Foto: Taimur Asif @ flickr
Dubai framställs ofta som globaliseringens och kapitalismens ögonsten. Ett borgligt Eden. Ett skattefritt samhälle där entreprenörskap står i fokus. Det är rätt lätt att gå på bilden av Dubai som det perfekta samhället när man ser projekt som Burj Al Arab eller The World.
I skymundan får verkligheten stå. Som att de asiatiska arbetarna som faktiskt bygger upp Dubais rikedom, som tar hand om Dubaibornas barn, som ser till att samhället fungerar arbetar enligt rena slavkontrakt. Man rapporterar inte om den rasistiska grund som Dubai bygger på: där emirater självfallet alltid kommer först, där araber är andra klassens medborgare, där västbor tillhör tredje klassen och undviks av emirater och där speciellt sydasiater och afrikaner kommer på en avlägsen fjärde plats med allt vad det innebär.
Johann Haris gräv om Dubai i The Independent från april är därför en måsteläsning för de flesta. Jag har ansett mig känna till de arabiska ländernas högerkonservatism och rasism rätt bra, men även jag blir närmast chockad av det jag får läsa i The Indpendents artikel.
Dubai kan fan i mig ta sig i röven.
Är inte Dubaierna själva araber? Det är ju en del av emiratet. Dom som är andra eller tredje klassens medborgare är de s k ”gästarbetarna”, filippinare, indier, bangladeshare. Dom får bo ute i öknen i enkla baracker. Självmord är vanligt bland gästarbetarna. Dom har betalat för att kunna ta sig till Dubai. Sen när dom kommer dit ser dom att dom blivit lurade och tjänar mindre än vad man sagt dom skulle tjäna. Dom får svårt att betala av skulden som dom fått när dom köpte en plats till det förlovade landet.
Visst är dubai-borna araber, men det finns faktiskt en intern hierarki. I Irak tex utnyttjades egyptisk arbetskraft under 70- och 80-talet. Och gästarbetarna behandlades rätt illa ”trots” att de var ett brodersfolk.
Det är svårt att inte få det bestående intrycket av att mänskligheten verkligen suger från den artikeln. Tummen upp för välsnickrad journalistik.