Gå till innehåll

Ända sen vi fick barn har natten blivit min domän. När sonen vaknar är jag uppe och matar, nattar eller vad som nu behövs. Jag klarar av det här med lite, eller avbruten sömn rätt bra - något som säkert kan hänvisas till mitt nörderi där sena spel- och filmnätter inte varit ovanliga.

En oväntad fördel av detta är att jag numera kommer ihåg väldigt många drömmar. Så, här kommer nattens rätt udda dröm - slit den med hälsan:

"Bilen är inne på lagning. Chefen på verkstaden kommer in då och då för att skruva nån skruv och byta nåt lock. Jag undrar varför han jobbar så lite, hittar hans lönebesked, han tar ut 116000 kr per månad.

Jag vill nu köpa hans verkstad. Chefen kommer in i khaki overall och dammigt ansikte, han ser ut som Uncharteds Nathan Drake. Jag säger till honom att jag vill köpa hans verkstad, han hyschar mig och tecknar att jag ska följa med honom ut. Han pekar på en 7-sitsig röd Volvo 240 proppfull med barn, han vill inte att familjen ska veta att han funderar på att sälja.

5 miljoner erbjuder jag honom. Han går med på det ifall vi genomför affären i det fördolda. Han täcker över verkstaden med kamouflagenät och jag börjar klura på hur jag ska gå till väga för att få in en gummimatta under tomten för att kunna frakta bort den med min traktor utan att väcka misstankar.

Sanddynerna får inte heller gå sönder, jag måste vara försiktig."

Vänligen tolka detta, för jag har ingen aning om vad min hjärna vill.

Detta är inlägg 2 av blogg100.

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Det är ibland svårt att skriva blogg - idéer, tid, ork - allt det tar slut eller hamnar i skymundan. Då är det bra med personer som Fredrik Wass som klarar av att driva på.

Så, i år är jag med i Blogg100, börjar så här smått och satsar på att bli bättre allt medan tiden går. Följ gärna med på min resa och prenumerera på inläggen.

Till sist, gå med i Blogg100 du också. Ju fler vi är desto bättre.

rogue legacy

Rogue-likes, det är en genre av spel som jag inte är något större fan av. Kort beskrivet går det ut på att du alltid har ett liv, och sen är det game over. Du börjar som en svag karaktär, men varje gång du spelar blir du bättre och kan komma längre och längre - antingen rent mekaniskt, eller genom att spelet belönar dig med nån progressionssystem som inte nollställs när du dör. Oftast spelar man dessutom på slumpmässigt genererade banor vilket gör att ingen spelomgång är det andra likt.

Rogue Legacy placerar sig inom rogue-likes men gör saker och ting lite annorlunda. Du har förvisso ett liv, och dör du är det game over, men har tar likheterna slut. För när du dör går ditt arv vidare till en familjmedlem. Det du samlat på dig, det du blivit bättre på, det du låst upp kommer att finnas tillgängligt för dig vid nästa spelomgång. Det gör saker och ting lite enklare och min toleransnivå för sådana här spel växer. Rogue Legacy tar dessutom det här med genetik steget längre, det är sällsynt hänt att du spelar med en "normal" karaktär, egentligen sker detta bara när du är antingen homo- eller hetreosexuell, annars är ditt familjarv drabbat av diverse genetiska mutationer, och det är här Rogue Legacy blir väldigt lekfullt.

Att hålla sig för skratt är svårt när din riddare är drabbad av gasmage, är färgblind eller när denne har ett brytningsfel som får allting att se upp-och-ner vänt ut. Vid varje spelomgång får du välja bland tre olika arvingar, och förutom att då välja klass på den karaktär du ska spela med får du vara medveten om vilka genetiska fel du har att jobba med. Kanske är du väldigt vital med mycket hälsa, men så svag i armarna att du knappt gör någon skada? Eller har du drabbats av gigantinism, inte känner smärta och är så stark att du kan skära igenom dina fiender som en varm kniv i smör? Slumpen avgör och spelomgångarna blir bara roligare av de här små utmaningarna spelet delar ut.

För att ha svårt för rogue-likes har jag haft det riktigt roligt med Rogue Legacy. Spelet dryper av charm, vad sägs till exempel om att du springer runt i ouforskade rum för att plötsligt hitta en tavla som berättar hur det var för utvecklarna Cellar Door Games att utveckla sitt föregående spel Bullet Audyssey? Hela spelet är fullt av sådana här ögonblick.

Ta för övrigt en titt på klippet nedan för att få dig en klarare bild av Rogue Legacy, se sedan till att köpa spelet direkt från utvecklarna.

Min erfarenhet av passkontroller är inte den bästa. En gång i tiden innebar en stämpel i passet skillnaden mellan liv och död, mitt öde i händerna på en dåligt betald tjänsteman som med en stämpel kunde låta mitt liv passera "Gå" eller som med ett nekande kunde i värsta fall se till att leda mig in i omständigheter som slutade i min död. Det är ingen underdrift att påstå att jag var ett vrak varje gång jag skulle lämna in mitt pass. Än idag kan jag ha flashbacks och en stor osäkerhet inför en passkontrollant, trots att jag numera håller i ett rött, svenskt pass.

Papers, please är ett spel som fångar lite av den känslan. Dock ur en passkontrollants synvinkel. Du spelar som en nyanställd tjänsteman vid en gräns som alldeles nyligen öppnats, scenariot är en gammal sovjetkommuniststat som precis är på väg att öppna upp sig. Hemma har du en familj som väntar, de ska äta, ta sina mediciner, hålla värmen och överleva. Själv får du betalt per insläppt besökare, men håller du dig inte till reglerna och begår misstag dras detta av din lön. Här börjar spänningen bli riktigt intressant, men det faktum att du får begå två misstag per arbetsdag är det som gör att jag helt fastnar för Papers, please.

Jag vill helt enkelt vara den passkontrollant som släppte igenom den där familjen som ville bort från otaliga hemskheter till en säkrare tillvaro, den passkontroll som såg och kände igen fyra falska pass och som ändå stämplade dit ett visum trots den personliga risken. I Papers, please vill jag spela rollen som alla de passkontrollanter som hjälpte mig bort från Irak och som till slut såg till att jag hamnade i Sverige.

Spela Papers, Please själv, här. Finns till både mac och pc.

Path of Exile

Grinding Gear Games heter en liten utvecklare som sitter i Auckland, Nya Zealand och knackar kod. Ett gäng på cirka 20 personer som lyckats göra det Blizzard misslyckades med, ett nytt Diablo. Spelet som sådant heter nu inte Diablo, utan Path of Exile och någonstans känns det som att det är det spelet som Blizzard borde ha utvecklat.

Actionrollspel har alltid varit lite av spelvärldens Stardoll, innan. Man vill bara klä sin karaktär i bästa och snyggast möjliga mundering. I vägen för detta står vanligtvis en hord med monster och då gäller det att även ha bästa och snyggast möjliga vapen eftersom det är så världen ser ut. Vill man vara fin får man lida pin. Blizzard anno 2000 förstod detta, och senare även Runic Games med sin Torchlight-serie. Någonstans runt Diablo III verkar det dock som att man missade den här lilla detaljen för att istället göra ett spel som fick kretsa kring auktionshuset där man kunde göra affärer med riktiga pengar, i ett fullprisspel.

Det är här Path of Exile blir riktigt intressant. Detta är ett free-to-play-spel, där man dessutom satsar på så kallad "ethical microtransactions", och det finns inte minsta skymt av en valuta i spelet. Istället är det en föremålsekonomi som råder, där allt man hittar medan man spelar kan bytas ut mot något annat bara någon går med på affären. Så, i Diablo III får man först punga ut 500 kronor, för att sedan kunna köpa guld för riktiga pengar (eller grinda fram tillräckligt) för att kunna göra affärer i spelet, medan man i Path of Exile, som är gratis att spela, inte ens kan hitta ett enda guldmynt.

Psykologiskt har man alltså ett övertag redan på affärsmodellsbasis. Kollar man sedan på det riktigt intressanta, gameplayet, vinner Path of Exile än en gång, åtminstone om man är nostalgisk av sig. För om något är Path of Exile Diablo 2,5. Man har i stort kopierat kungen, men lagt till ett par intressanta innovationer. Det första nämnde jag ovan, man har skippat valutor och löst detta med föremålshandel. Den andra viktiga förrändringen har varit valet av klasser, eller rättare sagt valfriheten i detta. I Path of Exile spelar egentligen klasser ingen roll, för i bakgrunden råder dels en allrådande färdighetskarta som kan fyllas i med poäng allt medan du spelar, men även "förmågejuveler" som funkar som en bra genväg. Och det är här du bestämmer vem du vill vara. En tvåhandsyxsvängande nekroman? Eller ett eldklotspammande muskelberg? Båda går, båda funkar, och det är awesome.

I och med att vi pratar action-rpg här kommer vi till den spelmekaniskt viktiga punkten musklick. När man spenderar 30 timmar i ett spel med att klicka på saker och ting vill man att det ska kännas bra. Och det gör det. Varje klick i Path of Exile är responsivt, det är tyngd i attackerna, magierna riktar sig dit de ska och det är kul att springa runt, upptäcka och slakta ännu en hord demoner. Ibland blir det extra roligt när man översvämmas av 50-talet zombier, eller när man möter en boss som faktiskt känns som sådan. Och vid varje klick klickar (I see what I did there) Path of Exile med mig. Jag blir glad av att spela det här spelet, något som tordes vara självklart men som inte alltid är fallet.

Var är då orosmomenten? Tja, hela invitariesystemet suger och borde göras om av någon som kan UI, men detta är bara ett litet problem - det allvarliga är att jag inte säker på om Path of Exile kommer att vara kvar om nåt år. Etiska mikrotransaktioner i all ära, men vad ska studion leva på? Just nu finns det absolut ingen anledning för mig att köpa något av utvecklarna - och förvisso är animationerna och husdjuren de säljer fruktansvärt dyra och därmed lönsamma, men det saknas motivation för mig att genomföra ett köp.

Även om det går att leva på nudlar väldigt länge är bandbredd och serverunderhåll hyfsat dyrt, åtminstone ska ett spel kunna försörja sig självt kan jag tycka, och just nu är jag osäker på om så är fallet.

I en vacker värld hoppas jag att Grinding Gear Games kommer att introducera lite kläder och boosters att köpa, att de kommer att överleva, och att vi får fortsätta spela deras helt underbara spel för en lång tid framöver.

youtubereklam

Synen ovan mötte alltså mig när jag skulle kolla på ett klipp på Youtube. Kolla på en 30 sekunder lång reklamsnutt innan du faktiskt får se det du är ute efter, eller stå ut med två (kortare) reklamavbrott mitt i ditt tittande. Plötsligt känns det väldigt mycket TV4.

Vissa har inställningen att reklam är ett nödvändigt ont. Att vi skulle ha mycket mindre att titta på ifall inte reklam finansierade de diverse kommersiella kanalerna. Jag tillhör gruppen som inte håller med, som anser att reklam - särskilt sådan som avbryter mitt tittande - är bara av ondo. Jag tittar mycket mindre på tv just på grund av de allt tätare reklamavbrotten och där har nätet blivit min räddning. Lösningarna på nätet är finurliga, du kan tvingas kolla på reklam INNAN du får börja titta på det du önskar, ibland dyker det upp nån länk i nedre delen av din videospelare, och ibland visas ett reklamklipp efter att du tittat färdigt på det du skulle. Det står jag ut med. Nya reklamformatet på youtube dock, not so much.

Det ska sägas att jag hittills bara sett det här en gång än så länge (och då skippat videon som tvingat mig till detta) - så det är säkert nån form av A/B-testning som pågår och det här reklamformatet har inte genomförts fullt ut. Det är ingen hemlighet att jag önskar youtube fiaskosiffror för det nya formatet. Så här ska man INTE göra reklam. Det gör mig bara sur på videoproducenten, på företagen som gått med på detta och på youtube som anstår att lägga sig så lågt.

Jag vet att youtube är inne på att börja tjäna pengar på vårt tittande. De har nämnts abonnemang och premiumkonton. Det är något som jag skulle kunna gå med på om priset vore rätt. Men det här skitnödiga reklamformatet? Nej, lägg ner.

kindle4

Min fru frågade mig en gång hur jag kunde klara av att leva ensam. Hur fick jag tiden att gå egentligen? Jag svarade att det var det minsta av mina problem, jag hade filmer att se, spel att spela och böcker att läsa. Särskilt det sistnämnda gjorde jag mycket av, jag kunde göra slut på böcker i en rasande takt, och helst böcker i formatet tegelsten.

I de drygt två första åren jag var gift läste jag dock ut endast en bok. Att leva med en annan människa tog visst tid i anspråk. Jag hade mycket viktigare saker för mig än att sitta och läsa. Att dela ett liv, till exempel.

Jag saknade läsningen en aning. Men aldrig tillräckligt mycket för att faktiskt ta tag i det. Det fanns helt enkelt inte tid. Inte om jag skulle offra annat.

Till min födelsedag i september fick jag en Kindle i present. Sen dess har jag läst sex, eller sju romaner. Gamla, kära tegelstenar dessutom. Hur? Jo, e-böcker, kanske särskilt i Kindle-utformning är så jäkla smidiga. Den lilla bokplattan kan jag ta med mig var som helst, och plöstligt har jag till exempel 40 minuter lästid per dag när pendlar, kanske ytterligare en kvart på badrummet. I den takten hinner jag börja läsa igen. Med min Kindle har jag fått läslusten och läsglädjen tillbaka.

Visst snackas det mycket om att plastknappar och skärmar aldrig kan ersätta en riktig bok, att e-böcker är ett hot mot en anrik tradition. Men egentligen, vad är bättre? Att faktiskt läsa på en platta, eller att inte läsa alls?

Min Kindle har fått mig att återupptäcka läsningen. För det är jag den tacksam.

När flickr gjorde allting fel, och instagram allting rätt var det lätt att överge den förra till förmån för den andra. Visst var flickr fortfarande bättre på de "riktiga" bilderna, men för snabba twittervänliga bilder var instagram överlägset.

Själv satt jag och väntade på att yahoo skulle lägga ner flickr, lät bli att betala medlemskapet när det gick ut i somras.

Sen hände det en massa. Flickr släppte för ett par veckor sen en app som till stor del apade efter instagram, något jag skrattade åt, och sen uppdaterade instagram sina användarvillkor - plötsligt var det inte lika självklart vilken tjänst man skulle använda.

Personligen har jag nu valt att radera mitt instagram-konto, trots att tjänsten reviderat sina villkor. Anledningen är att jag använder instagram alldeles för sällan ändå, och då är inte den tappade tilliten värd mödan.

Själv kan jag tycka att om man använder instagram mycket så är det absolut värt att vara kvar, men har man ett konto bara för sakens skull kan det vara bra att markera genom att avsluta kontot.

Vill man ha kvar sina insta-filtrerade bilder lär freethephotos.com vara bra. Då ser det ut så här.

Bortsett från Martin Melins nakna bringa har inte allt stått rätt till i Martin Melins officiella blogg, att bläddra bland de senaste inläggen är en studie i "oh shit vad har jag gjort?"

Vilket kanske är ganska orättvist. Kritiken mot Melins invandrarsyn har varit hård, men egentligen vet ju Melin precis vad han pratar om.

Vi glömmer att Martin Melin varit med i Robinson. Han vet hur det är att vara svulten och torterad. Under sin tid på ön blev ju Melin både hungrig och snoppmaserad - inte har han snatttat nån gång för det?

%d bloggare gillar detta: