Gå till innehåll

Sam Sundberg var väl inte överväldigande glad över att boken han medförfattat hamnat på The Pirate Bay, men med tanke på temat var det ganska givet att det skulle hända. Och lite förvånad kan jag känna mig när jag ser att Sundberg är aningen besviken, för tonen i boken skulle faktiskt tolkas till fördel för motsatsen. "Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood" är en närmast odelad positiv skildring av piratscenen.

Personligen har jag en väldigt splittrad syn på piraterna. Ett flertal uppdrag hos spelutvecklare har gett mig en förstahandsupplevelse av hur det kan vara när något stjäl ens hårda arbete mitt framför ögonen på en. Inte för att jag inte fildelar, jag har bara blivit väldigt selektiv. Det är mest tv-serier det handlar om när jag kickar upp uTorrent.

Nåja, tillbaka till boken. Det går inte att komma bort från det faktum att kampen är väldigt underhållande skildrad. Man går tillbaka till rötterna i upphovsrättskampen mot slutet av 1800-talet fram till Stockholm hösten 2008. Pedagogiskt förklarar man exakt vad problemet handlar om, och intrycket man får i boken är att upphovsrättsbolagen är ett gäng lallande idioter som trampar i klaveret gång på gång. Som det trycks på i boken: hur kämpar man egentligen mot någonting som är gratis när alternativet inte bara är dyrare, utan dessutom sämre? Trots detta fortsätter upphovsrättshavarna trampa i samma spår.

Och här är det någonting som jag verkligen saknar i "Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood". Det finns alldeles för få intervjuer med upphovsrättsindustrin. När boken är ett enda stort karaktärsmord på deras arbete, vill man då inte veta varför de envist fortsätter med sin lönlösa kamp? Jag hade gärna sett ett par kapitel tillägnade den andra sidan - och att som i boken låta Henrik Pontén och Monique Wadstedt komma till tals är alldeles för otillräckligt. De är sådana små spelare i kampen att det är skrattretande.

Liksom Nicklas Lundblad på SvD kan jag dessutom sakna att höra från själva upphovsmännen. Vad tycker de om innehavarindustrin? Visst finns det ett par kritiska citat från ett par artister, men det är allt, onekligen alldeles för lite.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det faktum att piraterna alltid vunnit genom historien. För visst är det sant att den kommande rättegången mot The Pirate Bay bara har en vinnare. Men helt överlycklig över att det är piraterna som kommer att vinna än en gång, oavsett dom, är jag inte. Men när upphovsrättsindustrin forsätter att gräva deras egna gravar är det kanske lika bra.

13

Det är egentligen inte förrän senaste året som jag blivit intresserad av så kallad finkultur. Jag har läst Rand (och förbluffats över hur någon kan kalla sig objektivist frivilligt), jag har läst Murakami (och förundrats över denna människas tankevärld) och till jul önskade jag mig Alkemisten av Paulo Coelho för att upptäcka vad hela uppståndelsen gick ut på.

Romanen på 200 sidor såg onekligen väldigt liten ut i min hand, som van 1000-sidor-per-bok-läsare kändes Coelhos verk som en novell. Och fort att lästa ut den gick det också, det tog en resa från Hässleholm till Stockholm - delvis för att språket är fantastiskt - Alkemisten flyter, är lättläst och folkkärt. Där förstår jag varför folk ser en storhet i verket. Det är språktekniskt fulländat.

Men handlingen alltså. Handlingen... hur kan en majoritet av läsarna faktiskt tycka att den är intressant? Jag har inte läst några självhjälpsböcker, men känslan Alkemisten gav mig var precis vad jag hade väntat mig av en coachingbok, sådana som det finns tretton på dussinet av. Att följa sina drömmar? Att lyssna till sitt hjärta? Guds tecken? Världssjälen? Kom igen! Det är klyschbingo, inte ett mästerverk.

Till en början tog jag faktiskt handlingen som en gullig feel good-historia. Och sen läste jag efterordet där Coelho bekänner sig som alkemist. Ungefär här blev boken helt och hållet befläckad för min del. Slutet var i och för sig inte helt lätt att svälja det heller, jag gillade småskaligheten och mänskligheten i historien fram till samtalet med vinden - här tappade Alkemisten bort mig totalt.

Sammanfattingsvis alltså. Jag kan tycka att Coelho är ett språkligt geni, men det där med att få till en fantastisk historia? Låt oss säga så här, jag hoppas att hans andra verk är livskraftigare än det new age-tjafs som genomsyrade Alkemisten.

I och med att halva mänskligheten verkar ha läst den här boken är jag väldigt nyfiken på att veta vad du tyckte om den? Har jag helt missat poängen? Eller har många av läsarna helt enkelt gått på hajpen?

1

Steven Eriksons episka verk, A Tale of the Malazan book of the Fallen, har alltid handlat om konvergens. Karaktärer och händelser i tre fjärdedelar bok som man kanske inte förstår, inte känner igen, blir frustrerad på eller kommer att älska. Och sedan en sista uppgörelse i ett avslut som suger andan ur en, ett avslut där allt och alla drabbar samman och där de som klarar sig oftast är en överaskning. Faktum är att få författare är lika duktiga som Steven Erikson på att döda favoritkaraktärer.

Det är lite av anledningen till att jag trivs så mycket med hans författarskap. Man vet oftast inte hur det hela kommer att sluta. Lösa trådar finns det också en hel del av, någonting man retade sig på i början av bokserien, men som numera tas för givet - i en komplex värld kan man inte räkna med rena, eller ännu sällsyntare, lyckliga slut.

Underligt därför att Toll the Hounds inte riktigt klickat hos kritiker. För i denna näst, näst sista bok i serien väljer Steven Erikson att återvända till de två klassiska städerna Black Coral och Darujhistan för att knyta trådar. De första tre fjärdedelarna handlar väldigt mycket om att återvända till karaktärer som varit bortglömda sedan ett antal böcker tillbaka, spillror fångas upp och deras liv utmålas. Detta ur Kruppes synvinkel, ännu en ny approach från författaren som behöver tillvänjning. Och när man väl invaggats i illusionen om att det här är Steven Eriksons lugnaste verk hittills, det är just då som allting exploderar i gammal god Erikson-stil.

Man sträckläser och är andlös.

Död, förintelse, födelse, skapande. I extra stort format. Vi är ju ändå inne på den åttonde boken av tio.

Med två böcker kvar kan man även ana den stora överblickande konvergensen som vi blivit förberedda på sedan bok ett. Toll the Hounds är en game changer. Man får känslan att från och med nu är det allvar. Och ett utgivningsschema på en tegelsten om året må vara sinnessjukt, ändå kan inte tiden gå snabbt nog för bok nummer nio.

7

Den Sista HemlighetenUselt översatt. Uselt skriven. Fantasilös.

För att vara en roman som försöker rida på Da Vinci-vågen är Den Sista Hemligheten[1] fruktansvärd tråkig, irriterande och oengagerande.

Debutanterna Ian Caldwell och Dustin Thomason försöker utvinna en spänningsroman med hjälp av renässansverket Hypnerotomachia och fyra studenter vid Princeton. Det hela faller rätt flatt platt. För det första är mysteriet totalt ointressant, man inser det redan när man vänt blad ett par gånger för att sedan få en bekräftelse när lösningen uppenbarar sig mot slutet. För det andra är karaktärerna osympatiska och tråkiga och man vill verkligen att det ska gå illa för dem. För det tredje är kodknäckningsavsnitten för komplicerade och otydliga - istället för att få dig att känna dig smart får de dig bara att gäspa av uttråknad. Dan Brown lyckades faktiskt med konststycket att åtminstone få mig att känna mig intelligent, Caldwell och Thomason lyckas i bästa fall få mig att känna mig dum, oftast dock som väldigt uttråkad.

Inte blir det bättre av David Nessles överstättning. Språket känns väldigt simplifierat och håglöst. Jag stör mig på grammatiskt okorrekta meningar och ord. Det luktar hafsverk och jag ska kanske inte klandra Nessle. Det är faktiskt möjligt att han haft lika tråkigt med att översätta boken som jag haft med att läsa den.

  1. ISBN: 9789170021794 []

halotri.jpg När spel blir film, eller när film blir spel brukar resultatet för det mesta innebära problem. Förvånande nog brukar böcker som filmatiseras bli rätt bra - aldrig bättre än boken förvisso, men rätt okej ändå.

Hur är det då med spel som blir böcker? Fenomenet är inte nytt, det finns allt från fanfiction till officiella böcker. Halo-böckerna är ett exempel på det senare, här har Microsoft[1] gett författarna Eric Nylund och William Dietz uppdraget att skriva ett antal romaner som utspelar sig i Halo-universet. Jag har läst samlingstrilogin med de tre första böckerna.

Halo: The Fall Of Reach är den första boken i serien. Skriven av Eric Nylund försöker den lägga en grund för Halo-mytologin. Här får man reda på hur kriget mellan människor och Covenant kom till, man får läsa om supersoldatprogrammet Spartan och så finns det en hel del om Halo-seriens protagonist Master Chief. Godis för den som gillar Halo och är intresserad av att veta mer. Tyvärr är språket i boken ett av de tråkigaste jag någonsin läst. Nylund känns oerhört begränsad i sitt berättande och bildspråk. Det militära tonfallet är töntigt och det känns som att man aldrig kommer nånvart i sin läsning. Förvisso är informationen intressant retrospektivt, men den presenteras med en seg metod att man till slut gärna lägger boken ifrån sig för att inte återkomma.

Bättre ställt är det med William Dietz' Halo: The Flood. Boken är baserad på spelet Halo: Combat Evolved och handlingen är precis densamma för den som spelat spelet. Eric Nylund vägrade att skriva boken eftersom historien redan var berättad, därför fick Dietz hoppa in med en väldigt välbehövlig frisk fläkt. Här pratar vi nämligen om en sci-fi roman som man faktiskt står ut med. William Dietz språk är nyanserat, spännande och underhållande. I och med att handlingen redan ligger färdig framför honom tar sig Dietz frihet att måla upp persongallerier och beskriva känslor - det ger liv åt ett annars livlöst univers. Många väljer att hoppa över The Flood eftersom de redan vet vad som hända skall när de ändå spelat spelet, detta är ett misstag. The Flood är en roman värd sin lästid, Dietz är en bättre författare än Nylund.

Detta är antagligen någonting Eric Nylund varit medveten om när han satt igång med den tredje boken i serien, Halo: First Strike. Här har uppdraget varit att koppla samman handlingen i första spelet med det andra spelet Halo 2. Nu är plötsligt bildspråket mycket mer levande och klart inspirerat av Dietz verk. Det är precis som att Nylund kommit på att man faktiskt kan ta risker och vågat göra Halo-universet till något eget. Det verkar även som att författaren fått mer fria händer. Han har presenterats för punkt A och punkt B, sträckan däremellan är han fri att rita upp. Om än inte lika tajt som The Flood lyckas First Strike ändå fängsla i vissa kapitel, läsningen blir njutsam även om den aldrig blir särskild avancerad. En underhållande roman breder vägen för Halo 2.

Alla tre böcker går att hitta samlade i en box med ISBN 0345473043. Förvänta dig ingen välvande läsning, men väl popcorn, och det vet vi redan är gott.

En fjärde bok finns att läsa, Halo: Ghosts of Onyx är dess namn och jag har inte hunnit ta mig an den än. Förhandssnacket är dock att den är sämre än trilogin och det låter knappast uppmuntrande.

  1. Och spelutvecklaren Bungie antar jag []

14

goddelusion.jpgDet är ett sant nöje att som ateist läsa Richard Dawkins' antireligiösa verk The God Delusion[1]. När man kommer in i en diskussion om gud, tro och religion[2] är utgången given. Ingen kommer att lyckas övertyga den andre.

Ateistens främsta argument är ju att hon inte tror. Medan den troendes starkaste kort är ju just hennes tro.

Vad The God Delusion mirakulöst lyckas med är att den förmedlar starka och orubbliga argument för ateismen och vetenskapen. Det är svårt bara det, att boken dessutom lyckas göra det på ett högst underhållande sätt är inget annat än beundransvärt.

Richard Dawkins gör mig avundsjuk. Jag önskar att jag vore lika välbelevad i retorik som han är. Hans viktigaste utgångspunkt är att han aldrig ger sig in på att försvara den ateistiska livssynen. För honom är den självklar. Istället riktas all kraft på att dissekera populära religiösa teorier till den grad att även påven skulle vara tvungen att hålla med att det mesta han tror på är skitsnack. Dödsstöten kommer sedan när gud avslöjas som den vanföreställning han är.

Det senare riktar sig till de deteister och agnostiker som kan tänkas läsa boken. I ett par kraftfulla kapitel kläs illusionen om en gud av och jag tror nästan att Dawkins lyckas omvända en och en annan troende.

Är du en ateist ute efter att ta några poäng i diskussionerna mot din religiösa vän är The God Delusion livsviktig läsning. Är du å andra sidan en troende männsika som har svårt att förstå oss ateister, ta då och läs den här boken, om inte annat får den dig kanske att acceptera de val vi gjort.

  1. ISBN: 0593055489 []
  2. vilket vi alla gjort []

7

perdido.jpgEfter Thord Daniel Hedengrens översvallande recension var jag tvungen att införskaffa China Miévilles tegelstensroman Perdido Street Station. Jag kan i samma andetag sända ett tack till TDH för att han fick mig att läsa det här underbara verket som inte liknar något annat.

Weird fiction, eller New Weird försöker wikipedia definera Miéville. Det är inte långt från sanningen. China Miéville skriver varken fantasy, sci-fi, horror eller vad det nu är för fack man försöker placera honom i. Istället är hans värld uppfriskande och underbart konstig - till den grad att den blir trovärdig.

De som läst H.P. Lovecraft, Franz Kafka eller Mary Shelley kommer säkert att känna igen sig en smula i Miévilles verk. Mest av allt kommer de dock att förundras över hur unik romanvärlden Bas-Lag känns och hur levande staden New Crobuzon är beskrivet.

Man äcklas, skrattar, blir upphetsad, blir bestört, känner sorg och hopplöshet med Perdido Street Stations karaktärer. Boken blir en fantastisk resa på 800 sidor som få borde missa. Det tar tid för ens hjärna att acceptera att det faktiskt gillar det det läser. Och att en författare kan uppbringa sådana känslor är bara det guld värt.

Att jag kommer att läsa mer av China Miéville råder ingen tvekan om, jag hoppas bara att även du kommer att våga ge honom en chans.

Perdido Street Station har ISBN 0345443020.

1

Mobilen är min bästa vän under tråkiga tunnelbaneresor, Metro kan man bara läsa en gång och sedan får man förlita sig på andra nöjen. En uppkopplad mobil är då guld värt. SVT Text och SR:s mobilsajt är trogna följeslagare och det var under resan hem idag som jag kom att stöta på Göran Sommardals recension av Ida Börjels Skåneradio[1].

Sommardal har problem med bokens överkomplexa poetiska intelligens[2]. Skåneradio är helt enkelt språkligt en för svår bok för att man skall kunna njuta av den. Detta är en ärlig åsikt som jag uppskattar djupt. Problemet är bara att Göran Sommardal faller på eget grepp. Kritikern misslyckas med att ta tillvara på sin egen kritik och försöker framhäva sin egna "poetiska intelligens". Det här gör recensionen av Skåneradio till en av de mest svårtydliga jag någonsin läst.

Låt mig bidra med ett exempel.

"Skåneradio" är en helhet, så att bara citera ett och annat kan möjligen locka till skratt, eller hu! eller ja!, det gör ändå ingen rätt­visa åt den framställning som skapar den nödvändiga väven hos Börjel. Inte heller en uppräkningen av sam­tals­ämnen - folkliga så det förslår - ger mer än en glimt - kul blandning, va! - av det som är det väsent­liga i boken.

Ursäkta, men tappade du också bort dig? Jag kan för all del i världen inte förstå varför man önskar krångla till en sådan enkel sak som en recension. Meningen med en sådan är ju att återge en åsikt. Svårare än så behöver det inte vara.

Läs gärna hela recensionen hos Kulturnytt och se om du kan få mer ordning på den än vad jag lyckats med.

  1. ISBN: 919760142X []
  2. Som han kallar det []

2

De närmaste veckorna svävar jag på moln. Två av mina favoriter i min hand. Ibland är man lycklig.

Hur kan det här misslyckas?

bonehunters.jpgSteven Erikson är en av världens bästa författare. Och absolut bäst på fantasy, ingen kommer i närheten.Hans sjätte bok i serien "A tale of the Malazan book of the Fallen" är ännu bättre än de föregångna fem.[1].Det trodde jag inte var möjligt. 912 otroliga sidor ligger The Bonehunters[2] på. Jag kan bara mysa, läsa och förundras.

Man känner sig liten för att man har ambitionen att själv ge ut någonting någon gång när man läser ett mästerverk. Det är storslaget, episkt, sorgligt, heroiskt, realistiskt, glädjande, utav denna värld.

Min nya favoritbok är här.

oblivion.jpg
Sedan, The Elder Scrolls IV: Oblivion. Vill man förminska spelet så kan man kalla det ett rollspel när det är så mycket mer.Komplett frihet i en vacker värld, utan att det någon gång känns tryckande.För det är ett problem jag haft med så kallade fria spel, de brukar få mig att känna mig som att jag hamnat i en bur mer än fallet med linjära spel. I Grand Theft Auto-spelen känner jag bara av begränsningarna, aldrig friheten.

Med Oblivion är det precis tvärtom.

Jag är fri att spela som jag vill, på mina villkor. Det är en underbart komplex, inbjudande moraldriven värld utvecklarna Bethesda byggt upp. Jag kan följa med strömmen, eller revoltera och ta konsekvenserna.

Mäktigt.

  1. Gardens of the Moon, Deadhouse Gates, Memories of Ice, House of Chains och Midnight Tides []
  2. ISBN: 0593046307 []

1

python.jpgMonty Python-gänget har betytt rätt mycket för min humor. Jag minns första gången jag såg dem och inte fattade någonting. Där var ett gäng idioter på tv som var långt ifrån roliga eller underhållande. Det hela var bara... skit.

Som tur är såg jag Monty Pythons Flying Circus igen några år senare och plötsligt var det som om någon tänt lampan. Det var det roligaste jag någonsin sett och skratten haglade. Koordinerat kaos, träffsäkra sketcher, massor med satir. Jag kunde inte få nog. Förutom serien och alla dess säsonger såg jag till att hyra filmerna och jag blev inte besviken en enda gång.

Riktigt intressant har det blivit nu när jag läst boken om Python-gänget, skrivet av dem själva. The Pythons' Autobiography By the Pythons[1] är en rätt osympatisk bok som behandlar ämnet Pythons med en skarp blick och utan onödiga hyllningar, men med massor med underbar humor. Inte att undra på i och för sig när boken är skriven av dem som var där och skapade hela fenomenet.

Författarna är många. Michael Palin, Terry Gilliam, John Cleese, Eric Idle, Terry Jones och även avlidne Graham Chapman deltar. Den senare får rätt mycket skit för att han gick och dog och därmed såg till att bokens författarskap blev svårare än vad det borde ha varit. Med härlig självdistans skriver Python-gänget om sig själva, sin barndom, tiden före Python, tiden under Python och tiden efter. Det hela var knappast någon dans på rosor. Starka viljor, motsättningar inom gruppen och annorlunda livsmål gjorde samarbetet inte helt enkelt.

Och det är precis det jag ville läsa. Inga rosenkindade skildringar, bara stenhård realism. The Pythons' Autobiography By The Pythons är en underbar berättelse på 352 sidor som tar slut alldeles för fort. Läsning är ett måste för alla som någon gång lagt ett öga på någon av Python-gänget - det tordes vara rätt många av er där ute.

  1. ISBN: 0752852426 []