Gå till innehåll

1

Det var någonting med musikvalet till 300-trailern som verkligen fångade ens uppmärksamhet. I mitt fall så pass mycket att jag ville ha låten. Dum som jag är köper jag filmens OST[1] utan att först ifrågasätta innehållet.

Det jag fick hem var just musiken från filmen, självfallet exklusive trailermusiken. Nu spelade Tyler Bates hårda musikaliska arbete ingen som helst roll längre. Jag hade köpt en förbannad skiva med 25 låtar, problemet var bara att jag inte fick just den låt jag ville ha till en början.

Lösningen blir de olagliga alternativen. Jag söker på "300 trailer music", får ett antal träffar, klickar på första bästa och sedan påbörjas nedladdningen av Nine Inch Nails Just Like You Imagined i grym kvalitet. Det är så enkelt, så självklart att man nästan känner sig dum som inte gjorde så till en början.

Musikbranschen måste förstå hur krångliga deras tjänster är och hur enkla piratalternativen är i jämförelse. Vi bankar in budskapet om att det måste vara enkelt och billigt att köpa musik, men det är otroligt nog ingen som lyssnar. Hur detta går ihop kan jag bara inte förstå.

Det är bara att trösta mig själv och er med lite hårda toner från NiN:

  1. original soundtrack []

2

Anchorman är en riktigt kul film. Förutom geniala Will Ferrell ser vi Steve Carell i en av hans bästa roller.

Allt det här spelar dock ingen som helst roll.

För när man parar Anchorman med 300 uppstår magi!

9

300.jpg

Frank Miller var ökänd för att vägra samarbeta med Hollywood, hans serier var hans älsklingar och han höll hårt i dem. Med Sin City kom Frank Miller dock att överge sin position och man kan spekulera i varför, troligen har mixen ett seriöst förslag och en fet check med saken att göra. Sedan dess har i alla fall Frank Miller blivit industrialiserad av Hollywood. Sin City 2 och Sin City 3 är under utveckling och jag har nyligen sett hans 300 på bio. Det är just om den senare filmen jag tänkt skriva.

Det är inget snack om att testosteronet flödar i 300. Uppumpade muskler, män, kvinnor som föder riktiga män, vapen, noshörningar, naket, sex, offervilja och hybris. Det är en mäktig mix.

Någonstans har 300 fått ett oförtjänt rykte som "årets actionfilm", "årets tekniska prestation", "årets politiska hetpotatis", "årets mansgrisfilm" eller "årets togafilm" när den egentligen inte är något av dessa beskrivningar. Faktum är att 300 är en ganska underlig film som jag har svårt att placera i något fack.

Greenscreen-effekterna är inte riktigt vad jag väntat mig, actionsekvenserna är spektakulära, speciellt i slow-motion, det finns dock för få av dem. Den persiska armén är stooor och mäktig och vi skådar en hel del missfoster som det hade varit riktigt kul att se i strid (bödeln) men som istället aldrig får chansen att komma in i handlingen. De 300 spartanernas övermäktighet är så tonsättande att allting annat hamnar i skuggan när jag gärna hade sett en ännu mäktigare fiende. Man får helt enkelt intrycket av att de 300 är halvgudar i stridsmundering och att de kommer att komma ut segrande ur en omöjlig strid. Sedan går de och offrar sina liv i en sannerligen halvhjärtad sista insats... man kan bli arg för mindre.

Ändå är det med ett leende på läppen man lämnar biografen och beger sig hemåt - smått förvirrad - eftersom 300 inte riktigt är den film man förväntar sig men som ändå är tillräckligt minnesvärd. Här uppstår hos mig en underlig situation där jag erkänner villigt att jag tyckte om 300 riktigt mycket, samtidigt som jag har en enorm lust att såga den. Varför den här känslan uppstår kan jag inte riktigt förstå. Men att den smolkar ner min upplevelse en aning är tyvärr givet.

Spartanerna kan i alla fall vråla som gudar. Alltid något. Utöver allt annat.

%d bloggare gillar detta: