Gå till innehåll

4

Skrev en recension på Body of Lies hos Bloggywood här om dagen och kom in på ämnet arabiska på film.

Det finns ju rätt många anledningar till att araber är ständigt närvarande i Hollywoodfilmer, saken är bara den att skådespelarna oftast inte är araber. Det är ett faktum som irriterar mig smått.

Att höra uselt fonetiskt inlärda repliker är ju värsta illusiondödaren. Här har vi självaste Big Bad, med ena handen på en atombomb och den andra ondskefullt omfamnande ett imponerande skägg. Och så öppnar vår nemesis munnen, och ut kommer dagisspråk.

Finns det verkligen så lite arabiska skådespelare i Hollywood? Måste iranier, turkar, spanjorer, italienare och britter hoppa in rollen? Och om så är fallet, varför kan de här skådespelarna inte bara prata engelska? Även om det sker med en ful brytning så har jag lättare att acceptera rollkaraktären.

Inte blir det lättare av att arabiskan alla dialekter. Att höra fonetiskt inlärd egyptiska är comedy guld. Önskar bara att ni kunde förstå hur roligt det låter.

1

Karma. Jag gillar karma. Tror inte ett dugg på det, men tanken är fin. Efter två veckor av arbete och vila under helgerna för att hjälpa kroppen återhämta sig har jag känt mig som en ensamvarg. Den här helgen däremot har fullkomligen exploderat med socialiseringsmöjligheter. En reunionfest med härliga människor natten fredag/lördag som slutade först vid fyra på morgonen. Sedan en toppenkväll med bloggywoodfolk och film, den slutade rätt tidigt, klockan tre på morgonen har jag för mig.

Idag går min stackars hjärna på tomgång. Jag gillar att misshandla den ibland. Kanske därför som jag tycker att det här ser väldigt lovande ut:

När det mörknar mot kvällen är det dags för Benjamin Button. Mina förväntningar är numera skyhöga. Uppenbarligen ska jag förvänta mig en gråtfest dessutom. Det är säkert en toppenrulle det här. Fincher är ju kung. Men av någon anledning tror jag inte att vi kommer att få höra ett citat av det här slaget: "Two spoiled children turn playtime into slay time". Och det är ju synd.

Efter en väldigt lång tid av inaktivitet (arbetsveckor på 50 timmar, typ) är jag smått tillbaka. Det var filmen 13 Tzameti som fick mig att vakna till och upptäcka internet än en gång.

En recension hos Bloggywood förklarar varför jag tycker mig ha sett en av de starkaste filmerna i mitt liv. Det här är filmen med "en skildring av torra munnar så fantastisk att jag blir törstig". Den får mig dessutom att slå upp nya ord i wikipedia, och att hitta på ett som ännu inte finns.

Jag menar, kolla bara på det här...

6

Jag har skrivit en dvd-recension på Bloggywood. Det var The King of Kong, en dokumentär om den tävlingsinriktade arkadscenen, som fick äran. The King of Kong är den typ av film som man hör mycket om, utvecklar en vilja att se, för att sedan bara aldrig riktigt få till det. Det är synd. En härligare dokumentär har jag inte skådat på väldigt länge.

Billy Mitchell och hans hot sauce är en djävulsk kombination. Kolla bara på bilden. Motparten Steve Wiebe faller typ i gråt hela tiden och man vill bara ta och tröstkrama honom för att sedan pussa killen på pannan.

"I wanted to be a hero, I wanted to be the center of attention, I wanted the glory, I wanted the fame, I wanted the pretty girls coming up to me and saying: 'Hi, I see that you’re good at Centipede.'"

The King of Kong är dokumentären där citatet ovan uttalas på största på allvar. Gå och se den omedelbart, kolla sen in min recension medan du håller på. Har ett par användbara länktips åt dig att följa.

Min första filmrecension har nu publicerats hos Bloggywood. Det föll sig som sådant att jag fick ta mig en koll på The Kingdom, en amerikansk film om arabisk terrorism. A match made in heaven.

The Kingdom börjar väldigt lovande med att måla upp en pedagogisk bild av kungadömet Saudiarabien och dess förhållande med USA. Sedan kommer den stora terrorattack-scenen och ens förväntningar skjuter i höjd. Efter det faller tyvärr filmen i gamla invanda spår. Inget ont om actionsekvenserna, men jag hade förväntat mig en politisk kommentar - eller åtminstone en reflektion. Kvarstår dock är endast benhård och snygg action.

De två sista uttalade meningarna i filmen sätter dock fokus tillbaka på politiken. Och då är det alldeles för sent. The Kingdom ger ett splittrat intryck.

Ett förbehåll att som arab se denna film är annars den dialog som inte ges utrymme i undertexterna. Här får de arabiska skådespelarna aningen mer djup, och samtidigt känner man sig hyfsat nöjd över att vara den ende i biografen som egentligen förstod vad som nyss sades.

Mer om vad jag tyckte om The Kingdom kan man läsa om i min recension hos Bloggywood.

%d bloggare gillar detta: