kindle4

Min fru frågade mig en gång hur jag kunde klara av att leva ensam. Hur fick jag tiden att gå egentligen? Jag svarade att det var det minsta av mina problem, jag hade filmer att se, spel att spela och böcker att läsa. Särskilt det sistnämnda gjorde jag mycket av, jag kunde göra slut på böcker i en rasande takt, och helst böcker i formatet tegelsten.

I de drygt två första åren jag var gift läste jag dock ut endast en bok. Att leva med en annan människa tog visst tid i anspråk. Jag hade mycket viktigare saker för mig än att sitta och läsa. Att dela ett liv, till exempel.

Jag saknade läsningen en aning. Men aldrig tillräckligt mycket för att faktiskt ta tag i det. Det fanns helt enkelt inte tid. Inte om jag skulle offra annat.

Till min födelsedag i september fick jag en Kindle i present. Sen dess har jag läst sex, eller sju romaner. Gamla, kära tegelstenar dessutom. Hur? Jo, e-böcker, kanske särskilt i Kindle-utformning är så jäkla smidiga. Den lilla bokplattan kan jag ta med mig var som helst, och plöstligt har jag till exempel 40 minuter lästid per dag när pendlar, kanske ytterligare en kvart på badrummet. I den takten hinner jag börja läsa igen. Med min Kindle har jag fått läslusten och läsglädjen tillbaka.

Visst snackas det mycket om att plastknappar och skärmar aldrig kan ersätta en riktig bok, att e-böcker är ett hot mot en anrik tradition. Men egentligen, vad är bättre? Att faktiskt läsa på en platta, eller att inte läsa alls?

Min Kindle har fått mig att återupptäcka läsningen. För det är jag den tacksam.

1

Över telefon är det föräldrarna som undrar hur min nya hylla ser ut, först hänvisar jag till Ikea men tänker sen att det är alldeles för tråkigt. Jag har länge försökt lära mig sätta ihop lite videos och filmklipp, varför inte börja nu? Sagt och gjort.

Först var jag inne på temat "unboxing" (det är därför jag ser ut att prata i början av filmen), men det var alldeles för gammalt och gjort, istället fick jag idén att hämta min inspiration från Tyskland. Och resultatet talar för sig:

Rubriken är för övrigt en fantastisk röra där Google translate får ta på sig skulden. Jag var inte den som pluggade tyska då det begav sig.

Enda besvikelsen - jag har fortfarande för mycket prylar. Spelen och filmerna till exempel får inte plats bland böckerna, suck, de är kvar i flyttlådan tills jag hittar en lösning.

3

Le Deuxieme Sexe

Jag forsätter den inslagna banan att läsa måsteverk. Murakami, Adams, Mahfouz, Rand, Strindberg, Tolkien, Coelho och numera de Beauvoir (listan tar dock aldrig slut).

Vissa bekantskaper har varit underbara, andra har lämnat mig med en äcklig smak i själen (jag tittar på er Rand och Coelho). Jag återkommer om "Det andra könet" - parallelläser i nuläget, vilket gör det hela lite långsammare än vanligt.

Som vanligt bland måste-böcker är Simone de Beauvoirs verk en tegelsten.

6

Det var några år sen SVT visade den sköna dokumentären "Varma Hälsningar, Eric Ericson", om den smått udda och kreativa personligheten Eric Ericson som skriver fantastiska brev till samhället - och i vissa fall får svar tillbaka. Tack vare The Pirate Bay kan man åtminstone i det här fallet verkligen sprida kultur, se till att ladda ner ett stycke dokumentärhistoria här.

Dokumentären måste verkligen ha gjort ett intryck hos mig. Idag var jag och spontanhandlade böcker, och vad ser jag om inte pocketen "Brev till samhället" där i hyllan? Kan självklart inte låta bli att genomföra ett köp. Och visst är breven underhållande, men desto mer är (vissa) av svaren.

När Ericson erbjuder sig att dyka upp hos Greiff Industrimiljö den 28 februari klockan 10.00 med ett antal personer från Sudan för att grilla, som en del av ett integrationsprojekt, luktar svaret från företaget bokstavligt talat (höhöhö, see what I did there?) panik.

Kanske ännu roligare blir det när Ericson skriver ett brev till en maskeraduthyrningsfirma. Svaret här blir smått genialiska "Ditt påstående att 'det är skadligt att byta utseende' måste kunna ifrågasättas av många olika yrkesgrupper. Se präster t e x, brandmän, artister, mormoner, Klu klux klan, raden är lång."

Yrkesgruppen Klu klux klan! Hahaha. Fantastiskt.

Nackdelen med "Brev till samhället" är annars en misstanke att boken i sig inte fungerar utan rätt sammanhang. Jag tycker att den är fantastiskt rolig för att jag förstått vem Eric Ericson är och varför han gör det han gör. Dokumentären ger mig en bas som jag kan luta mig tillbaka mot. Men att läsa boken utan någon som helst koppling? Jag är tveksam till om det verkligen fungerar.

Sam Sundberg var väl inte överväldigande glad över att boken han medförfattat hamnat på The Pirate Bay, men med tanke på temat var det ganska givet att det skulle hända. Och lite förvånad kan jag känna mig när jag ser att Sundberg är aningen besviken, för tonen i boken skulle faktiskt tolkas till fördel för motsatsen. "Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood" är en närmast odelad positiv skildring av piratscenen.

Personligen har jag en väldigt splittrad syn på piraterna. Ett flertal uppdrag hos spelutvecklare har gett mig en förstahandsupplevelse av hur det kan vara när något stjäl ens hårda arbete mitt framför ögonen på en. Inte för att jag inte fildelar, jag har bara blivit väldigt selektiv. Det är mest tv-serier det handlar om när jag kickar upp uTorrent.

Nåja, tillbaka till boken. Det går inte att komma bort från det faktum att kampen är väldigt underhållande skildrad. Man går tillbaka till rötterna i upphovsrättskampen mot slutet av 1800-talet fram till Stockholm hösten 2008. Pedagogiskt förklarar man exakt vad problemet handlar om, och intrycket man får i boken är att upphovsrättsbolagen är ett gäng lallande idioter som trampar i klaveret gång på gång. Som det trycks på i boken: hur kämpar man egentligen mot någonting som är gratis när alternativet inte bara är dyrare, utan dessutom sämre? Trots detta fortsätter upphovsrättshavarna trampa i samma spår.

Och här är det någonting som jag verkligen saknar i "Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood". Det finns alldeles för få intervjuer med upphovsrättsindustrin. När boken är ett enda stort karaktärsmord på deras arbete, vill man då inte veta varför de envist fortsätter med sin lönlösa kamp? Jag hade gärna sett ett par kapitel tillägnade den andra sidan - och att som i boken låta Henrik Pontén och Monique Wadstedt komma till tals är alldeles för otillräckligt. De är sådana små spelare i kampen att det är skrattretande.

Liksom Nicklas Lundblad på SvD kan jag dessutom sakna att höra från själva upphovsmännen. Vad tycker de om innehavarindustrin? Visst finns det ett par kritiska citat från ett par artister, men det är allt, onekligen alldeles för lite.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det faktum att piraterna alltid vunnit genom historien. För visst är det sant att den kommande rättegången mot The Pirate Bay bara har en vinnare. Men helt överlycklig över att det är piraterna som kommer att vinna än en gång, oavsett dom, är jag inte. Men när upphovsrättsindustrin forsätter att gräva deras egna gravar är det kanske lika bra.

13

Det är egentligen inte förrän senaste året som jag blivit intresserad av så kallad finkultur. Jag har läst Rand (och förbluffats över hur någon kan kalla sig objektivist frivilligt), jag har läst Murakami (och förundrats över denna människas tankevärld) och till jul önskade jag mig Alkemisten av Paulo Coelho för att upptäcka vad hela uppståndelsen gick ut på.

Romanen på 200 sidor såg onekligen väldigt liten ut i min hand, som van 1000-sidor-per-bok-läsare kändes Coelhos verk som en novell. Och fort att lästa ut den gick det också, det tog en resa från Hässleholm till Stockholm - delvis för att språket är fantastiskt - Alkemisten flyter, är lättläst och folkkärt. Där förstår jag varför folk ser en storhet i verket. Det är språktekniskt fulländat.

Men handlingen alltså. Handlingen... hur kan en majoritet av läsarna faktiskt tycka att den är intressant? Jag har inte läst några självhjälpsböcker, men känslan Alkemisten gav mig var precis vad jag hade väntat mig av en coachingbok, sådana som det finns tretton på dussinet av. Att följa sina drömmar? Att lyssna till sitt hjärta? Guds tecken? Världssjälen? Kom igen! Det är klyschbingo, inte ett mästerverk.

Till en början tog jag faktiskt handlingen som en gullig feel good-historia. Och sen läste jag efterordet där Coelho bekänner sig som alkemist. Ungefär här blev boken helt och hållet befläckad för min del. Slutet var i och för sig inte helt lätt att svälja det heller, jag gillade småskaligheten och mänskligheten i historien fram till samtalet med vinden - här tappade Alkemisten bort mig totalt.

Sammanfattingsvis alltså. Jag kan tycka att Coelho är ett språkligt geni, men det där med att få till en fantastisk historia? Låt oss säga så här, jag hoppas att hans andra verk är livskraftigare än det new age-tjafs som genomsyrade Alkemisten.

I och med att halva mänskligheten verkar ha läst den här boken är jag väldigt nyfiken på att veta vad du tyckte om den? Har jag helt missat poängen? Eller har många av läsarna helt enkelt gått på hajpen?

1

Steven Eriksons episka verk, A Tale of the Malazan book of the Fallen, har alltid handlat om konvergens. Karaktärer och händelser i tre fjärdedelar bok som man kanske inte förstår, inte känner igen, blir frustrerad på eller kommer att älska. Och sedan en sista uppgörelse i ett avslut som suger andan ur en, ett avslut där allt och alla drabbar samman och där de som klarar sig oftast är en överaskning. Faktum är att få författare är lika duktiga som Steven Erikson på att döda favoritkaraktärer.

Det är lite av anledningen till att jag trivs så mycket med hans författarskap. Man vet oftast inte hur det hela kommer att sluta. Lösa trådar finns det också en hel del av, någonting man retade sig på i början av bokserien, men som numera tas för givet - i en komplex värld kan man inte räkna med rena, eller ännu sällsyntare, lyckliga slut.

Underligt därför att Toll the Hounds inte riktigt klickat hos kritiker. För i denna näst, näst sista bok i serien väljer Steven Erikson att återvända till de två klassiska städerna Black Coral och Darujhistan för att knyta trådar. De första tre fjärdedelarna handlar väldigt mycket om att återvända till karaktärer som varit bortglömda sedan ett antal böcker tillbaka, spillror fångas upp och deras liv utmålas. Detta ur Kruppes synvinkel, ännu en ny approach från författaren som behöver tillvänjning. Och när man väl invaggats i illusionen om att det här är Steven Eriksons lugnaste verk hittills, det är just då som allting exploderar i gammal god Erikson-stil.

Man sträckläser och är andlös.

Död, förintelse, födelse, skapande. I extra stort format. Vi är ju ändå inne på den åttonde boken av tio.

Med två böcker kvar kan man även ana den stora överblickande konvergensen som vi blivit förberedda på sedan bok ett. Toll the Hounds är en game changer. Man får känslan att från och med nu är det allvar. Och ett utgivningsschema på en tegelsten om året må vara sinnessjukt, ändå kan inte tiden gå snabbt nog för bok nummer nio.

8

Jag har aldrig läst serieböckernas heliga graal Watchmen, det är någonting som jag skämts för när ämnet kommit på tal, och det har det sannerligen gjort efter den brutalt snygga filmtrailern.

Ambitionen har därmed varit att jag ska läsa seriealbumet, och då har en liten prisjakt fått äga rum. Och satan vad vansinnigt dyrt det är, speciellt eftersom man är ute efter verket på orginalspråk. Vi pratar om närmare 300 kronor hos billigaste leverantören.

Men nu är ju dollarn rätt jäkla svag. Det borde säkerligen gå att få tag på boken till en billigare peng. Jag kollar amazon.com och hittar Watchmen för 11 dollar, frakten med den sniglaste av snigelpost kostar 8 dollar. Jag slår till och får se en totalsumma på 119,08 svenska kronor. En besparing på nära 40 procent.

Förvisso kommer inte boken fram förrän tidigast om en månad, men jag har ändå mycket annat att läsa tills dess. Webbshopping knäcker.

2

Om allting annat (och spel) skriver jag i den här eminenta bloggen. Om film blir det, om än inte så mycket som jag skulle önska hos Bloggywood. Det naturliga steget vidare är rätt uppenbart, varför inte skriva om böcker?

Sagt och gjort. Tack vare Thord Daniel Hedengrens nya projekt Pakten har jag numera en bokblogg att sköta om - det fiffiga namnet är Pakten Böcker och jag tycker att du ska ta dig en titt.

Varför då?

Jo, för att jag försöker göra det lite annorlunda. Mina spelskribentrötter gör sig påminda. Jag vill väldigt gärna leta upp nyheter och rapportera om dessa (någon som känner till några pressreleaser jag borde få tag på?), jag vill gärna behandla böcker som nöje än som någon kulturell högpunkt, jag vill väldigt gärna vara objektiv och låta min smak och humöret råda när jag recenserar, dessutom vill jag pusha för böcker som nästan aldrig får någon uppmärksamhet - udda fackböcker, science fiction, fantasy, oöversatt skönlitteratur och annat som inte direkt ligger på radarn.

Kort sagt. Med Pakten Böcker vill jag ta mig vatten över huvudet och se hur det känns. Det vore kul om du ville vara med och leka.