Gå till innehåll

1

Det är en uråldrig diskussion inom speljournalistiken, borde spelrecensioner vara ren konsumentupplysning, eller ska vi istället dra till med kritisk kulturjournalistik? Någonstans blev det faktiskt aldrig någon debatt inom spelmedia - efter New Game Journalisms intåg var det givet bland Sveriges spelredaktörer att man skulle göra kulturjournalistik. Och inte att undra på. Kulturjournalistik är bättre, roligare och mer tankeväckande - både för läsaren samt skribenten. Alla vinner på att skippa torr konsumentjournalistik. Det ansåg de flesta av oss. Men nu har speljournalistiken drabbat samman med mainstream-media, och frågan har kommit upp på tal igen.

Egentligen är debatten i "gammalmedia" inte ny. Sam Sundberg lyckades irritera SvD:s gamer-läsare med sin recension av Gears of War 2 och Tove Bengtsson upprepade samma bragd med sin recension av God of War III. Debatten har dock särskilt de senaste dagarna tagit fart, och det i samband med recensionerna av det kontroversiella Medal of Honor. Först ut var Aftonbladets Petter Ottsjö som sågade Medal of Honor på grund av dess premisser; kriget och skildringen av det. Med citat såsom "'Medal of honor' avhumaniserar fienden, undviker geopolitisk bakgrund, ger inga svar på varför soldaterna är där." dröjde det inte länge förrän kommentarsfältet tog fart. Spel skulle vara spel och endast recenseras som sådana, kulturjournalistiken hörde hemma på kultursidorna hette det.

På SvD är tonen likadan. Här får spelet 3/6 i betyg mest på grund av att det är tekniskt skickligt. "Men med den politiska och etiska kontroversen i bakhuvudet är det svårt att njuta av spelet." Skriver Tove Bengtsson. Inte heller här är kommentatorerna nådiga. Någon skriver att recensionen har fel fokus, det är spelglädjen, effekterna, längden på spelet som ska recenseras och inte politiken. Med andra ord, konsumentjournalistik, inte kulturditot.

Utmaningen för gammalmedias spelredaktioner ligger i att förklara för läsarna att det är just kulturjournalistik man håller på med, spelen behandlas på samma sätt som skivor, böcker och filmer. Och det går inte att poängtera detta tillräckligt noga, för det är först hos mainstream-media man har chansen att övertyga icke-gamers om spelmediets relevans. Jag hoppas att spelredaktionerna är redo att anta denna utmaning.

4

Internetfenomen är svåra att förklara. När en frisbee träffar en kille som klätt upp sig i helvitt uppstår webbkomik. Skogsturken är ett av de mest populära svenska virala klippen. Remixarna är många: Vi har Sagan om Ringen-nörderiet, fjällturken, technoturken och gudarna vet vad mer. Ingenstans får vi dock svaret till frågan "vem var det som kasta?"

Inte förrän Aftonbladet bestämde sig för att gräva det vill säga. Här följer 02:47 ren win!

6

Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln "Våra söner plundras på sina organ".

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

2

Det här är stort. Riktigt stort. Närings- och vice statsministern Maud Olofsson har indirekt gått med att blogga här i "Se till vänster, där går en arab". Hon kommer alltså inte att skriva inlägget själv, hon vet inte heller vad det är hon skall blogga om. Men det gör inget.

Maud Olofsson bloggar inte här, men indirekt gör hon ju det. Det är bara det att jag sitter och trycker på tangenterna. Men det är alltså Mauds ord. Jag har studerat detta väldigt noggrant och vet exakt vad hon tycker.

- Hej! Det här är Maud. Jag vill bara hälsa att vi alla är ivriga bävrar.

Dagens Media och Resumé skriver om denna historiska händelse då Maud Olofsson bloggat indirekt, här i "Se till vänster, där går en arab".

3

Med anledning av att malaysiern Dr Sheikh Muszaphar Shukor skall upp i rymden till internationella rymdstationen ISS den 10:e oktober har Malaysien släppt en "muslimens guide till galaxen". Syftet är att underlätta för och undervisa en troende muslim hur han skall bete sig i rymden. Hur ofta ska man till exempel be? Vart ska man vända sig? Sådana frågor.

Media är självfallet snabba med att snappa upp nyheten. Och inget fel i det, om man inte tar till rena lögner som exempelvis Aftonbladet gör när de dubbar Dr Shukor till den första muslimske rymdfararen. För faktum är att det var ganska exakt ett år sedan den första muslimen befann sig i rymden.

Hon heter Anousheh Ansari, en iranier boende i USA, och hon blev en rymdfarare redan den 18:e september 2006. Hon flög upp med hjälp av den ryska federala rymdstyrelsen och blev både första iraniern likväl som första muslimen i rymden.

Jag vet att det är att förvänta sig för mycket när man kräver faktakoll hos kvällstidningarna. Men... kom igen!

1

Verkar vara strul med Aftonbladets hemsida. Tror inte att sidan blivit hackad, misstänker dock att ett av systemen webbsidan förlitar sig på har kraschat rätt hårt.

För nuvarande ser det ut som följer om man besöker aftonbladet.se:

Vi kommer säkert att höra mer om detta under dagen.

Som sagt. Det här är för övrigt andra gången jag skriver någonting som ett par minuter senare automagiskt dyker upp hos DM med en bild misstänkt likt min egen. Kul att ni läser min blogg.

4

Hela grejen med Twingly har satt fart på Aftonbladet, de var måhända före med att uppmärksamma bloggar, de gjorde det dock inte lika snyggt.

Sigge har i ett par kommentarer här på bloggen försvarat Aftonbladets metod att koppla tidningsartiklar med bloggar via externa sajten Bloggportalen, jag vill dock framhålla att en en-klickslösning är bättre än att gå en omväg via Bloggportalen.

Idag har i alla fall Aftonbladet lanserat sin egen bloggkarta, kallad "Geografiskt". I konkurrens med gamla hederliga Var är du? och bloggkartan.se.

Jag vet inte vad mer jag ska säga än att det har ju redan gjorts. Självklart ska jag registrera mig på den nya kartan, liksom jag gjort det hos de andra två. Men vad är meningen liksom?

Don't imitate, innovate!

4

twinglyAtt Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nu länkar bloggosfären är självklart goda nyheter. Vad som är viktigast är att de valt att göra det utan det obligatoriska kontrollbehovet. Genom att använda pingtjänsten Twingly kommer de två svenska tidningarna att få kommentarer till deras artiklar som inte går att censurera, kontrollera eller driva trafik med. Det är hedersvärt.

Kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet har en helt annan approach. Deras idé går ut på att tjäna pengar på användargenererat innehåll genom att erbjuda bloggtjänster i nätverket. Indirekt kontrollerar med andra ord kvällstidningarna bloggarna, de kan välja att visa annonser, highlighta artiklar och allmänt störa en användarblogg och dess innehåll.

Väger man upp de två tillgångasätten mot varandra ser man genast vilket som är överlägset. Primelabs med Twingly har verkligen tänkt till och kommit fram med en bra produkt.

Intressant är att följa utvecklingen och framför allt motdragen från Knuff, Intressant, Aftonbladet och Expressen. Det sagt gillar jag verkligen att bloggen inte längre ses som ett hot utan som kompliment av medierna.

1

ronnierosing.jpg

Aftonbladet är bra på att få ihop det.

Någon gång försvarar de sig med att det var ett olyckligt sammanträffande, men det tror ni på lika lite som jag gör. Webbredaktörerna vet vad de gör - de fick i alla fall mig att klicka på Ronnie Sandahls krönika - som självklart visade sig handla om allt annat än Linda Rosing.

4

Tur att jag var ute och reste idag, annars hade jag nog aldrig köpt en tidning. Valet föll på Aftonbladet (det står ju oberoende socialdemokratiskt där någonstans och det rätt ovanligt med aningen vänsterinriktade kvällstidningar...).

Och där, sidan 4. Spelet räddade mitt liv läser jag. En kulturartikel av poeten Jenny Morelli som faktiskt behandlar spel ur en synvinkel som jag känner mig bekväm med - inte som en leksak med andra ord utan som vilken annan vuxensyssla som helst.

Två av världens bästa spel förärades - Grim Fandango och Psychonauts.

Jag hittar inte artikeln i Aftonbladets sajt och hoppas att den dyker upp så småningom. Tills dess rekommenderar jag ett köp av dagens tidning och en genomläsning.

Spel är kultur, även om det är få (bland annat jag) som inser detta.

%d bloggare gillar detta: