Det Kapten Sverige som kunde varit

Jag var alldeles fascinerad av Kapten Sverige-filmen ett tag och skrev ett par inlägg om detta. Projektet föll dock och det finns en intervju att lyssna på om vad som gick fel. I min besvikelse missade jag därför att man hann släppa en proof of koncept-trailer, den finns nu nedan:

ICA-Stig!
Det finns inga superskurkar i Sverige…

Kan vi få en Kickstarter på den här tack?

Tron Legacy, för Daft Punks skull

Tron Legacy är en film jag länge varit skeptisk till. Tron är ju en klassiker, och även om den inte är överdrivet bra så myser jag gärna över rullen en trött söndag. Det här med en uppföljare till en film som redan gjort sitt kändes inte helt klockrent. Det gör det fortfarande inte. Inget i de trailers som hittills har släppts har fått mig på kroken. Till och med den stora snackisen om en föryngrad Jeff Bridges är ju faktiskt bara ännu ett exempel av uncanny valley, någonting som man som gamer definitivt upplevt förut. Nej, årets stora julfilm skulle för min del bara vara en besvikelse.

Om det inte vore för musiken. För oj vad många gånger jag har haft den första trailern på repeat i en minimerad webbläsare. För där, vid 1:10 kickar Daft Punk in. De är tillbaka, och i vilken form sen! Det känns konstigt att skriva detta, men det är mycket möjligt att jag tänker gå och se Tron Legacy enbart tack vare musiken, och det tillhörande musiksläppet blir säkert mitt första skivköp på fem år – för det var ju då jag köpte Human after all av Daft Punk.

Någonstans får jag också tro att Daft Punk inte hade satt så mycket kreativitet, kraft och resurser på Tron Legacy om de inte trott på filmen. I slutändan kanske helheten blir bra ändå.

Disney har nu varit medvetna om Daft Punks dragningskraft och faktiskt lockat med den musikbaserade teasern Derezzed, detta har dock inte hindrat promomaterialet från att läcka ut.

Psychonauts / Inception

Det råder ingen tvekan om att Inception är årets snackis i filmbranschen, och det är säkert välförtjänt, filmåret är förvisso inte slut ännu, men få tror på en film som kommer att ge samma genomslag som Inception. Det pratas väldigt mycket om det unika i Nolans film; drömvärldar, idén om att kunna påverka människan genom drömmar, avbildandet av det undermedvetna med mera. Och det är ju trevligt om det inte vore för att konceptet redan har gjorts, och kanske aldrig lika bra som när spelgurun Tim Schafer satte sig ner och skapade Psychonauts ihop med teamet på Double Fine.

I Psychonauts iklär man sig rollen som Raz, en unge pojke med psykiska förmågor som drömmer om att bli en ”psychonaut”, en person som kan dyka in i andras medvetanden. En stor del av spelet handlar just om detta, att hoppa in i spelkaraktärens hjärnor och hjälpa dem besegra rädslor, psykoser, gamla obehagliga minnen och gudarna vet vad mer. Allt detta i oerhört fantasirika världar som verkligen lyckas förmedla en beskrivning av en karaktärs psyke.

Det var Gisela Jönsson som först gjorde mig uppmärksam på likheterna mellan Psychonauts och Inception. Och Rikard Gynnerstedt tipsar dessutom idag om en trailer med det passande namnet ”Inceptionauts” som faktiskt lyckas kombinera de två mästerverken:

Oerhört vackert. Och om något får denna trailer mig sugen på att spela igenom Psychonauts ännu en gång, någonting som även du borde göra, för visst är Psychonauts en bättre skildring av vårt psyke och våra drömmar än någonsin Inception?

Psychonauts hittar du på Steam eller Good Old Games för mindre än hundralappen.

Poesi för fiskar

I de bästa av världar är en viral hit vägen till upptäckten av en dold talang. Sällan har någon förtjänat detta lika mycket som Crazy Pictures och deras sketchprogram ”Poesi för fiskar”. När deras ”Nakenlekar” slog igenom var det säkerligen många av oss som höll tummarna för ett genombrott i filmsverige. Så blev tyvärr inte fallet, utan den virala hiten blev just en sådan, ungefär som en one hit wonder i musikbranschen. Vilket är fruktansvärt synd. För Crazy Pictures-gänget osar talang. Att bläddra genom deras youtube-kanal är att bada i härliga scener, schysst ljussättning, underbart skådespeleri och manus, häftig humor och drabbande allvar.

Crazy Pictures hankar sig fram just nu genom reklamfilmer, kanalvinjetter och annat tv-jobb i periferin. Det är inte tillräckligt. Vad det här gänget behöver är finansiering, antingen av en tv-serie i Grotesco Royal-format, eller en fullängdsfilm. Det får räcka med alla jäkla Roy Anderssons, Colin Nutleys, Richard Hoberts och Kjell Sundvalls. Vi behöver nytt blod.

Och det är så enkelt att se vart pengarna behöver ta vägen. Crazy Pictures är ju där och producerar guldklimpar, den ena efter den andra, så vad väntar Svenska Filminstitutet på? Go, git!

Inception

Christopher Nolan har egentligen förtrollat mig en enda gång. Memento var en upplevelse av rang, den sorten sällsynta film som bara blir bättre ju fler gånger man ser den. Sedan dess har jag uppskattat Nolan, men inte ansett att han kommit upp till samma nivå. Med Inception kommer han bra nära, men fortfarande anas en underskattning av tittarnas intelligens, någonting som i princip inte existerade när Nolan regisserade Memento.

Någon recension tänker jag inte skriva. Inception är den typ av film som borde upplevas utan någon förhandssnack, några idéer, några spoilers eller förväntningar. Här tycker jag att marknadsföringen varit lyckad. Man är inte säker på vad det är för film man kommer att se när man sitter där i biostolen, och själv blev jag överraskad, Inception var inte den typ av film jag hade ritat upp i mitt huvud, och som sådan en väldigt trevlig upplevelse.

Det har inte undgått någon att Inception har höjts till skyarna, och visst finns det substans bakom hyllningarna, det kan visa sig att det här är en av årets bästa filmer och utan tvekan är filmen sommarens måste-se. Samtidigt är det inte bra att lägga alldeles för höga förväntningar på den kommande bioupplevelsen, Nolans regi har sina brister, även om dessa överskuggas av helheten.

Jämfört med de typiska kioskvältare som brukar visas under somrarna är Inception miltalet bättre. Det är en film du absolut måste se, oavsett vilken genre du anser dig favorisera. Unika historier förtjänar att berättas för så många som möjligt. Och Inception är onekligen en unik film. Efter två och en halv timme kommer du ut med ett leende på läpparna – det är definitivt värt en hundring.

Iron Man 2

Iron Man var en glad överraskning, med tanke på att jag hade väldigt dålig koll på superhjälten var nära nog varenda scen och dialogutbyte en bit godis. Dessutom var det fräscht att se en superhjälte som varken tyckte synd om sig själv eller andra. Kaxigt, pang-pang, humor, självdistans och bara ibland, allvar.

Iron Man 2 är inte den film jag hade förväntat mig. Tonen är allvarligare, manuset tråkigare, Robert Downey Jr. går närmast på rutin och superskurk(arna) är fruktansvärt tråkiga och lättbesegrade. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men gissar på att Marvels satsning på att marknadsföra hela tre andra filmprojekt (Thor, The Avengers, Captain America) inom en och samma rulle säkert har en hel del med det hela att göra.

Vissa skulle kanske kalla sidospåren för påskägg eller fan service, själv blir jag bara irriterad och känner att Iron Man 2 som film närmast är en eftersläng i Marvels marknadsföringsstrategi.

Dessutom har jag kommit att anse att karaktären Iron Man som sådan lider av samma problem som Stålmannen. Inga hot känns trovärdiga. Tony Stark hoppar in i sin metallkropp för att besegra någon skurk och skulle han misslyckas är det bara att bygga en bättre version, för Stark är ju ett geni till den grad att han till och med kan uppfinna nya grundämnen om det skulle behövas. En liten sidnotis till er som kan Iron Man-universet, finns det verkligen inga bättre skurkar än Whiplash? Iron Man verkar ju inte ha några problem som helst att besegra honom, så, vad är grejen?

Som film räknat skulle jag mena att Iron Man 2 är en rätt typisk hyrfilm. Inget som man måste se på bio, men kan vara trevligt att kolla på en trött söndag. För vem vet? Alla distraktioner kanske betalar sig så småningom när Marvel får till alla sina filmplaner, just nu känns det dock som att den enda vägen härifrån är neråt.

Nu i efterhand: Varför har alla karaktärer smörjt sig med brun utan sol? Och varför ser allas händer så fula ut? Hmmm?

The Road / Vägen

Världen har rämnat. Bränder bryter ut här och var, döda träd faller handlöst, det finns inget växtliv och allt djurliv är utrotat. De fåtal människor som fortfarande lever mördar och rånar andra för minsta brödbit, för att inte tala om kannibalerna som ser till att äta upp dig efter att de rånat dig på allt du äger. I denna värld vandrar en far och en son med två kulor i en rostig pistol som enda skydd.

Vi förstår inte hur det har blivit så här, bara att det är så. The Road baseras på Cormac McCarthys roman med samma namn, boken har jag inte läst, och det är kanske ett av de ting som får mig att uppskatta filmen väldigt mycket. Det vackra med filmatiseringen är den totala hopplösheten, livet är lika grått och farligt som miljön karaktärerna vistas i. Det finns inget utrymme för empati, skuld, kärlek eller något av det som gör oss till människor. I denna sönderslagna värld får vi följa en far och en son, fantastiskt spelade av Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhe, två desperata människor som gör allt för att överleva, med fadern som pådrivande faktor.

Det jag gillar med Mortensens karaktär är faktiskt att han är minst lika hänsynslös som de fåtal andra människor man träffar genom handlingens gång. Det här är en man som vet vad som krävs för att överleva apokalypsen. I rollen som far har dock den här människan försökt förse sin son med en känsla för rättvisa och empati, här uppstår en kulturkrock som är den drivande aspekten filmen igenom.

För att inte avslöja för mycket så ser vi en ankommande katastrof som kommer att lämna sonen ensam i denna döende värld redan från de första scenerna, frågan Mortensens karaktär måste ställa sig är vilket arv han vill lämna till sin son, mänsklighet eller överlevnad?

Två punkter drar ner helhetsintrycket. Första är en usel produktplacering som förstör hela syftet med filmen, andra är ett tillrättalagt slut som även det går emot filmens meddelande om hopplöshet och överlevnadsvilja. Annars är The Road ett av årets mest sevärda filmer, redan i januari.

The Imaginarium of Doctor Parnassus

Jag får rätt många The Adventures of Baron Munchausen-vibbar av trailern, Tony verkar nästan vara en yngre Baron Munchausen. Och eftersom The Adventures of Baron Munchausen är ett av de mer underskattade filmerna vi har är det ingen dålig känsla.

Jag har rätt höga förväntningar på The Imaginarium of Doctor Parnassus och är redan såld på bildspråket och ljudväven. Dessutom verkar det här vara en alldeles underbar hyllning till Heath Ledger, filmmagi som bäst.

Filmen släpps den fjärde december här i Sverige, men redan den 16:e oktober i Storbritannien exempelvis. Så jäkla orättvist.