Jag har hela mitt vuxna liv definierat mig som feminist. Det är egentligen inget ställningstagande, jag har ju bara tagit för givet att det borde vara normalt att tycka att kvinnor och män ska ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Jag har ju sett oss som människor, alla ska med och det där.

Allting förändrades dock för två år sedan då jag fick en son. Det var en svår födsel, sonen låg på neonatalen i en vecka, och varje gång jag höll det lilla livet i mina armar tänkte jag på hur jag ville ge det hela vida världen. Det var då jag började se de dolda mönstren, hoten från skuggorna, monsterna under sängen; feministerna. De ville ta ifrån mitt barn de privilegier jag hade vuxit upp med. Mitt naturliga inflytande i egenskap av man skulle min son inte längre då ha, den patriarkala samhällsstrukturen som tjänat mig så väl i jakt på studier, bostad och karriär skulle fråntas mitt barn, och den högre lön jag får bara för att jag råkat födas med penis mellan benen skulle inte komma min son till gagns. Jag blev arg där och då. Jag slutade vara feminist där och då.

En värld där min son nekas privilegier trots sin dinglande dingdong vill jag inte leva i. Jag har ju utan att göra någonting haft en bättre chans här i livet än hälften av världens befolkning, en sådan fördel kan jag bara inte släppa inser jag nu, tack vare min son. När livet bjuder på citronkaka, ge de överblivna citronen till kvinnorna liksom.

Idag, när någon frågar om jag är feminist svarar jag stolt att jag är patriarkist. Jag säger inte att kvinnor inte har plats i samhället, bara att vi män behöver den lite mer, det är ju inte utan anledning vi män går och sitter bredbenta här i livet.

Hoppas nu inte att sonen är bög bara, för fy fan då.

16

feminismKlokbok efterlyser i ett inlägg en bloggbävning mot antifeminismen. Det är främst Joakim Ramstedts smörja på Newsmill som får honom att tända till, och visst kan jag i övrigt hålla med Klokbok om att man sett en rätt stor feminism-backlash. Och det är för min del så otroligt besynnerligt att jag inte vet hur jag ska bemöta det.

Det är kanske där det ligger. Jag har svårt att se att människor kan ha en annan åsikt när det gäller människors lika värde, tanken har svårt att få fotfäste i min hjärna. Förvisso har jag lärt mig att acceptera att det finns medmänniskor som garderar andra beroende på hudfärg, religion och sexuell läggning. Jag har fortfarande svårt för tanken. Men någonstans har jag analyserat motiven och kan någonstans... förstå? (inte det ord jag är ute efter). Det finns en norm, och folk som bryter mot den kan verka skrämmande till en början.

Vad jag däremot aldrig förstått är antifeminismen. Man föds av en kvinna, lever i en värld där hälften av befolkningen är kvinnor, har kanske till och med syskon av kvinnligt kön. Hur kan man då ens komma på tanken att acceptera ett status quo, eller ännu värre, önska att världen vore mindre jämställd? Det är en inställning som i sanning förbryllar mig. Frågan är ju så mycket större än blått eller rosa. Vi lever i en värld där kvinnor får mindre betalt för samma arbete, en värld där kvinnor får sämre sjukvård för att män har forskat på män och kommit fram till rön anpassade för män, en värld där vi fortfarande förundras över att kvinnor kan nå en maktposition i samhället, en värld där män försöker stänga ute kvinnor just för att de inte är män, en värld där någon anser sig ha rätt att våldta den människa man gift sig med, en värld där kvinnor faktiskt behandlas som en främmande och mindre värd... ras.

Hur kan man egentligen vara något annat än feminist?

Jag märker att jag rabblar här. Och förklaringen till detta har jag redan försökt förklara. Jag förstår helt enkelt inte inställningen antifeminism, och mina försök att komma fram till argument för att övertyga "den andra sidan" ter sig för mig lika svåra som att försöka övertyga en annan människa om att börja andas. "Det är ju liksom bra för dig hörru".

3


Obskyr referens till det där med att dra alla över en kam.

Jag råkar på Friherrinnans blogg, närmare bestämt ett inlägg där hon attackerar barbakvinnan, Xboxflickan och annarkia för att vara just människor. De lever nämligen sina liv och ignorerar "de mjukare värden som attraherar den manliga delen av befolkningen". Och så tar hon upp Ebba von Sydow som en förebild (men det tar vi en annan gång)...

Friherrinnan blir inte oemotsagd, i kommentarsfältet kritiserar hennes kvinnosyn och att hon verkar vara så trångsynt. Försvaret kommer med ett rätt klassiskt citat:

"Som jag så tydligt beskrev så har jag sagt det tidigare och jag säger det igen, det är inte fel att dra all över en linje när det kommer till värderingar. Dessa är grundläggande för vår arts fortlevnad. Om inte dessa värderingar efterlevs så kommer hela mänskligheten att gå tillbaka till grottstadiet."

Och här tror jag att Friherrinnan är en parodiblogg. Värd lite skratt eftersom den sannerligen lyckades lura mig till en början.

För hur skulle en tänkande kvinna idag kunna hylla gamla värderingar och önska att alla höll fast vid dem om hon inte skämtade? Jag menar, det är bara att ta lite exempel på andra "fina" värdringar där ute i världen. I de mer primitiva delarna av Somalien har man den värderingen att kvinnor inte ska kunna njuta av sex, därför omskärs kvinnorna redan vid ung ålder. I Saudiarbien har man värderingen att kvinnor är efterblivna och måste han en man som förmyndare för annars skulle de säkert avlida av rena förskräckelsen inför tanken att de kan klara sig själva.

Där har vi två värderingar som jag är säker att Friherrinnan avskyr och motverkar så gott hon kan från sitt hem i Östermalm.

Men om man nu skulle leka med tanken på att Friherrinnan menar allvar. Då skulle jag vilja påpeka för damen att det i hennes värld inte borde vara en sund värdering för en kvinna i hennes tillställning att blogga. Kvinnor ska ju inte ha några åsikter, dessa attraherar nämligen inte den manliga delen av befolkningen.

17

Gänget på Newsmill vet hur man marknadsför sig. Det gäller ju att släppa in dårarna emellanåt för att generera trafik.

Newsmill-bloggen skriver Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar om... ja... vad skriver de egentligen? Språkligt är debattinlägget en mardröm, andemeningen är dock det som verkligen är det skärmmande. Om jag tolkar saken rätt efterlyser Zandén och Gyllenhammar män som hatar kvinnor. Eller... jag förstår faktiskt inte.

Jag bjuder gärna på ett par citat.

"Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat."

"Vad ser Carl Hamilton när han betraktar sig i spegeln? Han ser en adelsman i det neutralas tjänst. Som inte kräver ständig bekräftelse, som med orubbat självförtroende slaktar oskyldiga utan ett blodstänk på sin vita manchett. Ett sargat hjärta, en död kvinna som aldrig som aldrig behöver visa sitt fula morgontryne, som lämnar honom ren i sin känsla. En intakt manlighet. Därför är han attraktiv."

"Barnen som ett alibi för att slippa de där pliktfyllda, ljumma korv och mos-samlagen."

"När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?"

Förvirrad än? Jag blev det efter femte stycket. Och det blir inte bättre när man läser vidare.

Cecilia Gyllenhammar skrev "En spricka i kristallen", en läsvärd bok om överklassens mindre vackra sidor. Jessica Zandén har jag någon gång sett i dumburken då hon är skådespelare. Vill de här två verkligen förknippas med ovannämnda debattartikel?

8

imaginecooking.jpgSpelbranschen har länge haft problemet att inte riktigt kunna träffa rätt när det gäller 50% av befolkningen. Kvinnor är det gåtfulla folket och de bor i ett främmande land. Ungefär så har problematiken sett ut.

Undrar om inte det är lika bra trots allt. För när Ubisoft försöker rikta in sig till marknaden flickor 6-14 år gör de det på ett sätt som får mina kväljningskänslor att börja leka hela havet stormar.

Tre spel är utannonserade hittills. Kotaku gör mig uppmärksam på vilka. Imagine: Babies, Imagine: Fashion Designer och Imagine: Happy Cooking. Barn, kläder och matlagning. Mina tankar vandrar iväg till någonting som påminner om en propagandamanual från talibanerna.

Här vill jag återigen återkoppla till Kotakus inlägg. Vad är meningen med Ubisofts Imagine-serie? Att visa unga kvinnor dess plats? Vad kommer härnäst? Imagine: Washing Feet?

8

catearcher.jpgVad definierar egentligen en klassiker? När det gäller spel tolkar jag stämpeln klassiker som ett verk som inte åldrats, som lyckats behålla charmen och som än idag är lika kul att spela som då det först gavs ut. En beskrivning som utan tvekan går att applicera på No One Lives Forever-serien.

Med en 60-talsmiljö som bakgrund får hemliga agenten Cate Archer ta sig an jobbiga kollegor, mansgrisar och superskurkar i jakt på den hemliga terrorgruppen H.A.R.M.

Spelet utspelar sig i förstapersonsperspektiv och mycket av spelstilen hämtas från de klassiska Bond-filmerna. Det är som sagt superskurkar som skall besegras på vägen mot sanningen och detta görs självklart med hjälp av diverse smarta (och underfundiga) spionprylar i exotiska och varierande miljöer. En väldig hög nivå av humor gör en sällskap på vägen och No One Lives Forever förtjänar snabbt epitetet klassiker. Vi snackar om ett välgjort, väldesignat och välbalanserat spel där underhållningsnivån ligger på max.

En uppföljare i form av No One Lives Forever 2: A Spy in H.A.R.M.'s Way släpptes ett par år efter originalet och här lyckades man förbättra varenda aspekt i serien. Det här är ett spel som än idag får äran att snurra i min burk när jag nostalgiskt suckar över hur spelen var bättre förr.

Av någon anledning hann en spinoff i form av Contract J.A.C.K. släppas. Här skulle man spela en H.A.R.M.-agent på jakt efter spelets hjältinna Cate Archer. Detta spel var dock charmlöst och väldigt fokuserat på att skjuta sig ur trängda situationer. I mina ögon var det här ett spel som lyckades falla platt som en pannkaka. Tyvärr blev Contract J.A.C.K. även det sista spelet i serien - utvecklaren har senare släppt spelet F.E.A.R. - en titel som måhända är rätt okej men där jag hellre hade sett ett No One Lives Forever 3.

Som avslutning vill jag passa på att hylla Cate Archer, en spelkaraktär som introducerade äkta grrlpower långt innan uttrycket myntades. Cate Archer har inspirerat en del utvecklare att våga satsa på starka, kvinnliga huvudkaraktärer. Även om spelbranchen ännu ligger långt efter i jämställdhetsarbetet tycker jag ändå att vi ska minnas att den har lyckats frambringa en så pass minnesvärd och stark kvinna som Cate. Detta lovar gott inför den framtid som nu väntar oss.

3

kvinnokamp.gifJag har kämpat hela dagen med att hitta de rätta orden till ett inlägg som firar Internationella Kvinnodagen, jag kämpar ännu skulle man kunna säga.

Jag tänkte först deklarera att jag är feminist och nöja mig med det. Alla som känner mig vet dock redan att jag är feminist, det skulle vara att peka på det uppenbara och jag anser att det här inlägget borde vara värt mer än så.

Till slut kom jag fram till att mina egna ord aldrig skulle räcka. Istället tänker jag låta någon annan berätta varför det än idag är viktigt att fira den Internationella Kvinnodagen, att än idag föra fram kvinnokampen, att än idag våga kalla sig feminist, att än idag kämpa för jämlikhet och jämställdhet.

Mitt val föll på Ulrika Kärnborg och hennes recension av "Kvinnornas svarta bok". Boken handlar kort och gott om kriget mot kvinnorna. Gör dig själv en tjänst och tryck på länken ovan, och läs, och fundera.

Åtminstone för en dag.