Gå till innehåll

När jag reste till Bagdad årsskiftet 2009/2010 var jag fascinerad av det slitna, trötta Irak. Mina bilder visade mest kaos, oordning, smuts och damm.

Den här gången ville jag dock visa det nya Irak - eller rättare sagt det nya Bagdad. Faktum är att Bagdad 2011 har väldigt lite med Bagdad 2010 att göra. Det byggs, det rensas upp, det spenderas pengar, det rör sig helt enkelt framåt. Känslan är påtaglig när man rör sig genom staden.

Jag vet inte hur USA uttåg kommer att påverka Irak, eller Bagdad, men jag hoppas att framåtandan och nybyggarandan kommer att fortsätta och fordras. Det räcker med misär nu, det är dags för framtiden och hoppet att tåga in hos det irakiska folket.

3

När planet svävar över Bagdad och är på väg mot landning är det en absurd känsla som infinner sig. Det här är min hemstad, som jag inte sett eller satt foten i sen jag var fyra år gammal, vad ska jag egentligen känna? Det är torrt och sandigt ser jag nedanför mig via flygplansfönstret, föräldrarna berättar att Bagdad brukade vara mycket mer grönt förr i tiden. Det är säkert en mix av regimödeläggelse, amerikansk ockupation, några decennier av krig och global uppvärmning som förändrat staden - numera är brunt och grått de härskande färgerna.

Vi landar, touchdown, klockan 8 på morgonen. I säkert det farligaste området i hela Bagdad. Säkerhetsrutinerna är omfattande, personalen i majoritet utländsk, någon privat vaktfirma. En sanktionerad taxi kör oss till ett torg där min kusin plockar upp oss. Det är första dagen i Bagdad, jag har inte sovit på över ett dygn, min hjärna är seg.

Det låter säkert sliskigt, men jag känner mig lika hemma som om jag hade åkt till Bjärnum.

Resten av dagen möter jag trettiotalet släktingar, det är oerhört roligt och intensivt, jag känner mig hemma inom en timme, det är så mycket kärlek att det är som att jag aldrig varit borta. Jag minns ingen av mina fastrar och farbröder från min barndom, en detalj som inte spelar någon som helst roll, jag vet vilka de här människorna är, de är min familj. Jag kämpar till klockan elva på kvällen, efter att ha varit vaken i 36 timmar samarbetar inte kroppen längre, ögonlocken stänger sig själva. Jag somnar.

De följande dagarna fylls av upptäckter. Vi åker runt i Bagdad, tar oss en promenad i Karrada och al-Mansour, ser huset där jag växte upp, ser hus där mina föräldrar växt upp. Varje kväll är en festmåltid med tillhörande alkohol, samtal, skratt och glädje. Det här mitt i en period av förberedelse till den religiösa högtiden Aashura. Jag tänker inte så mycket på säkerhetsläget, det här är ju Bagdad, har man sett det på film eller i nyhetssammanhang så borde man vara livrädd. Istället sitter jag och tar en drink med släkt och vänner när det utanför dörren förbereds en religiös sorghögtid som borde anses vara rena terroristmagneten.

Jag hör inte någon skottlossning eller sprängning över huvud taget. På nyheterna kan man höra om något enstaka attentat, inget märkvärdigt dock, och Bagdad är ju ändå 50 km² stort, skulle jag ha oturen att träffa på ett terrordåd bland alla dessa odds så kan jag lika gärna bli miljonär på lotto.

Jag hinner fira jul, på gatorna säljs julgranar och plasttomtar blåses upp. Den muslimska majoriteten kanske inte firar jul, men det är ju kul att pynta en gran, att sätta upp ljusslingor och att ha en anledning att äta gott.

Om dagen varierar temperaturen mellan 20-22 grader i skuggan. På natten kan jag gå ut utan jacka och bara känna en skön kyla som inte räcker för att få mig att frysa. Det är närmast en semester jag åkt iväg på. Problemet är att jag inte kan sola eller slappa i t-shirt, enligt lokalbefolkningen råder vinter, och jag ska kanske inte dra till mig uppmärksamhet genom att påstå motsatsen.

I nästa del kommer jag att skriva om Aashura, nyårsfirande och ett bombdåd att rycka med axlarna åt. Tills dess kan ni kolla på några bilder familjen tog i Bagdad. Det blev inte så många som jag önskat, det här med att dra till sig uppmärksamhet igen, men kanske nästa gång.


Foto: Chris McVeigh

Människor som Chris McVeigh vill jag gärna träffa, bjuda på middag, och ha ett långt samtal med som varar till klockan fem på morgonen då alla ställen stänger. Jag kan förvisso få mina fnattidéer ibland. Som att käka upp en hatt. Men mina idéer är bara så väldigt, väldigt futtiga när man jämför med andra galna genier.

Som Chris McVeigh för att ta ett exempel. Fotografen som bestämde sig för att kombinera Star Wars med jordekorrar till, vad måste beskrivas som, en episk bildserie.

Låt dig hänföras och kom tillbaka.

Det är så fantastiskt roligt och glädjefyllt. Och så respektinjagande galet att jag måste bocka och buga. Jag behöver mer crazy genes, det är bara att inse fakta och kapitulera.

Uppdatering: Och här kommer en länk till Chirs McVeighs flickr-sida dessutom.

5

Welcome to DICE

Idag var DICE-kontoret i det närmaste tomt. Passade därför på att fotografera mig genom landskapet. Jag är fascinerad över DICEs kontor, den är alldeles egen, väldigt anpassad. Det är inte ofta en hyresgäst får sådana friheter. Men friheten betalar sig, kontoret har blivit prisbelönt till och med.

När man jobbar väldigt kreativt är det bara naturligt att arbetsmiljön också ska vara det. It makes sense, när man tänker efter.

Jag har sparat alla tagna bilder i ett flickr-set, bläddra i kronologisk ordning om du vill få en känsla av "djupet".

6

Jag stör mig fruktansvärt på det sätt jag beskärt den här bilden. Jag föreställer mig själv som att jag står där med munnen vidöppen, ögonen bakåtrullade som om jag vore drogad, väntande på att nån fluga ska flyga in i min hals och lägga ägg.

Men så är det inte alls alltså. Faktum är jag tittar uppåt för att undvika den fruktansvärt jobbiga blixten. Dessutom är min mun stängd och jag såg rätt sammanbiten och arg ut. Det var därför jag valde att beskära bort halva bilden, för arg är jag ju inte.

Istället får jag fram en bild där jag verkar vara helt borta. Out of it.

Alla bilder jag är på blir inte alltid en katastrof, men när det väl går fel så gör det det ordentligt. På körkortet ser det ut som att jag biter på min underläpp lite sexigt, som om att jag flörtar med fotografen. Det är också en klassiker.

Åkte till Tallinn i april, har av någon anledning inte laddat upp bilderna till datorn förrän nu. Härliga minnen blev det i alla fall. Ser väldigt blött ut, anledningen är att det regnade mest hela tiden. England har definitivt en kokurrent i Estland.

Hittade bland annat den här härligheten under våra vandringar:

truck, flickr

Mer fotografier går att hitta i det här setet, en bonusbild där jag poserar som aristokrat bredvid trucken ovan är grädde på moset.

2

100.00 kronorVill du handla för exakt 100 kronor? Åk då till Ica Nära i Rågsved och köp följande:

  • Choklad Kina kaka
  • Gifflar Kanel
  • Plastkasse 20 liter
  • Spagetti köttfärs
  • White Fresh Peppermint
  • Äpplejuice

Ta fram en hundralapp och ge till kassörskan. Hon kommer att anmärka på din shoppingskicklighet. Då svarar du med en självsäker röst.

- Jag vet.

1

Det tog mig endast två månader, men nu har i alla fall en samling bilder från min resa till Prag kommit upp. Det hela slutade med att jag laddade upp 70 stycken - sammanlagt togs dock runt 500 bilder. Det finns helt enkelt mycket att fotografera... och ändå hann man inte med att se och upptäcka ens hälften.

Det finns ett helt set hos flickr. Men här följer även ett litet smakprov.

Art V

För fler bilder, klicka här.