Min ateism

Som vanligt tänder jag till i en kommentar i någon annans blogg snarare i ett eget inlägg. Den här gången är det inlägget ”Jag heter Jerry och jag är ateist” som får mig att reagera – jag har nämligen gjort likadant och deklarerat min ateism i högtidliga former. När folk diskuterat min icke-tro med mig så har jag nästan fundamentalt försvarat min åskådning och därmed framstått som mer religiös i min anti-tro än den den troende person jag pratat med. Nu menar jag inte att Jerry gjort det, bara att risken finns för att man lätt faller dit.

Som deeped kommenterar i Jerrys inlägg:

Själv menar jag att ateism är en religion eftersom det de facto innehåller ett antal trossatser.

Just denna åsikt har jag upptäckt hos många teister som försöker radera mina argument. De menar helt enkelt att min ateism är en religion i sig – och plötsligt står jag i defensiven i en sådan diskussion. Verkligheten är, hos mig, en annan.

Själv kallar jag mig ateist, men det är mer på grund av min icke-tro än för att jag håller med ateisterna. Även jag ser risk i att ateismen håller på att bli en ny religion – och jag hör inte hemma i någon sådan.

Min ateism uttrycker sig i en sådan form att jag helt enkelt inte bryr mig om tro eller religion. Själv tror jag inte, samtidigt har jag inga problem med att mina vänner är troende – eller att de är kristna, muslimer, judar, buddhister eller vad det nu kan vara.

Svårare än så är det för del inte. Därför har jag riktigt svårt för ateister som försöker få till ett existensberättigande. Att de ens bryr sig om frågorna religion och tro visar väl att de någonstans har någon form av tro eller åtminstone ett problem med den livssyn de försöker skapa åt sig.

Själv bryr jag min helt enkelt inte.

6 thoughts on “Min ateism

  1. puterman

    Ateism innebär att tro att det inte finns några gudar, snarare än att inte tro att det finns några gudar. Det behöver inte innebära att man ser något fel i att andra tror på sådant, även om det ofta kan verka så. De som kallar sig ateister känns ofta som antiteister.

     
  2. DiscordianPunk

    Nej, det visar inte alls att de har ”någon form av tro” (vad det nu innebär) eller ”ett problem med den livssyn de försöker skapa åt sig”. Det kan lika gärna (på förhand) bero på att de t.ex. bryr sig om att människorna tror på saker som det finns evidens att tro på.

     
  3. vandrarvild

    Jamen, kalla dig inte ateist då?
    För jag tenderar att hålla med om att ateister i sin o-tro predikar högre än uttalat troende, och det i sig är ju rätt intressant, att man känner att man _måste hävda_ att man absolut inte tror på nått.

     
  4. Naseer Alkhouri

    Jag brukar i och för sig inte presentera mig i sådana sammanhang som ”ateist”. Diskussionen brukar börja med att jag deklarerar att jag inte tror. Och sen stämplas man som ateist i och med att det är den benämning som finns.

    Jag kanske ska börja kalla mig trosapatist eller nåt annat finurligt.

     
  5. lycantropen

    Jag kanske bor i en ovanligt religiös del av Sverige, men jag upplever att många kristna har en tendens att förutsätta att samhället ska formas på särskilda vis enbart för att en så kallad helig bok hävdar det. När jag, som ateist, inte håller med hugger de omedelbart. De kan bara inte tolerera att jag inte tror på deras diktator, utan startar ett privat korståg.

    Andra kristna hävdar att jag visst är kristen, därför att jag minsann är snäll mot människor och djur. Det är ett fruktansvärt respektlöst och förminskande beteende, och inget jag någonsin kommer att acceptera. Om jag då framstår som fundamentalistisk i min ateism visar det bara ytterligare deras underutvecklade inlevelseförmåga.

    Jag struntar i om människor tror på gudar av allehanda slag, så länge de respekterar att jag inte gör det. Svårare är det inte.

     

Kommentera