Det bästa med film på skiva är bonusmaterialet. Det är kommentarspåren, bakom kulisserna-inblicken, intervjuerna och out-takesen. Magin händer inte i själva filmen, utan runt omkring den.

Spel har varit dåliga på att förklara hur de blir till, vem som gör dem och varför de händer. Valve är inne på att släppa in spelarna bland kugghjulen men få andra vågar. Därför blir det extra kul när man hittar ett bakom kulisserna-reportage från Naughty Dog som går igenom hur ett av 2013:s viktigaste spel The Last of Us blev till. Missa inte detta:

Detta är inlägg 11 av blogg100.

Spec Ops: The Line

Hur många människor dödar du under en runda av din favoritshooter? Vad är anledningen till att du gör detta? Är du god och de, de onda? Eller är du en massmördare värre än de du tagit på dig att stoppa? Vad gör obönhörligt massmord med en människa? Lyder du som soldat bara order, eller har du något moraliskt ansvar?

Are you having fun?

Spec Ops: The Line är ett ovanligt spel, det försöker svara på frågorna ovan och det försöker problematisera skjutargenren som sådan. Och i mångt och mycket lyckas det väldigt bra.

Jag vet att den här analysen kommer flera år försent, men i och med att alldeles för få tagit chansen att uppleva det här spelet känner jag att en påminnelse är tiden värd. Spec Ops: The Line är ett obehagligt spel att spela, jag har aldrig "roligt" och tack och lov för det - branschen behöver komma förbi underhållningsstadiet och in i något seriösare. Spel som konstform borde börja ifrågasätta och Spec Ops: The Line är en helt ok början.

Visst är spelet som sådant inte perfekt, man gör det stora misstaget att marknadsföra titeln som genetisk FPS och en timme in i spelet finns inget som tyder på motsatsen. Många har här slutat spela och då inte upptäckt det väldigt mörka djup som gör Spec Ops: The Line till en klassiker. Vilket är väldigt synd.

Jag uppmuntrar dig till att söka upp Spec Ops: The Line och att ge det en ärlig chans. Spelet torde gå att hitta för några tior numera. Vem vet, kanske lyckas spelbranschen överraska dig för en gångs skull. Och det vore positivt för oss alla.

Detta är inlägg 6 av blogg100.

Jag gillar dubstep, jag vet att det är inne att basha genren, men energin i musiken går inte att ta fel på. Det är härlig, blodpumpande rytm. Sätt dig och lyssna på deadmau5, Feed Me, Nero, Zomboy eller till och med gamlingen i gamet Skrillex och låt energin strömma. Det är ju bättre än en kopp kaffe.

Jag menar, lyssna bara på det här mästerverket:

Det sagt måste jag dock erkänna att de bästa i branschen ändå måste vara kalkonbröderna:

Detta är inlägg 4 av blogg100.

Nåt som jag haft riktigt svårt att förklara pedagogiskt har varit min uppväxt. Det hände väldigt mycket, under en relativt kort tid och jag var bara barnet som hängde med. Därför blir jag väldigt glad, nöjd och stolt när jag ser min barndomsbästis Nadja Hatem klara av allt detta med bravur under en intervju med Kanal Global - en intervju ni kan se nedan:

Vi var sammanlagt 5 barn under de där åren som arabisktalande Peshmerga i Kurdistan, men Nadja var först. Hennes utmaningar var med all säkerhet större än våra.

Detta är inlägg 3 av blogg100.

Ända sen vi fick barn har natten blivit min domän. När sonen vaknar är jag uppe och matar, nattar eller vad som nu behövs. Jag klarar av det här med lite, eller avbruten sömn rätt bra - något som säkert kan hänvisas till mitt nörderi där sena spel- och filmnätter inte varit ovanliga.

En oväntad fördel av detta är att jag numera kommer ihåg väldigt många drömmar. Så, här kommer nattens rätt udda dröm - slit den med hälsan:

"Bilen är inne på lagning. Chefen på verkstaden kommer in då och då för att skruva nån skruv och byta nåt lock. Jag undrar varför han jobbar så lite, hittar hans lönebesked, han tar ut 116000 kr per månad.

Jag vill nu köpa hans verkstad. Chefen kommer in i khaki overall och dammigt ansikte, han ser ut som Uncharteds Nathan Drake. Jag säger till honom att jag vill köpa hans verkstad, han hyschar mig och tecknar att jag ska följa med honom ut. Han pekar på en 7-sitsig röd Volvo 240 proppfull med barn, han vill inte att familjen ska veta att han funderar på att sälja.

5 miljoner erbjuder jag honom. Han går med på det ifall vi genomför affären i det fördolda. Han täcker över verkstaden med kamouflagenät och jag börjar klura på hur jag ska gå till väga för att få in en gummimatta under tomten för att kunna frakta bort den med min traktor utan att väcka misstankar.

Sanddynerna får inte heller gå sönder, jag måste vara försiktig."

Vänligen tolka detta, för jag har ingen aning om vad min hjärna vill.

Detta är inlägg 2 av blogg100.