En spark på pungen

Standard

Hur kan du ens tvivla på att det är sant? Jo, att sparka en kille på pungen är exakt så hemskt som det låter. Det är att oskadliggöra honom på det mest effektiva sätt människan känner till. Vulcan Death Grip har inget att sätta emot, där är man paralyserad och sen dör man. Här pratar vi om smärta som får oss att spy, samt gör oss handlingsförlamade.

Att du saknar kulor är ingen ursäkt alls för att du ska ifrågasätta den här brutala avrättningsmetoden. Jag skulle aldrig komma på den dumma idén att ifrågasätta förlossningssmärtor, men du har tydligen inga problem med att förminska en pungspark.

Nej. Jag har själv inte upplevt en spark mot pungen. Däremot något som är minst lika effektivt. Jag har blivit knäad i pungen. Jag ska försöka förklara det som inte går att förklara med ord.

Det hela började på en handbollsträning. Jag hoppas att du känner till att det är emellanåt en ganska brutal sport, mycket kroppskontakt och så. Det finns dock två oskrivna hedersregler. Not the face. Och, not the balls. Det är dock inte alltid så lätt att undvika i tumultet. Som när jag stod i försvaret och det kom en 185 cm lång och 95 kilo tung skytt med galenskap i blicken. Som försvarare utan överlevnadsinstinkt hoppar vi fram med utsträckta armar för att täcka skottet. Galningens upphopp leder till att jag får ett knä i pungen. Jag landar på benen.

Världen stannar.

Hjärnan reagerar fortare än nerverna. Jag vet att det här kommer att göra jäkligt ont, men ännu känner jag ingenting. Världen har tystnat, rör sig i slow motion, jag ser dagen passera revy (och vet vid detta att jag kommer att överleva). Sen kommer en smärta som två sumohänder som klämmer till min hjärna så att substansen sprutar. Jag är i en värld av smärta, en bubbla av tortyr. Jag sjunker ihop i fosterställning och önskar med den uns medvetenhet som finns kvar i min kropp att jag ska svimma. Smärtan är dock oförlåtande, den omvälver mig hänsynslöst. Jag vill egentligen skrika, men någon självbevarelsedrift från grottåldern tror att jag måste vara tyst – eller dö. Jag gnäller och ynkar patetiskt, det är små, små ljud som bara kan uppstå av intensiv smärta.

Jag vaknar sakta inför omvärlden igen. Ett starkt illamående slår till mot mig. Känner någonstans att jag numera ligger i en pöl av svett och att lagkamrater ömsom undrar hur jag mår, ömsom misslyckas med att hålla sig för skratt. När de ber mig att stå upp och skaka av mig smärtan vill jag mörda dem. De har dock en poäng, det vet jag, jag måste komma ur min varaktiga kramptillstånd. Jag ställer mig upp, sakta, sakta, på darrande ben och en illamående kropp som bara nyligen hämtat sig från en smärtechock. Det är fortfarande smärtsamt, men jag är inte slav under smärtan längre.

Resten av dagen är förstörd. Jag är utmattad, har ont, är på dåligt humör och ynklig som en valp.

Det här är vad det innebär att få en ordentlig spark på pungen förstår du. Att underskatta denna smärta är att attackera 100 år av jämställdhetsarbete. Det är inget man vill uppleva någonsin även om man aldrig känt smärtan tidigare, män har en inbyggd instinkt om hur jäkla ont det kan göra, det är därför vi alla sympati-känner med alla sparkar på pungen vi sett på bioduken.

Men ta mig tusan, det är ett väldigt effektivt vapen.

Stay classy folks!