Gå till innehåll

1

Mikrobetalningar är ett helvete. Först och främst är de stora hindren för mikrobetalningar tvenne: de är krångliga att få till och de uppmuntrar till en inlåsning av data. Inget scenario är optimalt, och som sådant är de flesta mikrobetalningstjänster misslyckade sådana.

Flattr tar till en annorlunda approach, här lanserar man ett belöningssystem istället för en donations- eller paywall-lösning. En social betaltjänst som lägger sig i bakgrunden och ger användarna all makt.

Anledningen till att flattr känns fräsch, ny och rätt mycket "webb" är säkerligen beroende på personerna bakom. Här har vi Peter Sunde och Linus Olsson på barrikaderna, två personer ur internetgenerationen, två personer som "förstår". Överlag känns flattr väldigt lite finansvärld och desto mer social webb, och det är knappast någon nackdel med tanke på de mikrobetalningslösningar vi fått se hittills.

Själv såg jag till att sätta upp en flattr-knapp här i bloggen så fort jag fick tillgång till betan och med detsamma satte jag igång att flattra intressant material hos mina medanvändare. Inte för att jag är särskild positiv till donationer eller betallösningar på webben, utan mest för att jag gillar flattr som koncept och önskar det all framgång och lycka. Och för 20 kronor i månaden kan jag istället för att klicka på en meningslös gilla-knapp från facebook istället skicka en egoboost i form av några ören. Och det är ju alltid trevligt.

Hur det hela egentligen fungerar förklaras i den väldigt pedagogiska filmen nedan.

Många bäckar små...

2

Med tanke på hur bostadsläget ser ut i Stockholm hade jag väntat mig mindre fördomar om förorterna och mer förståelse för att man bor där man får tag på en plats. Som bosatt i Rågsved sen drygt två år märker jag dock att detta inte helt stämmer. I vardagssnacket är det lätt att halka in på "jaså, du bor i Drogsved?" och "är det inte stökigt där?". Och då kan jag förklara att jag inte vet hur det var förr, men att Rågsved numera är en hyfsad förort att bo i, med tunnelbana har man tillgång till innerstan och vill man hellre ta en promenad i en skog så har jag en egen utanför fönstret.

Visst händer det att jag läser om stök, men själv har jag inga erfarenheter. Till stor del tror jag att umgänget gör det lätt att sätta dit dig som person på fel plats vid fel tidspunkt, och jag har inte det umgänget.

Fördomarna får jag dock dras med ändå.

Till exempel när jag skulle skaffa nya glasögon och linser, jag gör detta hos närmaste optiker och eftersom jag inte bara är närsynt, utan dessutom astigmatiker, blir både glasen och linserna lite dyrare. Ovanpå det har jag ett par ordentligt fula bågar som numera hunnit fylla sex år, och jag väljer denna gång att satsa på något snyggt. Kort sagt, det blir dyrt, och med tanke på att jag gärna vill ha linserna hemlevererade en gång i månaden blir det en kreditkoll.

Jag får frågan om hur mycket jag tjänar på ett år och svarar sanningsenligt efter lite huvudräkning. Personligen tjänar jag som vilken person som helst i it-branschen, men när säljaren hör beloppet rycker denne till och fnissar av förvåning. En arab från Rågsved som faktiskt jobbar och har medelklasslön är konstigt. Kreditkollen går självklart igenom.

Dags att betala för glasögonen nu. Personen frågar om jag vill göra en avbetalning på dessa. Jag tackar nej och vill betala summan direkt. Ännu en gång en förvånad reaktion av säljaren. Nu är jag kanske överkänslig, men trött blir jag.

Jag såg förvisso ut som en kratta den dagen, trött efter jobb fredag till söndag med en samlad pott timmar på 30, klädd i t-shirt och jeans. Orakad och med lite för oordnad frisyr. Jag var dessutom arab och bodde i Rågsved. Klart som fan att jag inte borde ha råd med glasögon då, tyckte säljaren, och visade det.

Jag är alltid naiv nog att tycka det bästa om människor. Men uppenbarligen skapades det en profil på mig baserad på utseende och bostadsort. Vem vet? Säljaren kanske tog mina inköp som en form av protest? För denne fortsatte hänvisa mig till billiga lösningar trots mitt ointresse, jag ville ha något bekvämt och snyggt, hittade inte motsvarande i billighyllan. Men uppenbarligen gjorde jag fel så fort jag gick över till en högre prisklass.

Till slut körde jag en /ignore på säljaren och valde min båge i lugn och ro, för att sedan betala hela beloppet och dra iväg. Även om man är en arab i Rågsved så kan man faktiskt ha ett jobb. Det hoppas jag att åtminstone säljaren lärt sig.

11

När jag fick chansen att skriva för Super PLAY i slutet av 2004 var det inget svårt beslut att ta giget. För det första hade jag växt upp med tidningen. Som prenumerant på Nintendomagasinet blev jag uppgarderad till Super POWER, som senare blev Super PLAY. Mina spelrötter hade allt med tidningen att göra, och att få skriva för denna institution var en sann glädje. Som bonus fick jag betalt för de texter som jag tidigare skrivit pro bono och en exponering mot 70000 läsare. That was life för en 24-årig wannabeskribent.

Det skulle dock dröja ett helt år innan jag fick respekt för Super PLAY. Från att ha varit fun and games fick jag för första gången i min korta journalistkarriär tag på ett scoop. Det var inför pressvisningen av Sports Interactives Football Manager 2006 som Miles Jacobson, då pr-nisse, lyckades försäga sig och avslöja att Xbox 360-versionen av spelet skulle kräva en hårddisk. Det här var stort på den tiden då Microsoft hade tryckt på att Core-paketet skulle kunna spela alla spel lika bra som Pro-paketet. Nu hade jag ett uttalande om visade på motsatsen. Jacobson visste att vi inte skulle kunna hålla tyst om det här, men försökte ändå med illa dolda hot.

Tillbaka på redaktionen lade jag fram mitt case och visste inte vad jag skulle göra. Dåvarande chefredaktören Tommy Rydling lovade att tänka på saken och jag gick hem för att glömma det hela. Till nästa nummer hade Super PLAY tryckt en nyhet om att Football Manager 2006 till Xbox 360 skulle ha en hårddisk som krav. Vad jag minns blev det inga reaktioner på nyheten, varken från Sports Interactive, utgivaren Sega eller tidningens läsare. Men nyheten trycktes trots riskerna, och det åtminstone var vad jag tog med mig av händelsen.

Som en motpol måste jag här hacka lite på Level. I nummer 40 finns en artikel med titeln "Filmlicensförbannelsen". Här ska vi tro på att Thomas Wiborgh träffat en spelutvecklare som arbetat med ett stort filmlicensspel på ett flygplan över Atlanten, denne berättar efter ett par glas alkohol hela sitt livs historia för Wiborgh av någon outgrundlig anledning, mot ett löfte om att få vara anonym givetvis. Jag vet inte, men sådana artiklar känns inte trovärdiga, och om jag ska våga mig på ett påstående så tror jag att "Filmlicensförbannelsen" aldrig fått tryckas i Super PLAY i den form som återges i Level.

När jag i slutet av 2007 slutade frilansa för Super PLAY var det med aningen sorg i hjärtat. Karriären krockade med frilansandet, och karriären var vad som betalade räkningarna. Det var inget svårt beslut, dock ett tråkigt ett. Nu när jag nås av nyheten om att Super PLAY ska läggas ner känns det riktigt tungt. Jag tänker på en hel stab underbara frilansare och en redaktion som förtjänar bättre.

Delvis är det bland annat mitt fel att tidningen läggs ner. Jag är en av de här som tappat suget för tidningar i pappersformat. Super PLAY köpte jag oregelbundet, mest i samband med en längre resa. Och nu får jag betala priset för detta. Ekonomi är bajs. Det får avrunda ett alldeles för långt inlägg.

Andra som skriver om nyheten är Emmy, TDH, HB, Rikard och Blog 'em up. Även forumtrådar på Super PLAY och Levels community Loading är värda att följa.

3


Foto: Taimur Asif @ flickr

Dubai framställs ofta som globaliseringens och kapitalismens ögonsten. Ett borgligt Eden. Ett skattefritt samhälle där entreprenörskap står i fokus. Det är rätt lätt att gå på bilden av Dubai som det perfekta samhället när man ser projekt som Burj Al Arab eller The World.

