget snack om att de inte var engelska. de bodde ju i england! och jag, jag var ju engelskheten själv när jag åt baked beans och talade cockney slang.
    Men så åkte vi efter elva år i ett land där de flesta skolorna hade fler än tjugo nationaliteter och det inte fanns ett "vi" och "dom" tillbaka till Sverige.
    Vi hade tillbringat sommrarna i detta gröna land, och jag förstod men kunde inte tala svenska. Mina småsyskon var alla tre födda i england och kunde ingen svenska, mina föräldrar hade gett upp hoppet om att tala svenska med dom.
    Jag började skolan och blev mobban så gott som början. jag var ju inte svensk! Trots mina blåa ögon och mitt blonda hår så var jag ju inte "en av dom", min svenska lät ju förskräklig och jag hatade kanelbullar, blodpudding och allt som hörde svenskheten till.
    Racism skulle jag inte kalla det, jag var ju av deras "ras". Men främlingsfientlighet, jovisst.

    Jag talar idag felfri svenska - jag har faktiskt MVG i svenska och är därmed en av de bästa i min klass. Men jag känner mig fortfarande inte svensk, ordet är något jag helst inte tar i min mun. Jag säger inte att jag bott i england några år som liten, jag säger inte heller att jag är från england, för det stämmer inte.
    Mitt svar är ganska likt ditt på vem du är - jag svarar att jag kommer från mig själv.

    Identitet är något jobbigt och larvigt, så har jag ofta känt. Men samtidigt avundas jag de som är stolta över de de är, som en vän, som stoltserar med att han är en stolt son av Eritrea (trots att han bara talar svenska och aldrig har satt sin fot där).

    Nu har jag skrivit väldigt långt utan att egentligen ha något att säga... men hur som helst, jag ska fortsätta bevaka din blogg och känna igen mig.

  4. Naseer Alkhouri

    Susanne: Tack för de vänliga orden. Jag håller med. Hade alla mått bra med sig själva så hade vi haft en bättre värld.

    Josh: Jo, absolut. Av någon anledning retar det folk att man inte vill skriva in sig i ett fack.

    Lo: Jag blir glad och samtidigt vemodig av att läsa din kommentar. Jo, det är väldigt mycket "vi och dem" i skolan. Min erfarenhet är dock att de flesta växer ur tänket redan i gymnasiet. Visst håller en grupp människor kvar vid sina fördomar, men jag tror faktiskt att de är i minioritet. Till slut vill jag även tacka dig för din kommentar, det är skönt att veta att det är fler som tänkt i samma banor.

  5. Suki

    Jag känner igen mej så himla mycket i det du skrev. Jag är född i Sverige men dock är mina två syskon och mina föräldrar födda i Irak och har alltid haft ett viss agg mot mej pga att jag inte lärt mej den irakiska kulturen eller fått "uppleva" islam som dom gjorde i Irak. Jag gillade verkligen meningen "Jag kommer dock alltid att vara mig själv. Och vet ni vad? Det är jag rätt nöjd över."

    Jag ska också börja tänka så.

    Förresten så tackar jag dej för dom minuterna man får läsa dina ny inlägg. Brukar alltid se fram emot dom.

  6. tom_around

    Det där du skriver om Lo, där grundar massan utanförskapet hos en individ och som kommer följa individen genom hela livet. :-I

  7. Theorem

    Så jädrans sant. Världen skulle bli så mycket bättre om en uns av individualism uppmuntrades. Fantastiskt bra skrivet gamle kollega :)

  8. Mattie

    "Svensk" är väl egentligen bara beteckningen på vilken stat som får utfärda ens pass. Tycker jag. Man kan inte känna sig svensk.Har man medborgarskap eller bor här permanent så är man svensk. Det är sånt stigma runt människors nationalitet när det egentligen bara är en beteckning på var man bor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.