Hur en pojke kom att bli ett Gunners fan

Standard

Året var 1992 och jag gick i femman om jag minns rätt. Ämnet fotboll kommer på tal och mina klasskompisar börjar nämna lag de hajade på. Malmö säger någon, Blåvitt en annan. Jag hänger med i diskussionen – ställer mig på Malmös sida – för som barn vet man inte bättre.

Någon nämner Inter, en annan kontrar med Milan. Manchester United dyker upp till tals. Jag är vilse. Vad är det här för främmande rappakalja? Jag har tillräckligt svårt att hålla reda på landslaget och Allsvenskan, mina klasskamrater är dock så savvy att de kan namnge engelska och italienska klubblag. Livet är orättvist.

Nu skulle det visa sig att vi hade en engelskalektion samma vecka. Det är en intervju med en medelålders man som glosorna plockas ur och jag minns det här än idag. Mannen bekänner sig som en Gunner och tycker att det är väldigt påfrestande att vara ett Arsenalfan när laget faktiskt suger. Det här gör intryck på mig, och för att verka lika allmänbildad (om inte mer) som mina kamrater bestämmer jag mig där och då för att bli ett Arsenalfan.

Just därför svider faktiskt 3-1 förlusten mot United en aning idag. Konstigt egentligen, jag tror inte ens att jag sett 90 minuter med laget i år.