Gå till innehåll

5

Jag är inte säker på att dagens nätdejting är mindre pinsam, men det är definitivt någonting speciellt med 80-talets videodejting.

"Imma 25 year subscriber of both Playboy and The New Yorker magazine."

9

Det pratas mycket om nätdejting, ibland får jag höra om positiva upplevelser, allt som oftast om negativa diton. Min inställning har varit skeptisk, rejält mycket dessutom. Jag tror inte att nätdejting funkar för min del, det kan förvisso funka för andra, men den typ av människa jag är klaffar inte ihop med dejtingtjänsterna som sådana.

"Du måste ge det ett försök åtminstone", säger två av mina vänner, som provat och inte riktigt lyckats. Rekommenderar match.com gör de dock ändå, så jag hoppar på och provkör i en månad. Jag har ju tidigare experimenterat med annat, så varför inte detta?

Först genomförs en profilering av mig baserat på några frågor jag svarar på. Jag tycker att resultaten inte stämmer in på mig, men what the hell, jag kanske saknar självinsikt. Baserat på mina resultat får jag rekommenderat fem kvinnor att kontakta. Jag samlar mod genom att tänka på att alla som är medlemmar på den här sajten ändå är precis som mig, singlar som nätdejtar. Jag skickar ett meddelande till den kvinna vars profil verkar mest lockande bland de fem. Jag berättar lite om mig själv, talar om att sajten tycker att våra profiler är kompatibla och avslutar med ett "ser fram emot att höra ifrån dig". Det ska sägas att jag är en total n00b när det gäller det här, tycker ändå att mitt meddelande är hyfsat. Jag möts av total tystnad.

Min profil som sådan är ifylld, jag har laddat upp bilder, och jag ger ett seriöst intryck. Hmm... kanske för seriöst? Var jag för påflugen?

Försök nummer 2. Den här gången skickar jag bara en blinkning till näst bästa kvinna i min rekommendationslista. Jag känner mig lite smutsig, det är ju nästan som att vara byggarbetare och vissla varje gång en kvinna går förbi. Återigen, total tystnad.

Efter en vecka får jag själv ett brev, den är skriven av en rysk kvinna och är babelfish-översatt till svenska. Eftersom jag är webbveteran reagerar jag som man ska göra i sådana här fall, jag raderar meddelandet och glömmer det hela. Två veckor har gått och jag har möts av tystnad och ryskt spam, spänningen jag kände i början av experimentet har definitivt lagt sig.

Vi fastforwardar nu till ett lyckat utbyte av meddelanden. Det är en kvinna som jag hittar via sökfunktionen, jag skickar ett meddelande till henne som kort förklarar att jag gillade hennes profil, att jag ser fram emot att brevväxla och att jag tycker att hon ser vacker ut. Där får jag napp, men kanske inte riktigt som jag tänkt mig.

"Varför så PK? Ingen kommer att tro på dig?"

Som sagt, inte vad jag väntat mig, men ett svar är ändå ett svar, så jag skickar tillbaka ett meddelande där jag undrar vad hon menar.

"Ateist? Vänster? Röker inte? Snusar inte? Dricker bara på fest? Vem försöker du lura?! Jag vill ha en man, inte PK." Hon är kort i ton, lite oförskämd, använder uttrycket "PK", inte min typ känner jag, tänker ändå inte kapa kontakten helt och hållet. Vad vet jag vad hon varit med om tidigare? Jag skriver ett svar där jag förklarar att jag försökt vara ärlig i min profil och att det säkert leder till att den inte passar alla, jag lägger till:

"Skulle vi bli ihop någon gång så får du räkna med att jag kommer att försvara dina rättigheter i samhället, att jag kommer att kräva att vi delar på hushållssysslorna, och att jag kommer att ta ut hälften av föräldradagarna om den dagen så kommer!!!"

Extra utropstecken intended.

Nu blir det väldigt tyst i inboxen igen. Månaden går ut. Jag bekräftar mina misstankar om att nätdejting inte är för mig och raderar mitt konto. Lite kul hade jag åtminstone med mitt sista brev, humorn var tyvärr kanske inte lika uppskattad hos mottagaren dock, men det är ytterligare ett tecken på att vi två åtminstone inte passade ihop.

Betyg: 2 stortån av 4 tummar.

1

Neil Strauss "Spelet" har helt klart orsakat mer ont än gott, men cred ska boken ändå ha för all den humor den lyckats uppbåda från machomän som tar i med tårna. Det är faktiskt ganska awesome med alla dessa platta fall man får bevittna.

Ett av de roligare fails inom dejting står Dimitri The Stud för. Melodymaker tipsar oss om två telefonmeddelanden som slår det mesta. Bakgrunden är att en tjej i Toronto blev uppvaktad av en envis kille, och för att slutligen bli av med honom så fick han hennes nummer. Det som sedan följer är humor, och följande klipp kablades ut på radio för de flestas nöje:

Funkar inte klippet ovan så kan du klicka här istället.

2

Jag har sällan varit personlig i den här bloggen. Det där med att hänga ut sig själv på nätet känns bara jobbigt. Men nu tänkte jag köra med lite chockdoktrin för att komma över min bloggtorka.

Välkommen till inlägget om Naseer och kvinnorna.

Joråsåatt. Jag har inte precis haft den bästa lyckan med hela dejtingsvängen. Mycket beroende på att folk har svårt att förstå vem jag är. Och det är kanske helt och hållet mitt eget fel.

Jag har träffat tjejer som sett mig som en arab. De har förväntat sig en man som går ut och tjänar in brödfödan medan de själva sett en framtid där de kunnat stanna hemma och allmänt leva livet framför dag-tv såporna på TV3. Det finns hur många fel som helst med det här scenariet. Ett av dem är alldeles självklart, vad ska man ha en partner till som är hemma dygnet runt? Vad pratar man om? Hur kommunicerar man? Hur får man fram någon balans i livet? Jag är ute efter en partner som studerar, arbetar, volontärarbetar - vad som helst som får denna att komma ut och samla på sig erfarenheter som man senare kan diskutera vid matbordet. Jag vill ha en partner som utmanar mig.

Tro det eller ej så har jag även träffat tjejer som sett mig som en arab. Fast åt andra hållet. Här har någon form av rädsla för "vem jag verkligen är" satt stopp för alla framtida scenarion. Man har trott att jag skulle kunna ställa krav på umgänge, utgång, hemkomst och allt sånt som är sunt i ett despotiskt förhållande. Mitt svar har alltid varit, varför skulle jag det? För det första, vem vill träffas 24 timmar om dygnet? Fatta vad toppen det skulle vara om min partner gick ut och festade? Jag skulle kunna umgås med mina vänner, kolla på mina program och mina filmer, spela mina spel - allt det där utan dåligt samvete. Att två personer i ett förhållande har varsitt liv är bara positivt, och återknyter dessutom till förra stycket. Man vill ju gärna ha något att prata om när man väl träffas. För det andra har jag tillräckligt svårt att hålla koll på mitt liv, skulle jag hålla koll på ditt liv också? Orka!

Den tredje typen av kvinnor jag träffat är de som planerar alldeles för mycket. Sådana som ser en framtid från första dejten. Det är inte särskilt attraktivt. Jag är en lika mycket vovve-villa-volvo-person som alla andra. Men... att hitta en partner som man vill spendera hela sitt liv med tar tid. Jag vill inte vara den som träffar en kvinna, flyttar ihop efter en månad, skaffar barn efter ett år, för att sedan skilja mig efter två år. Det där är precis som att man skulle få en preview av ett komplett liv bara för att bli utslängd från salongen. Här är det säkert araben i mig som talar, men jag anser att så fort barn kommer på tal så ska man vara relativt säker på att man hittat en livspartner. Uppbrott är vanliga, men personligen vill jag helst inte genomgå någon.

Så, vem är jag och vad vill jag? Det är frågor som tar tid att besvara. Och det är egentligen hela andemeningen med inlägget. Det tar tid att lära känna en person. Jag tror att många skulle må bättre av att ta sig den tiden. Ingen av oss är "bilden" av oss. Vi är bara de vi är.