I skymundan får verkligheten stå. Som att de asiatiska arbetarna som faktiskt bygger upp Dubais rikedom, som tar hand om Dubaibornas barn, som ser till att samhället fungerar arbetar enligt rena slavkontrakt. Man rapporterar inte om den rasistiska grund som Dubai bygger på: där emirater självfallet alltid kommer först, där araber är andra klassens medborgare, där västbor tillhör tredje klassen och undviks av emirater och där speciellt sydasiater och afrikaner kommer på en avlägsen fjärde plats med allt vad det innebär.

Johann Haris gräv om Dubai i The Independent från april är därför en måsteläsning för de flesta. Jag har ansett mig känna till de arabiska ländernas högerkonservatism och rasism rätt bra, men även jag blir närmast chockad av det jag får läsa i The Indpendents artikel.

Dubai kan fan i mig ta sig i röven.

4

För två år sen passade jag på att skriva ett inlägg om CSN, utlandsbosatta lånetagare och skulder. Det inlägget har råkat bli något av en samlingspunkt för diskussioner om betalningsförmåga, betalningsmetoder, smitningar och myndigheter. Jag har följt diskussionen med intresse.

Nu ser jag i kommentarerna att CSN numera stöder kortbetalning, en metod som främst passar skuldtyngda personer i utlandet. CSN-anställd skriver:

"Grattis alla utlandsbosatta låntagare! Nu går det att betala till CSN med kreditkort. Förutsättningen är dock att man antingen har Visa eller Mastercard, är registrerad som utlandsbosatt och att man har belopp att betala till CSN (och att de inte är belagda med betalningskrav eller har skickats till Intrum Justitia International för inkassoåtgärder). Om man uppfyller de här kraven kan man logga in på 'Mina Sidor' med sitt svenska personnummer och den personliga 4-siffriga koden som anges på årsbeskedet som skickades i januari. Då kan man klicka på 'Vad ska jag betala' och följa instruktionerna. Det såg ut att vara busenkelt att göra betalningen när vi fick se bilder från en testomgång."

Detta tordes vara en efterlängtad nyhet. CSN.se har även ett pressmeddelande för den som vill.

8

Förra gången jag valde att redovisa spelmedias bokslut inleddes en diskussion om hur pass inaktuella siffrorna var. Mediefolk gick i ett par fall ut och nekade att siffrorna var representativa. Eftersom jag saknade siffror som visade på motsatsen kunde jag inte säga emot.

Nu har siffrorna från slutet av 2007 nått redovisningssajten Allabolag. Att boksluten är drygt ett år gamla öppnar självfallet återigen för kritik om att de här siffrorna visar hur det var för ett år sen, och att läget idag är förändrat. Det är en argumentation jag respekterar. Som gemene man har jag inte tillgång till färskare siffror än de jag redovisar. Låt oss därför ta inlägget som en sammanställning av de senaste offentliga boksluten från våra spelmedieföretag. Varken mer eller mindre.

Vi fortsätter traditionen genom att först titta på Hjemmet Mortensen AB. VD är fortfarande Per Gustav Kjellander. Antalet anställda sedan förra bokslutet har ökat till 102 stycken. Mot slutet av 2007 omsattes drygt 201 miljoner kronor och årets resultat hamnade på dryga 8,6 miljoner kronor i förlust. Vinstmarginalen låg på -1,39 %.

Sedan vänder vi ögonen mot Reset Media AB. VD är fortfarande Daniel Gregory Grigorov. Antalet anställda har vi december 2007 minskat från 5 till 3 personer. Man omsatte nästan 11 miljoner kronor och årets resultat hamnade på en kvart miljon i förlust. Vinstmarginalen låg på -2,22 %. Soliditeten ligger på -5,79 %

Gamereactor är lite (mycket) svårare att spåra. Mikael Gill konstaterade förra året oegenheter med namnet Gamereactor då denna står skriven på Nordisk Film, detta gäller än idag. Läser man Gamereactors "Om upphovsrättlagen"-sida framstår att även företagsnamnet Gamez är inblandat. Gamez Publishing A/S är en juridisk person registrerad i utlandet och därmed är det svårt att få tag på ett bokslut i min lilla undersökning.
[uppdatering]
Svårt, men inte omöjligt. Jag har nu fått tag på Gamez Publishings årsredovisning, inkommen den 16:e juli 2008 till danska Erhvers- og Selskabsstyrelsen. Det lönar sig att ha kontakter i Danmark. VD är Morten Reichel. Omsättningen ligger på dryga 2,5 miljoner danska kronor, alltså dryga 3,5 miljoner svenska kronor med dagens kurs mätt. Företaget gör en vinst på dryga 300000 danska kronor, alltså en vinst på nära en halv miljon svenska kronor. 14 personer är registrerade som anställda.

Under annat intressant hittar jag exempelvis Level 7, en enskild firma där Nils Erik Hansson är innehavare. Verksamheten är uppenbarligen ideell, man har inga anställda och omsättningen ligger mellan 500000 - 999000 kronor.

Mitt lilla finansiella gräv leder mig vidare till UMIT Gameplayer AB. VD är Björn Magnus Dahlerus. Vid april 2008 (senaste bokslutet) har företaget inga anställda. Man omsatte 107000 kronor och årets resultat hamnade på nästan en miljon kronor i förlust. Vinstmarginalen låg på -876,64 %.

Slutligen hittar jag Smack. Företaget bakom sådana satsningar som Båko (Gon) och Playing. Den enskilda firman har 1-4 anställda och omsätter mellan 100000 - 499000 kronor. Innehavare är Jan Erik Nygren.

Två bokslut gör inte en trend. Men siffrorna ovan visar ändå att svensk spelmedia inte mår vidare bra finansiellt. Hjemmet Mortensen omsätter mer än förra bokslutet, har fler anställda och en minskad förlust. Reset Media gör en mindre förlust, men har samtidigt sagt upp två tjänster, och soliditeten är numera negativ. Gameplayer fortsätter att vara en förslutaffär för moderbolaget Youmeet Technology AB, man ökar omsättningen men även så förlusten.

Resultatet för 2008 blir intressanta att läsa. Den ekonomiska nedgången började ju under hösten 2008. Huruvida svensk spelmedia är konjunkturokänslig får vi svar på om ett år.

4

På jobbet har vi ett avtal med Max Matthiesen, ett dotterbolag till krisbanken Carnegie. Maxm (som de älskar att kalla sig) är bra, det får man en känsla av. Man har en kontaktperson som är redo att rycka ut, som svarar på frågor omedelbart, som ordnar möten på ett nafs om man nu vill träffas personligen.

Kundvård i krishanteringstider är det dock sämre med, upptäcker jag plöstligt. För när finansinspektionen drog tillbaka Carnegies banktillstånd blev jag självfallet lite orolig. Jag framtidssäkrar mig själv hos maxm, självklart efter tips från min maxm-anställda kontaktperson som ansåg att hans fondlösning var den bästa någonsin. Jag gick med på det hela bara för att avgifterna var riktigt låga.

Hur som helst, när det utannonserades att tillståndet hade dragits tillbaka så drog jag iväg ett mail till min kontaktperson. Kontentan i mailet var i princip "är det dags att känna panik nu, eller?" I normalfall skulle ett svar ha inkommit inom en timme, så snabba är fölket på maxm. Inte den här gången. Faktum är att arbetsdagen är slut och jag har ännu inte fått något svar.

Det är nu som man kanske borde känna att det är kört, som tur är är jag lite av en nyhetsjunkie och ganska snart vet jag att mina pengar är säkra tack vare Dagens Industri och E24. Frågan är bara, hur länge till? Och hur kommer min kontaktperson på maxm att lugna ner mig, om han nu tar sig tid att svara?

Intressant, och kanske roligt till och med. Den närmaste tiden kommer i alla fall att avgöra om jag ska våga hålla fast vid maxm. Förtroendet är inte precis på topp just nu, om man säger så.

Om det nu visar sig att någon ville kommentera något jag skrivit men inte kunnat, ber om ursäkt för detta. I min iver att lokalisera det här temat lyckades jag tidigare slå sönder kommentarsfunktionen.

Kommentarerna fungerar numera igen, så vitt jag vet och testat.

Som bonus har jag introducerat en antispam-funktion som gör att samma användare inte kan skriva två kommentarer i rad utan att:
1. Vänta en stund.
2. Ladda om sidan.
3. Ändra innehållet i kommentaren.

Som ursäkt för att jag ställt till det skickar jag en hälsning till finansvärlden.

Arge människor där ute. Men vi är i alla fall glada här inne.

1

American Public Media har släppt ett budgetspel, Budget Hero, där tanken är att få framför allt yngre väljare att förstå var den amerikanska ekonomin befinner sig, men även hur framtiden skulle kunna utveckla sig baserat på John McCains, Barack Obamas eller till och med dina egna val.

Det är ett intressant experiment. Det är förvisso oerhört svårt att utveckla en ekonomisk simulator och få till det rätt, men underligt nog finner jag att ett välfärdsbudget inom spelets ramar faktiskt skulle kunna rädda USA ur dess ekonomiska dal.

Jag väljer att skära ner den militära budgeten med tio procent, jag tar hem mina trupper från utlandet, slänger in pengar på att bekämpa AIDS och släpper in mer administrativ personal i militären. Och där sparar jag drygt hundratrettio miljarder dollar.

Över till skolan tar jag och lägger ner Bushs kritiserade "No Child Left Behind", men kontrar det med hjälp till svagare elever. Här ökar mina kostnader med fyra miljarder.

I miljö- och naturbruksmrådet väljer jag att sluta beskydda mina bönder för att låta marknaden verka. Samtidigt bidrar jag med pengar till skyddet av utrotningshotade arter och ger pengar till hanteringen av radioaktivt avfall. Budgeten ligger på plus/minus noll.

När det gäller bostadsmarknaden och familjplaneringen ökar jag budgeten för barnomsorgen, jag ger subprime-lånare extra stöd och utökar bostadsbidraget för de fattiga. Det kostar mig ytterligare en miljard dollar.

Sen går jag hårt åt Kongress och administration. Det är kraftiga nedskärningar. Food and Drug Administration får dock en dubblerad budget. Det här är en besparning på femtiofyra miljarder dollar.

När det gäller infrastrukturen skär jag ner på vägar för att istället satsa på kollektivtrafiken. Mina invånare måste ju anpassa sig till världsmarknaden. Att åka ensam i en SUV är lyx. Man ska åka buss och tåg mycket mera. Tio miljarder dollar sparas.

När det gäller vårdbudgeten är det svårt att genomföra förändringar vidare effektivt. Jag erbjuder alla mina invånare en Health Plan. Samtidigt förenklar jag administrationen av Medicare och gör den lite dyrare. De rika får dessutom bekosta en större bit av kakan. Slutresultatet är att jag utökar vårdbudgeten med femtionio miljarder dollar.

När det gäller det sociala skyddsnätet får de välgödda ta hand om sin vård i större skala. Här sparar jag sexton miljarder dollar.

Störst manipulation gäller dock skatteområdet. Jag gör mig av med Bushs skattenedskärningar. Jag höjer skatten på bensin med femtio cent. De rika får betala mer skatt. En koldioxidskatt sätts i system. Tobakskatten höjs. Pensionärerna slipper däremot skatta helt. Plöstligt har jag 4250 miljarder dollar att leka med. Det mesta går till att betala av det enorma underskottet i min ekonomi.

Resultatet?

Jag sänker underskottet i ekonomin från 37,7 % av bruttonationalprodukten till 10,9 % till år 2018. Jag skjuter även upp en beräknad ekonomisk kollaps från år 2033 till 2061. Och förhoppningsvis har jag även en lyckligare och mer välmående befolkning i mitt land.

Hur skulle du fixa USA:s ekonomi?

8

Jag har aldrig läst serieböckernas heliga graal Watchmen, det är någonting som jag skämts för när ämnet kommit på tal, och det har det sannerligen gjort efter den brutalt snygga filmtrailern.

Ambitionen har därmed varit att jag ska läsa seriealbumet, och då har en liten prisjakt fått äga rum. Och satan vad vansinnigt dyrt det är, speciellt eftersom man är ute efter verket på orginalspråk. Vi pratar om närmare 300 kronor hos billigaste leverantören.

Men nu är ju dollarn rätt jäkla svag. Det borde säkerligen gå att få tag på boken till en billigare peng. Jag kollar amazon.com och hittar Watchmen för 11 dollar, frakten med den sniglaste av snigelpost kostar 8 dollar. Jag slår till och får se en totalsumma på 119,08 svenska kronor. En besparing på nära 40 procent.

Förvisso kommer inte boken fram förrän tidigast om en månad, men jag har ändå mycket annat att läsa tills dess. Webbshopping knäcker.

%d bloggare gillar detta: