Gå till innehåll

5

Jag förstår inte. Inte alls faktiskt. Hur går det till när sådana här filmer får finansiering? Gissar nästan att någon pitchar "vikings vs aliens" med ett klorblekt leende och lätt fuktig panna. Det uppstår en pinsam tystnad. Och sen ett rop på 130 decibel från en blekfet producent med odlat hår.

- That's fucking fantastic!

Och 50 miljoner dollar senare ser vi resultatet nedan.

Är jag sugen? Det kan du hoppa upp och ge dig fan på. Vikingar möter aliens. Nästan lika häftigt som Pirates vs Ninjas. Nästan.

5

Ja, se på fan. Medan jag är helt fokuserad på Nite Owls röv är många andra fascinerade av Dr. Manhattans dongle. Ska säga er att det satt ett par män på 40+ snett bakom mig när jag såg filmen, och de fnissade varje gång den blåa donglen dinglade på scen. Det sätter ett speciellt intryck om inte annat.

Annars har snacket om donglen varit absurd. Antar att det är så kvinnor känner sig när män snackar bröst. Jag menar, alla vi har ju en dongle, what's the deal?

Men nädå, saker går till och med så långt att jag länkas av Bloggspejaren på grund av just det inlägget av alla, och sägs till och emot då donglen tydligen varit mycket intressantare än röven.

You know what? Här får ni för att ni är så donglefokuserade. Take that!

13

Eller "Nite Owls pumpande röv", som Daniel så vältaligt lägger fram det. Det är ett av de varaktiga intrycken från Watchmen. Och se det inte som ett underbetyg, att Zack Snyder får mig att till och med komma ihåg en rumpa visar egentligen bara på ett gediget hantverk.

Jo, det där var ett skämt. Men faktum är att once you go Nite Owl-röv, you can't go back.

Annars? Watchmen är en klart sevärd film, kanske framför allt för fans av boken. Den är trogen den litterära utgåvan till en sådan grad att man sitter och önskar att regissören gärna kunde ha fått ta sig fler friheter. För som det visade sig var Watchmen exakt den film man hade förväntat sig.

Det är också ett gott betyg. Watchmen lämnar mig inte besviken. Men... ett extra... oomph... hade faktiskt varit väldigt välkommet. Vilket leder oss vidare till det förändrade slutet. Man kunde faktiskt ana att tentakelmonstret inte skulle fungera på film - det är bara för underligt. Här gör därför Snyder en egen tolkning, och det är en väldigt passande sådan. Det nya slutet vävs skickligt in i filmen och man känner bara att den är självklar. Watchmen kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Det viktigaste med en film, kan jag känna, är att man lämnar biosalongen nöjd. Och det är just det som händer.

Sen kan man prata rolltolkningar. Jag har hela tiden fasat inför hur det ska gå till att spela Silk Spectre, Ozymandias, Nite Owl, The Comedian, Dr. Manhattan - och kanske framför allt Rorschach. Det är glädjande att rollerna faktiskt fungerar på bioduken. Jag irriterar mig inte på skådespeleriet. Och nästan tre timmar flyter iväg.

Det ska sägas att Zack Snyder har lyckats. Det är inget coup de grace, men definitivt en sevärd film, en som har potential att växa ju fler tittningar man ger den. Bio till helgen?

4

Skrev en recension på Body of Lies hos Bloggywood här om dagen och kom in på ämnet arabiska på film.

Det finns ju rätt många anledningar till att araber är ständigt närvarande i Hollywoodfilmer, saken är bara den att skådespelarna oftast inte är araber. Det är ett faktum som irriterar mig smått.

Att höra uselt fonetiskt inlärda repliker är ju värsta illusiondödaren. Här har vi självaste Big Bad, med ena handen på en atombomb och den andra ondskefullt omfamnande ett imponerande skägg. Och så öppnar vår nemesis munnen, och ut kommer dagisspråk.

Finns det verkligen så lite arabiska skådespelare i Hollywood? Måste iranier, turkar, spanjorer, italienare och britter hoppa in rollen? Och om så är fallet, varför kan de här skådespelarna inte bara prata engelska? Även om det sker med en ful brytning så har jag lättare att acceptera rollkaraktären.

Inte blir det lättare av att arabiskan alla dialekter. Att höra fonetiskt inlärd egyptiska är comedy guld. Önskar bara att ni kunde förstå hur roligt det låter.

1

Karma. Jag gillar karma. Tror inte ett dugg på det, men tanken är fin. Efter två veckor av arbete och vila under helgerna för att hjälpa kroppen återhämta sig har jag känt mig som en ensamvarg. Den här helgen däremot har fullkomligen exploderat med socialiseringsmöjligheter. En reunionfest med härliga människor natten fredag/lördag som slutade först vid fyra på morgonen. Sedan en toppenkväll med bloggywoodfolk och film, den slutade rätt tidigt, klockan tre på morgonen har jag för mig.

Idag går min stackars hjärna på tomgång. Jag gillar att misshandla den ibland. Kanske därför som jag tycker att det här ser väldigt lovande ut:

När det mörknar mot kvällen är det dags för Benjamin Button. Mina förväntningar är numera skyhöga. Uppenbarligen ska jag förvänta mig en gråtfest dessutom. Det är säkert en toppenrulle det här. Fincher är ju kung. Men av någon anledning tror jag inte att vi kommer att få höra ett citat av det här slaget: "Two spoiled children turn playtime into slay time". Och det är ju synd.

Efter en väldigt lång tid av inaktivitet (arbetsveckor på 50 timmar, typ) är jag smått tillbaka. Det var filmen 13 Tzameti som fick mig att vakna till och upptäcka internet än en gång.

En recension hos Bloggywood förklarar varför jag tycker mig ha sett en av de starkaste filmerna i mitt liv. Det här är filmen med "en skildring av torra munnar så fantastisk att jag blir törstig". Den får mig dessutom att slå upp nya ord i wikipedia, och att hitta på ett som ännu inte finns.

Jag menar, kolla bara på det här...

3

Det blåser på mina fönster så att de skakar och har sig. Jag kan nästan känna vindtrycket här inne i värmen.

Jag har just sett The Mist för första gången. Om någon börjar rabbla religiösa citat så flyttar jag hem till mamma med detsamma.

1

Säg vad man vill om den svenska spelutvecklaren Grin, men rejält med mod har de. Deras saga började rätt klassiskt, först med egenutvecklade brands som sålde lagom - men inte tillräckligt. Sedan kom ett par portningsprojekt in och genererade pengar och skapade uppmärksamhet. Numera är det det ena våghalsiga projektet efter det andra som gäller.

För visst skulle man kunna argumentera för att Bionic Commando-revivalen är ett riskprojekt. För om inte retroskimmret räcker för att ta kål på alla chanser att klå orginalet (och här grävde man in sig desto mer med fantastiska Rearmed), så kvarstår ändå faktum att övertyga miljontals kids om att köpa ett spel de har noll koppling till. De var ju ändå inte ens födda när orginalet såg dagens ljus.

Sen blir det bara värre. Filmlicensspel. Det finns egentligen bara två exempel på lyckade sådana. Rares Goldeneye och Starbreezes The Chronicles of Riddick. Grin ger dock sig in i kampen med inte bara ett spel, utan två baserade på en film.

Det sedan tidigare utannonserade Wanted ger mest anledning till oro. Filmen var inte särskilt bra, och den har redan haft premiär. Spelet måste alltså sälja på egna meriter. Kopplingen till filmen är i bästa fall helt meningslös, i värsta fall direkt skadlig. Förvisso är det här ett faktum som Grin borde ta tillvara på. Hade jag varit projektledare så hade jag sett till att inte stressa fram en produkt, man har ändå ingen biopremiär att hinna ikapp. Istället hade jag satsat på sansad utvecklingstid och kvalitet, kanske gjort som i Riddick-projektet och i princip övergett filmen för att berätta något eget istället.

Och igår kom nästa våghalsiga satsning. Terminator Salvation – The Videogame. Bara dåliga vibbar om jag ska vara ärlig. Ett filmlicensspel som måste sammanfalla med biopremiären bådar inte gott. Dessutom har inget Terminatorspel sedan SNES-tiden varit vidare spelbart, ryktet är med andra ord kört i botten. För Grin blir det en dubbelutmaning. För det första måste man komma över förbannelsen med dåliga filmlicensspel, för det andra måste man övertyga publiken att det går att göra bra spel av Terminatorlicensen. Det blir ett spännande projekt att följa.

Som lokalpatriot håller jag tummarna för att det ska gå vägen. Spelen behöver inte ens vara särskilt bra, bara de säljer. Å andra sidan brukar en sådan approach lätt befläcka en utvecklares rykte. Man får med andra ord hoppas på en succé både kommersiellt och kritikmässigt.

5

Det är allt en bra värld när ett dussin apor tar knäcken på ett tusen. Idag är det de 1000 aporna som man har lättare att referera till, men faktum kvarstår att De 12 apornas armé ändå har, och alltid kommer att ha, övertaget.

Terry Gilliams tidsreseepos från 1995 är ett av hans bästa, bättre än Brazil skulle jag kunna säga utan att få dåligt samvete. Det är kanske den postapokalyptiska stämningen som gör det. Smutsigheten, galenskapen, smärtan och den täta handlingen. Någonting är det som gör att jag framhåller De 12 apornas armé som en av mina favoritfilmer.

När folk listar sina favoriter är det sällan man ser De 12 apornas armé bland titlarna, ändå understryker folk, när de påminns om filmen, att de verkligen gillar den. Det är lite av Terry Gilliams förbannelse. Bra filmer med något att säga, som oftast varken blir publik- eller kritikersuccér. Just De 12 apornas armé nominerades för två Oscars, men vann typiskt nog ingenting. Turligt nog tjänade just den här filmen in bra med pengar, någonting som sett till att Gilliams Hollywoodkarriär hållits vid liv.

Ett av Oscarnomineringarna gick till Brad Pitt. Och inte att undra på. Gilliams apfilm är lite av en skådespelarnas film. Förutom Pitt gör även Bruce Willis och Madeleine Stowe toppinsatser. Och sällan har dryga två timmar känts så kort. Det är ett koncentrerat berättande som inte introducerar något onödigt element, men som samtidigt gärna tar sig tid. Känslan av hur handlingen klaffar ihop mot de sista tio minuterna är än idag svårslagen.

Gör dig själv en tjänst. Se om De 12 apornas armé, och damma av en riktig klassiker.

%d bloggare gillar detta: