Gå till innehåll

3

Och så har det redan hunnit gå ännu ett år. Numera ska jag komma ihåg att tala om för den som frågar att jag är 29, vilket i mitt fall är svårare än det låter.

Jag vet inte, men har ni samma problem? Bara här om veckan presenterade jag mig själv som 28 år gammal, jag har ju över året vant mig vid att vara 28 - och nu är det plöstligt inte sant längre - och så tar det tid för min hjärna att anpassa sig.

Det är likadant med datumet. Jag kan fortfarande slarva och skriva 2008. Det är inte klokt. Undrar om jag lider av kronisk nostalgi?

Annars har det här året varit bra i mångt och mycket. Jag känner mig äntligen hemma och stabil i min nya lägenhet och har börjat våga göra slut på mina flyttlådor. När man flyttar ofta är det lätt att hamna i ett stadie där man inte vill packa upp, det har jag kommit över tack och lov.

Socialt känner jag mig numera som stadd i Stockholm. Jag är tacksam och glad över de vänner jag har. Det har förvisso aldrig varit ett problem för mig att skaffa en ny vänskapskrets, däremot har jag haft svårt att vårda relationer över tid. Här anstränger jag mig för att bli bättre, och jag tycker mig se framsteg i min hållning. Till er kära vänner, tack för er förståelse och tålamod.

Problem har jag dock när det gäller relationer. Jag rör mig mellan två ytterligheter, en flört som bara dunstar bort, eller en bestående vänskap. Och missförstå mig rätt, vänner är det bästa som finns, men vad gör jag för fel som inte lyckas kombinera ytterligheterna? Det är sådana ämnen man filosoferar över klockan två en fredagmorgon, utan att bli ett uns klokare. Några visdomar?

Det jag kommer att säga härnäst har jag sagt många gånger och kommer att upprepa många gånger till. Jag är oändligt stolt över min familj. Mina föräldrar gav, och ger mig en sådan trygghet att jag känner att jag kan göra vad som helst. Min lillebror, numera vuxen lärare med ansvar för elevkullar, kan knappt tro det. Min lillasyster kämpar hårt i andra klass på gymnasiet och bevisligen är smartast och starkast i syskongänget, henne har jag bytt blöja på.

Karriärmässigt går det bättre än vad jag trott vara möjligt. Jag arbetar på spännande och krävande projekt, jag lär mig nytt konstant och är nöjd med min förmåga att ta emot nya intryck utan att sätta ihop sådana löjliga hinder som prestige eller revir exempelvis.

Personligen skulle jag dock vilka utveckla mig mer när det gäller fritidsaktiviteter. Det finns de dagar då jag känner att jag bara jobbar, äter och sover. Här har jag ännu en punkt att jobba på.

Till slut har jag hört att 30-årskrisen är nära. Och vet ni vad, jag tror inte det. 30 är en siffra som kommer efter 29. Vill jag krisa så kan jag lika gärna gjort det redan, varför vänta tills man har en trea i ålderssiffran?

Nu ska det i alla fall bli tårta och en present till mig själv. Födelsedagen kommer igång på allvar under helgen när jag ska iväg och fira med min familj.

Tack för alla lyckönskningar. Ni är bäst.

2

Efter det föregående inlägget där jag förklarade mig sjuk ringde telefonen och en arg mamma hördes på andra sidan luren. Hur kunde jag ha låtit bli att ringa när jag varit så sjuk? Mina föräldrar hade önskat åka upp hit för att handla, laga mat och allmänt skämma bort mig under mina feberdagar.

Grejen är att det tar sex timmar att köra upp hit. Och sen tycker jag att man måste lära sig hantera sånt här själv när man ändå flyttat hemifrån.

Älskar er för omtanken!

Boosat!

Efter drygt två veckor frånvaro är man då tillbaka i hetluften. De två senaste dagarna har jag till och med längtat tillbaka till jobbet, och det får man ta som ett gott tecken på att man varit utvilad och laddad.

Som alltid var tåget försenat, 25 minuter den här gången, vilket också innebär att jag missar resegarantin med fem minuters marginal. SJ är djävulen, så är det bara. Under min resa fick jag höra ett par bli recenserade.

"Jo, hon är snygg. Men hon är ju nyiigh! Du vet... Mmm..."

"Han ser ut som Shrek. Han ser ut som Shrek."

Allt är med andra ord som vanligt igen.

2

Förändring förgyller. Det verkar inte Obama ha förstått och tyvärr har vi fått ännu en amerikansk president som borde lära sig slå upp ordens innebörd i ett lexikon. Men jag har i alla fall lite äkta change i mitt liv.

Som konsult är det rätt givet att man avslutar ett uppdrag för att sedan börja hos en ny kund. Och den dagen är här för min del. Imorgon är det nya äventyr som gäller. Kommer att sakna det gamla gänget. Men ska man se ljust på det hela så är jag helt säker på att jag kommer att sakna det nya gänget när det väl blir dags att lämna dem inför nästa utmaning.

Att vara konsult är lite konstigt på det sättet. Men samtidigt underbart om man gillar att träffa nya människor, sätta sig in i nya situationer och ta sig an nya utmaningar. Och jag är en sådan person.

Jag behöver ingen change I can tro på - jag har istället change in the görning. Yes I kan.

1

Ernest HemingwayNi har säkert hört talas om Ernest Hemingways sexordsroman: "For sale: Baby shoes. Never worn." Det påstås att Hemingway ansåg att det var hans bästa verk.

Det finns onekligen en charm i att vara så kortfattad som möjligt. Tidningen Wired lät år 2006 diverse sci-fi-, skräck- och fantasypersonligheter skriva sina egna sexordsromaner. Bland dessa kunde man hitta sådana guldkorn som Eileen Gunns "Computer, did we bring batteries? Computer?" och James Patrick Kellys "We kissed. She melted. Mop please!".

Vi vanliga dödliga har självklart också fått chansen att skriva sex magiska ord. Smith Magazine lät till exempel läsarna beskriva sina liv på sex ord. Responsen lät inte vänta på sig och projektet ledde till en bok.

I Sverige är det journalisten och föreläsaren Jenny Eklund som nu försöker föra in fenomenet i vårt medvetande. I bloggen "Ditt liv på sex ord" får du och jag skicka in våra historier.

Själv beskrev jag mitt liv som "Vad gör jag här? Jaså det...". Det lät bra, då, när jag skrev det. Nu är jag inte alls säker på om jag hade valt samma sex ord. Det är lite roligt det där. Humöret spelar en väldigt stor roll.

Hur skulle du beskriva ditt liv med sex ord?

2

Det börjar bli lite av en tradition. Jag tar ledigt och finner mig själv i ett härligt bojkott av allt vad uppkopplat heter. Det är aldrig planerat, men händer ändå. Så fort jag sätter mig vid en annan dator än min egen försvinner all lust att blogga, läsa bloggar, maila, läsa mail eller surfa.

Det är i slutändan en välbehövlig paus. Det ligger inte i människans natur att ständigt vara tillgänglig. Det ligger i alla fall inte i min natur.

Fram till mellandagarna rörde jag inte ens en dator. Sedan blev det lite mer av den varan. En djupdykning i hårdvaruproblem, Windows Vista och XP då föräldrarna bytte dator. Även detta uppfriskande. Det är någonting med fungerande datorer som irriterar mig - man tar dem för givet. Hellre då lite krångel så att man kan få gnugga hjärnbalken och uppdatera sina kunskaper.

Annars har jul- och nyårsfirandet varit fantastiskt roligt. Att träffa släkt och vänner i skenet av blinkande gröna och röda lampor är alltid lite speciellt. Och nu är man uppladdad inför ett nytt år.

Ett toppen 2008 önskar jag er alla.

Man slutar på ett jobb och börjar på ett annat. Otroligt tidskrävande är det och inget jag kan rekommendera. I min värld längtar jag efter en arbetsplats där jag får jobba i 40 år för att sedan pensionera mig. Vissa tycker säkert att det är en mardröm jag beskriver, men någonstans känns det åtminstone för min del som ett liv värt att prova. Man kan ju alltid ångra sig om det inte skulle fungera.

Nåja, det som väcker mina bloggkrafter i liv är ett inlägg av den alltid lika intressanta Beta Alfa. Här har han i ett inlägg hittat en Simpsons-hyllning till Noah, mannen som fotograferar sig själv en gång om dagen för att på så sätt fånga åldrandets process.

The Simpsons låter oss följa Homer Simpsons liv en bild i taget i 39 år. Serien har fortfarande sina guldklimpar.

Psst... är du upp över öronen förälskad i mig går jag att hitta i en mer aktiv form hos Pakten Böcker.

6

Och så var man där igen. Där man minst vill vara. Hjärnan fullkomligt sprutar med idéer. Det finns hur mycket som helst jag vill göra. Det finns kanske ännu mer av sådant som jag måste göra. Men det tar bara.... gnhh... stopp. Jag hatar den känslan.

Det är möjligtvis svårt att förklara vad jag går igenom just nu, vad jag gått igenom de senaste två eller tre månaderna. Jag är mitt inne i en kreativitetsvåg samtidigt som jag är totalt blockerad. Jag står stilla medan min hjärna rusar. Jag har tappat så mycket tid på att inte göra någonting att jag är irriterad på mig själv.

Är det disciplinbrist? Jag vet inte om jag vill komma fram med en sådan enkel förklaring.

Ta bara det här inlägget. Det tar emot fruktansvärt mycket att skriva det. Det påminner nämligen om något seriöst och jag orkar inte ta tag i det. Jag vill mycket hellre skriva om någonting jag sett på tv eller om ett spel jag spelat. Som jag gjort de senaste månaderna.

Resten av mina vakna timmar ser likadana ut. Jag har sålt in en artikelidé till Super PLAY som jag bara inte kommer åt att skriva. Det är bara, gnhhh... stopp. Varje gång jag försöker. Det är inte en skrivkramp, för jag vet exakt vad jag vill skriva och hur jag ska skriva det. Det är bara det att det aldrig blir gjort.

Jag har ett spelkoncept jag arbetar med till jobbet. Jag har en syn framför mig på exakt vad det ska vara för spel, vad det ska heta, vad det ska gå ut på, hur det ska se ut och en anledning till varför spelet borde utvecklas. Det enda som återstår är att skriva ett designdokument. Det blir inte av. Jag hemsöks av ett gnhhh.

Hemma har jag länge önskat ta i med hårdhandskarna i badrummet. Att torka golvet, skrubba toan och torka av vasken funkar trots allt inte i längden. Ett badrum behöver ett skoningslöst städanfall emellanåt för att fortsätta vara fräscht. Och jag... gnhhh... stopp. Det blir ett skrubba och torka till nödvändig nivå och sen lägger jag av.

Min etta skulle för övrigt må bra av lite ommöblemang. Rummet ser likadant ut som när jag flyttade in för drygt två år sen. Jag skulle kunna bara göra något så enkelt som att byta plats på säng och fåtölj, eller nåt. Men det är bara gnhhh... stopp.

Eller vad sägs om alla mina bokidéer? De som har med drömmen om publicering att göra. Ingen kommer ju att kunna läsa mina böcker så länge som jag fortsätter att låsa in dem i huvudet. Men nej. Gnhhh... stopp. Någonstans i nervbanan mellan hjärna och fingrar.

Mitt problem att stå och stampa på samma plats är faktiskt jobbare än så. Ta bara en så enkel sak som att gå på bio. Jag gör det inte, trots att jag vill. Bara i nuläget går det tre filmen jag vill se. Vad hindrar mig? Ingen aning. Gnhhh... stopp.

Snart hamnar jag i en ond cykel där irritationen på mig själv kommer att vara orsaken till min ovilja till handling. Jag är kanske redan där. Och hjärnan? Den bara fortsätter att vara överaktiv med smarta idéer och lösningar.

Det är som att jag byggt en rutin av mitt liv som jag vägrar krossa. Sen när har man blivit så bekväm av sig?

2

Jag blir alltid nervös när det kommer till stora beslut. Det är lite av en ovana jag har. Nu är det så att jag via bostadskön fått veta att jag kommer att få flytta in i min lägenhet när den står klar i februari nästa år - ändå kan jag inte känna mig helt trygg i att det blir så förrän jag har ett underskrivet kontrakt.

Väntan de kommande månaderna spenderas än så länge på drömmar. Jag kollar på ritningen, försöker att planera in möblemanget, gör upp sparplaner och funderar på när jag ska ta steget att säga upp min nuvarande mini-etta.

Troligtvis kommer jag att skjuta upp allting tills jag har ett kontrakt i min hand. Fast då... då jäklar kan man börja drömma!

Mitt nya hem

%d bloggare gillar detta: