Vi som aldrig var antisemiter

Standard

Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln ”Våra söner plundras på sina organ”.

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

Katrine Kielos om socialdemokraterna

Standard

Lika många problem som de borgliga har i regeringsställning, har nu socialdemokraterna som oppositionsparti. Det är ett ovant läge för båda parterna och de gör ett förbannat dåligt jobb båda två.

Det finns en gåta i den svenska politiken som jag aldrig lyckats lösa. Jag uppfattar nämligen Sveriges etablerade partier som kappvändare hela bunten och jag kan bara inte förstå hur väljarna varje gång väljer att belöna ett sådant beteende istället för att straffa det.

De borgliga vann valet 2006 för att de lyckades framställa sig socialdemokratiskt. Och nu är socialdemokraterna på gång med ett oppositionsarbete där en omvandling närmare det blåa blocket är klart påtaglig. Det är här Katrine Kielos kommer in med en fantastisk krönika för Arbetaren.

Hon är orolig för hur beroende socialdemokraterna blivit av de borgligas språkbruk och politik. Nylanseringen av sossarna inför det kommande valet har skapat ett parti som inte längre är i kontakt med sina kärnväljare, rötter eller ideologi (en beskrivning som för övrigt även passar dagens moderaterna). Katrine Kielos skriver:

En socialdemokrati som vinner valet 2010 på någon annans problemformuleringar? Finns det något mer frustrerande än att vinna striden och förlora kriget? Det är det som gör mig nervös.

Som jag ser det är det inte partiernas jobb att rucka på sina ideal. Vi har val eftersom väljarna ska ha rätt att bestämma vilken politik de önskar se driva samhället, fick du inte regeringsmakten i år? Big deal. Bättre lycka nästa gång. Du har i alla fall inte sålt din själ.

När partierna vi har att välja mellan homogeniseras kommer vår röst att helt tappa sin styrka. Och här kan man då börja tala om ett reellt demokratiskt problem. Hur länge kommer det att dröja innan valresultaten inte längre spelar någon roll för den politik som drivs i landet?

Läs Katrine Kielos krönika om den nya socialdemokratin. Och är du en partimedlem eller sympatisör är det kanske på tiden att skapa lite debatt i ditt parti…

Den tysta diplomatin

Standard

UD utövar påtryckningar på Eritrea angående fängslade journalisten Dawit Isaak.

- Hej! Det här är Lägre Tjänsteman från det svenska utrikesdepartementet. Hoppas att jag inte ringer och stör?
- Jo, det gör du, vi käkar lunch nu.
- Oj. Ursäkta mig så mycket. Kan jag återkomma?
- Ring igen vid 14-tiden.
*klick*

- Hej! Det här är Lägre, går det bra att talas vid nu?
- Vem?!
- Lägre Tjänsteman? Från Sverige.
- Ah, just det. Vad vill du?
- Tänkte prata om grejen med Dawit Isaak…
- Han är en brottsling, han har sårat den eritreanska statssjälen. Det finns inte så mycket att säga om saken.
- Men…
- Inga men!
- Isaak har ju inte ens dömts för något!
- Idiot! Han sitter i fängelse, eller hur?
- I och för sig, men…
- Hejdå!
*klick*

- Hej! Det här är Högre Tjänsteman från det svenska utrikesdepartementet. Hoppas att jag inte ringer och stör?
- Suck. Jo, det gör du. Jag skulle just powernappa.
- Jag ber hemskt mycket om ursäkt. Jag får nog återkomma.
- Gör det, om en halvtimme.
*klick*

- Hej! Det här är Högre, går det bra att talas vid nu?
- Vem?!
- Högre Tjänsteman? Från Sverige.
- Just det ja, vad vill du?
- Tänkte prata demokrati.
- Men, vad fan?
- Nej, nej. Lyssna nu. Vi snackar inte om riktigt demokrati, vi snackar om västerländsk demokrati. Jag fattar ärligt talat inte varför ni inte inför den?
- För att våra ledare vet bäst.
- Men det är ju det som är grejen. Våra ledare vet bäst också. Hela grejen med den västerländska demokratin är ju att vi låter vårt folk, vår media och alla andra som vill uttala sig göra just det. Vi behöver bara inte lyssna.
- Hur då menar du?
- Jo, det skrivs kritiska artiklar och folk skriker sig ibland hesa. Det har till och med hänt att det blivit demonstrationer. Vi låter hela grejen pågå, men vi varken lyssnar eller gör något. Folkets vilja är deras, inte vår, om man säger så.
- Vad? Blir inte folk förbannade?
- Jo, men vi lyssnar ju inte.
- Västerländsk demokrati sa du?
- Precis.
- Låter rätt okej. Vi ska tänka på saken.
- Bra, bra. Och så var det grejen med Dawit Isaak..?
- För helvete. Nej. Jag lägger på nu!
- Okej…
*klick*

Björklund avskaffar skoldemokratin

Standard
bjorklund.jpg

Ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Haaaa ha ha ha ha ha ha ha. Haha ha haha haha ha ha haaa. Haaa haaa haaa haaa ha ha ha ha ha (…) Mpff… Haaaa ha ha ha ha ha ha ha. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Hah hah ha ha ha ha ha. Haaaa ha ha ha ha ha ha ha ha haaaaa. Ha ha ha haaaaaa ha ha ha ha ha haaa ha ha ha ha ha. Haaaaah ha ha *host* *host* *flämt* Haaaah ha ha ha ha ha ha. Ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha. Haaaaah ha ha ha ha ha. Åh, gud… Haaaah ha ha ha ha ha ha. Ha ha ha ha ha ha ha. Haaah ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha haaaah ha. Ha ha ha ha ha ha haaaa. Haaah ha ha ha!

För att det är roligt när politiker visar sitt rätta jag.

Indoktrineringen börjar tidigt. Lyssna på den som bestämmer och håll käft!

Speciellt om du är ung.

Rösten är lämnad

Standard

Röstade igår kväll och kände genast en lättnad. Jag behöver inte bry mig mer om allt tjafs, valvakor, röstfiske, skandaler eller vad det nu kan vara. Rösten blev röd och jag tror att det inte är någon överraskning för varken er eller mig. Dessutom passade jag på att rösta ja till Stockholms trängselavgifter. Biltrafiken har varit ett helvete sen försöket lades ner.

Hur det än går i valet kommer jag att bli besviken. Jag vill inte se de borgliga vid makten och jag vill inte se Persson som statsminister. Det som till slut avgjorde för min del var att jag bestämde mig för att inte låta en enskild person avgöra min ideologiska inställning. Sverige är större än Goran with two pricks.

Stora besvikelsen är avsaknaden av långsiktighet. Sverige har styrts av Socialdemokraterna i 65 av de senaste 74 åren. Oppositionen kan inte, hinner inte, vill inte ändra på allt de lovat eftersom systemet inte hanterar deras förslag. Det skulle krävas två eller tre mandatperioder för borgligt politik att märkas – och innan dess följer alltid en försämring eftersom landet ändrar riktigt och måste anpassa sig – och då brukar folk vilja att återgå till sossarna eftersom det var ”bättre då”. Just de här långsiktiga förhållanderna är det ingen som diskuterar, något jag finner väldigt underligt.

Betyget för årets valrörelse blir 1 av 5. Jag är uttråkad, besviken och apatisk. Fram tills igår var jag även villrådig.

Den viktiga turismen

Standard

I Tunisien härskar två ting. Oliverna och turistnäringen. 70% av tunisierna sysselsätts av turistnäringen. Den enväldige presidenten Zine al-Abidin Ben Ali är väl medveten om detta och det förs konstanta kampanjer i statlig tv och radio för att poängtera hur viktigt det är med turister och hur man skall behandla dessa. Särskild hänsyn ges till återvändande tunisier och den stora skräcken i landet är om någon skulle få för sig att spränga någonting någonstans.

Ett land som till en så stor grad är beroende av turismen har inte råd att förlora den. Säkerhetspådragen är därför enorma, om än diskreta. Jag föreslog skämtsamt att 70% av tunisierna arbetade med turismen och att återstående 30% arbetade inom poliskåren. Det är nämligen så att det finns poliser, vakter och säkerhetsfolk vart man än vänder sig. Allting kollas och kontrolleras. När man reser in i landet måste man fylla i ett inresekort, när man anländer till hotellet måste man fylla i ett hotellkort och när man lämnar landet måste man fylla i ett avresekort. Kontroll är nyckelordet. Kontroll ger säkerhet.

I egenskap av ledare över ett muslimskt land är Zine al-Abidin Ben Ali väldigt medveten om risken för ett par förflugna ord från en förbannad mullah. De religiösa muslimerna har därför försetts med väldigt strama tyglar. Moskéerna är endast öppna under bönestunden och ingen får befinna sig i dem under någon annan tid. Där fredagen traditionellt är en helgdag i alla islamländer är den endast en oofficiell halvdag[1] i Tunisien och landet tar helgledigt först på söndagen.

Överlag är meddelandet från staten att det inte finns plats för radikala dumheter. När turistnäringen förser landet med livsblod går man inte och skär av sig ådrorna.

För någon som mig ger därför Tunisien ett väldigt förvirrat intryck. Jag hatar diktatur men ser att den tunisiska, välvilliga varianten fungerar. Alla har rätt att tycka så länge de inte gör något åt saken, det och det faktum att man inte ruckar på presidenten. Vi i väst önskar väldigt gärna påtvinga våra värderingar på andra, av det jag sett i Tunisien är jag dock tveksam om öppen demokrati skulle fungera i landet. Under ytan lurar en radikalism som i nuläget hålls i schack. Med en fri demokrati skulle radikalismen säkerligen bubbla upp till ytan och ta över landet för att slutligen göra slut på det.

  1. Den viktiga fredagsbönen äger rum under eftermiddagen []

Ungas rädsla för staten

Standard

IDG skriver om folkets reaktioner efter razzian mot The Pirate Bay. Tydligen har justitieministern Thomas Bodström fått runt 350 mail som tar upp ärendet. Inget konstigt i det, men det som får mig att reagera är kommentarerna till artikeln som dykt upp.

Vågar man skicka mail dit ens? Då sparar dom väl epostadressen.

Undrar signaturen QoT.

Hans rädsla sägs inte emot. Flertalet svar som kommer därefter handlar om hur man på olika anonyma sätt kan skicka ett mail till Justitiedepartementet utan att riskera spårning. Det utesluts inte att mailen kan komma att spåras, alla tar det för givet.

En sista kommentar från signaturen Dr Blue får sammanfatta vad jag tycker om det hela:

Kul, kul, kul det känns att Bodström ”utvecklat” Sverige i en en riktning där man nu som vanlig medborgare är RÄDD FÖR STATEN!

Det skall påpekas att jag var en av de 350 som skickade ett mail till Justitiedepartementet där jag ifrågasatte hanteringen av razzian. Tanken att jag skulle vilja vara anonym föll mig inte ens på läppen. För min del är det självklart att addressaten ska veta vem jag är och vad jag tycker. I Bodströms Sverige verkar dock den tanken inte vara lika självklar…

Den irakiska konstitutionen

Standard

Jalal TalabaniI Iraks första demokratiska val tillsattes den tillfälliga regering som har som huvuduppgift att skriva landets konstitution. Det är inget lätt uppdrag för någon, och i Irak är läget extra komplicerat.

Problemkärnan är konflikter inom de folkvalda.

Vi har först och främst de självklara gruppindelningarna där shiiter, sunnier, kurder, socialister och kristna motarbetar varandra. Sedan har vi konflikter inom grupperna som är, om möjligt, ännu svårare att lösa. I och med att shiiterna är den största presenterade gruppen så är problemet här som tydligast. Kampen mellan radikala och sekulära shiiter är hård och ser ut att bli värre för varje dag. Kompromisser verkar vara uteslutna då de radikala shiiterna förhindrar varje konstitutionsförslag som bryter mot de extrema sharia-lagarna och sekulära shiiter lägger ner radikala förslag från den konservativa shiit-gruppen.

Bland sunni-muslimerna är det en ännu mer motbjudande kamp som pågår. Här är religionen i och för sig inget problem, sunni-muslimerna har varit och är ganska sekulära av sig. Iraks sunni-muslimer har dock ett stort problem med en liten, men mäktig grupp som försöker fria eller underlätta för Saddam och hans Baath-parti till vilket pris som helst.

Att lägga saker bakom sig och förlåta är uteslutet för de flesta. Min personliga åsikt är att så skall det vara. Ingen lade nazisterna bakom sig och förlät dem (det var ju bara lite etnisk rensning ni sysslade med grabbar, ni är förlåtna, kom så ska vi kramas) och ingen borde ens tänka tanken på att förlåta Baath-partiet heller. Tyvärr finns det en klick politiker som ser nostalgiskt på Baath-partiet och önskar en återgång till den ”gamla goda tiden”. Helst med Saddam som en återkommen ledare.

Bland kurderna handlar konflikten om identitet. Jag är säker på att majoriteten (om inte alla) kurder önskar sig ett eget land, någonting jag själv håller med om och hyllar. Att vara statslös och inte känna att man hör hemma någonstans är nog de värsta som finns. Saken är att en gruppering inom de kurdiska politikerna önskar sig en identifikation med Irak och en vilja att skjuta Kurdistan-frågan in i en obestämd framtid. Den andra gruppen ser sin chans att utropa ett krudiskt land med detsamma, helst innan konstitutionen faller på plats och det blir ”för sent”…

Bland de kristna finner vi det löjligaste problemet. Det gnabbas och tjattras hit och dit om vilken grupp som är den mest kristna, om vilket grupp som är äldst i landet och vilken grupp som skall få mest rättigheter och tjäna så mycket pengar som möjligt i det nya Irak. Här handlar alltså problemet om störtlöjliga prestige och pengar. Visst kommer vi att höra ett och annat där de kristna tycker synd om sig själva för att de bor i ett land med en muslimsk majoritetsbefolkning, men det där är bara skitsnack. De kristna har alltid behandlats väl, tyvärr har de behandlats som bäst under Saddams styre. Nu när Saddam är borta är de inte längre någons gunstlingar och därför ska det gnällas. Visst har vi haft riktade attacker mot den kristna gruppen sedan Saddam avsattes, men det har alla andra grupper också haft. Terrorn är urskiljningslös.

De sociala regeringsmedlemmarna är tyvärr alldeles för få för att göra någon skillnad. Jag är inte helt säker, men jag tror att de endast innehar två stolar. Självklart kommer inte socialsterna överens heller. Det hela påminner nog ganska mycket om kampen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (innan de senare gick och blev moderater).

USA pressar nu för fullt för att få fram en konstitution. Amerikanerna är medvetna om att en konstitution i dagens läge skulle vara okomplett och svag, full med hål och genvägar och det är precis en sådan konstitution de vill ha. Irak är USAs senaste sandlåda och man vill inte tappa kontrollen. Optimalt är att regeringen inte skall kunna få fram en konstitution och omval skulle då utlysas. USA har aldrig tyckt om den rådande shia-muslimska majoriteten i regeringen. En chans att fälla den skulle USA med glädje ta. Och nästa gång lär CIA inte tveka om att påverka valet på ett eller annat sätt för att få fram ett resultat som gynnar de egna leden.

Själv vet jag inte om jag skulle vara ledsen om konstitutionen föll. Det diskuteras idag om att ge amnesti till före detta ledande Baath-partister och att se till att Saddam inte skall dömmas till döden. Lägg märke till att man nämner Saddams namn specifikt och inte en avskaffning av dödsstraffet i allmänhet. Sådant drar bara ner den sittande regeringen i smutsen och en sådan regering skulle jag inte vilja ha. Hellre då att den faller, även om detta innebär att USAs makt i regionen skulle öka.

Efter ett långt inlägg har jag kommit fram till en sak. Politiker i alla länder är lika, de tänker mest på sig själva än det land de är tänkta att tjäna. Med drypande sarkasm vill jag påpeka att det är underbart att vi alla får vad vi förtjänar. Egoismen har aldrig varit starkare än nu, så varför ska vi inte ha egoister att styra våra liv?

Kriget för demokrati

Standard

Satt och tänkte idag, om krig verkligen kunde leda till en lösning. Till demokrati. Och så drog man sig till minnes Afghanistan, är det inte skrämmande att media lyckats få mig att glömma landet?

Vad blev det av Afghanistan egentligen? Det var ju ett val, som koalitionens favorit, Karzai, vann. Men har landet demokratiserats? Lever kvinnorna bättre än de gjorde än under talibantiden? Har de mänskliga rättigheterna respekterats?

Vad händer i det här otroligt fattiga landet som drabbats av det ena kriget efter det andra? Varför letar man endast efter utlänningen Bin Laden när det också finns inhemska talibaner som borde straffas för allt ont de orsakat? Jag har hundratals med frågor som jag inte får några svar på. Media har glömt landet, senast jag hörde något om Afghanistan var det dåliga nyheter som förmedlades. Opiumodlingen hade nått rekordnivåer och talibanerna hade återtagit stora delar av landet.

Är detta vad som väntar Irak? En återkomst av baathpartiet?

Varför är det så tyst?