5

Iron Man var en glad överraskning, med tanke på att jag hade väldigt dålig koll på superhjälten var nära nog varenda scen och dialogutbyte en bit godis. Dessutom var det fräscht att se en superhjälte som varken tyckte synd om sig själv eller andra. Kaxigt, pang-pang, humor, självdistans och bara ibland, allvar.

Iron Man 2 är inte den film jag hade förväntat mig. Tonen är allvarligare, manuset tråkigare, Robert Downey Jr. går närmast på rutin och superskurk(arna) är fruktansvärt tråkiga och lättbesegrade. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men gissar på att Marvels satsning på att marknadsföra hela tre andra filmprojekt (Thor, The Avengers, Captain America) inom en och samma rulle säkert har en hel del med det hela att göra.

Vissa skulle kanske kalla sidospåren för påskägg eller fan service, själv blir jag bara irriterad och känner att Iron Man 2 som film närmast är en eftersläng i Marvels marknadsföringsstrategi.

Dessutom har jag kommit att anse att karaktären Iron Man som sådan lider av samma problem som Stålmannen. Inga hot känns trovärdiga. Tony Stark hoppar in i sin metallkropp för att besegra någon skurk och skulle han misslyckas är det bara att bygga en bättre version, för Stark är ju ett geni till den grad att han till och med kan uppfinna nya grundämnen om det skulle behövas. En liten sidnotis till er som kan Iron Man-universet, finns det verkligen inga bättre skurkar än Whiplash? Iron Man verkar ju inte ha några problem som helst att besegra honom, så, vad är grejen?

Som film räknat skulle jag mena att Iron Man 2 är en rätt typisk hyrfilm. Inget som man måste se på bio, men kan vara trevligt att kolla på en trött söndag. För vem vet? Alla distraktioner kanske betalar sig så småningom när Marvel får till alla sina filmplaner, just nu känns det dock som att den enda vägen härifrån är neråt.

Nu i efterhand: Varför har alla karaktärer smörjt sig med brun utan sol? Och varför ser allas händer så fula ut? Hmmm?

9

Världen har rämnat. Bränder bryter ut här och var, döda träd faller handlöst, det finns inget växtliv och allt djurliv är utrotat. De fåtal människor som fortfarande lever mördar och rånar andra för minsta brödbit, för att inte tala om kannibalerna som ser till att äta upp dig efter att de rånat dig på allt du äger. I denna värld vandrar en far och en son med två kulor i en rostig pistol som enda skydd.

Vi förstår inte hur det har blivit så här, bara att det är så. The Road baseras på Cormac McCarthys roman med samma namn, boken har jag inte läst, och det är kanske ett av de ting som får mig att uppskatta filmen väldigt mycket. Det vackra med filmatiseringen är den totala hopplösheten, livet är lika grått och farligt som miljön karaktärerna vistas i. Det finns inget utrymme för empati, skuld, kärlek eller något av det som gör oss till människor. I denna sönderslagna värld får vi följa en far och en son, fantastiskt spelade av Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhe, två desperata människor som gör allt för att överleva, med fadern som pådrivande faktor.

Det jag gillar med Mortensens karaktär är faktiskt att han är minst lika hänsynslös som de fåtal andra människor man träffar genom handlingens gång. Det här är en man som vet vad som krävs för att överleva apokalypsen. I rollen som far har dock den här människan försökt förse sin son med en känsla för rättvisa och empati, här uppstår en kulturkrock som är den drivande aspekten filmen igenom.

För att inte avslöja för mycket så ser vi en ankommande katastrof som kommer att lämna sonen ensam i denna döende värld redan från de första scenerna, frågan Mortensens karaktär måste ställa sig är vilket arv han vill lämna till sin son, mänsklighet eller överlevnad?

Två punkter drar ner helhetsintrycket. Första är en usel produktplacering som förstör hela syftet med filmen, andra är ett tillrättalagt slut som även det går emot filmens meddelande om hopplöshet och överlevnadsvilja. Annars är The Road ett av årets mest sevärda filmer, redan i januari.

13

Eller "Nite Owls pumpande röv", som Daniel så vältaligt lägger fram det. Det är ett av de varaktiga intrycken från Watchmen. Och se det inte som ett underbetyg, att Zack Snyder får mig att till och med komma ihåg en rumpa visar egentligen bara på ett gediget hantverk.

Jo, det där var ett skämt. Men faktum är att once you go Nite Owl-röv, you can't go back.

Annars? Watchmen är en klart sevärd film, kanske framför allt för fans av boken. Den är trogen den litterära utgåvan till en sådan grad att man sitter och önskar att regissören gärna kunde ha fått ta sig fler friheter. För som det visade sig var Watchmen exakt den film man hade förväntat sig.

Det är också ett gott betyg. Watchmen lämnar mig inte besviken. Men... ett extra... oomph... hade faktiskt varit väldigt välkommet. Vilket leder oss vidare till det förändrade slutet. Man kunde faktiskt ana att tentakelmonstret inte skulle fungera på film - det är bara för underligt. Här gör därför Snyder en egen tolkning, och det är en väldigt passande sådan. Det nya slutet vävs skickligt in i filmen och man känner bara att den är självklar. Watchmen kunde inte ha slutat på ett annat sätt.

Det viktigaste med en film, kan jag känna, är att man lämnar biosalongen nöjd. Och det är just det som händer.

Sen kan man prata rolltolkningar. Jag har hela tiden fasat inför hur det ska gå till att spela Silk Spectre, Ozymandias, Nite Owl, The Comedian, Dr. Manhattan - och kanske framför allt Rorschach. Det är glädjande att rollerna faktiskt fungerar på bioduken. Jag irriterar mig inte på skådespeleriet. Och nästan tre timmar flyter iväg.

Det ska sägas att Zack Snyder har lyckats. Det är inget coup de grace, men definitivt en sevärd film, en som har potential att växa ju fler tittningar man ger den. Bio till helgen?

Efter en väldigt lång tid av inaktivitet (arbetsveckor på 50 timmar, typ) är jag smått tillbaka. Det var filmen 13 Tzameti som fick mig att vakna till och upptäcka internet än en gång.

En recension hos Bloggywood förklarar varför jag tycker mig ha sett en av de starkaste filmerna i mitt liv. Det här är filmen med "en skildring av torra munnar så fantastisk att jag blir törstig". Den får mig dessutom att slå upp nya ord i wikipedia, och att hitta på ett som ännu inte finns.

Jag menar, kolla bara på det här...

5

Det är allt en bra värld när ett dussin apor tar knäcken på ett tusen. Idag är det de 1000 aporna som man har lättare att referera till, men faktum kvarstår att De 12 apornas armé ändå har, och alltid kommer att ha, övertaget.

Terry Gilliams tidsreseepos från 1995 är ett av hans bästa, bättre än Brazil skulle jag kunna säga utan att få dåligt samvete. Det är kanske den postapokalyptiska stämningen som gör det. Smutsigheten, galenskapen, smärtan och den täta handlingen. Någonting är det som gör att jag framhåller De 12 apornas armé som en av mina favoritfilmer.

När folk listar sina favoriter är det sällan man ser De 12 apornas armé bland titlarna, ändå understryker folk, när de påminns om filmen, att de verkligen gillar den. Det är lite av Terry Gilliams förbannelse. Bra filmer med något att säga, som oftast varken blir publik- eller kritikersuccér. Just De 12 apornas armé nominerades för två Oscars, men vann typiskt nog ingenting. Turligt nog tjänade just den här filmen in bra med pengar, någonting som sett till att Gilliams Hollywoodkarriär hållits vid liv.

Ett av Oscarnomineringarna gick till Brad Pitt. Och inte att undra på. Gilliams apfilm är lite av en skådespelarnas film. Förutom Pitt gör även Bruce Willis och Madeleine Stowe toppinsatser. Och sällan har dryga två timmar känts så kort. Det är ett koncentrerat berättande som inte introducerar något onödigt element, men som samtidigt gärna tar sig tid. Känslan av hur handlingen klaffar ihop mot de sista tio minuterna är än idag svårslagen.

Gör dig själv en tjänst. Se om De 12 apornas armé, och damma av en riktig klassiker.

Be Kind Rewind

Förra veckan fick jag tack vare Daniel gå på en förhandsvisning av Be Kind Rewind. Jag tyckte om det jag såg, i efterhand har jag lärt mig att jag möjligtvis var i minoritet. Blev därför tvungen att skriva om saken hos Bloggywood i en recension där kritikerkåren får sig en känga:

"Förvisso ska kulturkritiker, om jag förstått saken rätt, upprätthålla en atmosfär av elitism. Det gäller att klä sig i svart, dricka rödtjut, röka cigarriller och ha en rottwieller med namnet Ångest vid fötterna. Men ärligt talat, behöver man vara bitter för det?"

Jag säger de här elaka sakerna eftersom jag fått för mig att folk sågat filmen just för att den varit en feelgood-film utan någon vidare komplicerad handling. Och i deras bitterhet har kritikerna inte kunnat smälta detta. Kommenterare i min recension håller dock inte med mig, gör du det?

Min första filmrecension har nu publicerats hos Bloggywood. Det föll sig som sådant att jag fick ta mig en koll på The Kingdom, en amerikansk film om arabisk terrorism. A match made in heaven.

The Kingdom börjar väldigt lovande med att måla upp en pedagogisk bild av kungadömet Saudiarabien och dess förhållande med USA. Sedan kommer den stora terrorattack-scenen och ens förväntningar skjuter i höjd. Efter det faller tyvärr filmen i gamla invanda spår. Inget ont om actionsekvenserna, men jag hade förväntat mig en politisk kommentar - eller åtminstone en reflektion. Kvarstår dock är endast benhård och snygg action.

De två sista uttalade meningarna i filmen sätter dock fokus tillbaka på politiken. Och då är det alldeles för sent. The Kingdom ger ett splittrat intryck.

Ett förbehåll att som arab se denna film är annars den dialog som inte ges utrymme i undertexterna. Här får de arabiska skådespelarna aningen mer djup, och samtidigt känner man sig hyfsat nöjd över att vara den ende i biografen som egentligen förstod vad som nyss sades.

Mer om vad jag tyckte om The Kingdom kan man läsa om i min recension hos Bloggywood.

11

transformers.jpg

Smygvisningar är riskabla projekt. Tanken bakom är att generera buzz omkring en film och därmed driva på biobesökarantalet inför den "riktiga" premiären. Det kan dock lika gärna ha motsatt effekt, att man ser en film och sedan varnar umgängeskretsen från att se den.

Jag kollade på Transformers igår.

Undrar om inte Emma Grey Munthe säger det bäst. För jäklar vilken åktur man var med om igår! Transformers rockar sockarna från dina fötter. Fullt ös, medvetslös. Loud noises! Precis rätt ton i humorn. Starka kvinnor och män. Skådespeleriet!! Och andra euforiska utrop.

Jag behöver väl inte dölja min förtjusning? Det här var en av få filmer som jag kände att jag gärna betalar för att se igen. På bio självfallet, för faktum är att det vore en synd att spara specialeffekterna och den grymma ljudbilden till lilla tv:n i vardagsrummet. Det här är en film att uppleva på den stora duken i 5.1.

Det kommer självfallet att påpekas att filmen inte är alldeles lik vår gamla goda tecknade serie, faktum är att klagomålen redan idag finns att hitta omkring webben. Min reaktion är... who gives a damn? Det här var nog den bästa rekreationen vi kunde hoppas på. Och nu säger jag det inte i besviken ton, utan jag menar det verkligen, Transformers kunde inte ha blivit bättre.

Det enda man kan rekommendera är gå och se! Nu, innan det är försent, innan filmen hamnar på dvd. Och tänk inte ens tanken på att ladda ner Transformers för att kolla in den på lilla datorn. Det vore en skymf mot detta tekniska mästerverk. Det kommer att hagla Oscars, sanna mina ord.

Shia LaBeouf är banne mig 2050-talets Jack Nicholson. Håll sedan ett öga på Megan Fox och Rachael Taylor, vi kommer att se mer av dem. John Turturro är ett komiskt geni. Hugo Weavings röst är fortfarande förtrollande. Och USA-Ior gör Optimus Primes röst.

Och för all del, missa inte eftertexterna. Det dyker upp ett och ett annat trevligt klipp.

3

mcclane.jpgVad hände med Live Free or Die Hard? För så heter filmen egentligen, fast det skulle man aldrig gissa, om man inte visste. Posters, reklam, filmintron, officiella sajten, allting menar att filmen heter Die Hard 4.0.

Jag kollade på en helt annat film i lördags. Jag såg Live Free or Die Hard. Med Bruce Willis, Justin Long, Maggie Q och Timothy Olyphant. I regi av Len Wiseman.

Och det är där felet med filmen ligger. Hos dagens Hollywood-regissörer. De unga som får tag på stora franchise-rullar med uppdraget att anpassa dessa till "dagens publik".

Skolan Len Wiseman, Brett Ratner och Paul W.S. Anderson. Filmförgörarna.

Live Free or Die Hard är en rätt bra rulle. Action av sällan skådat slag. Storslaget. Spännande. Adrenalinpumpat. Men, det är inte Die Hard, inte Die Hard 4.0. Jag såg inte fjärde filmen i en serie, jag såg en ny film. En av de där dumma sommarfilmerna som man tycker om, men glömmer bort om ett par år.

Problemet med att anpassa filmer till "dagens publik" är att man glömmer bort de gamla fansen. De som faktiskt tyckte om hur det var, som uppskattade att John McClane svor som en borstbindare, att han hade problem med auktoriteter, att han egentligen sket i omvärlden och bara tog saker och ting personligt. Denna John McClane är borta i Live Free or Die Hard, det enda som är kvar är karaktärens förmåga att ta emot ofantligt med stryk. Ska vi vara ärliga är detta vad Bruce Willis kan, att förmedla känslan av total mörbultnad som ingen annan. Takterna sitter i. Men McClane, honom hittar jag inte.

Är Live Free or Die Hard värd biljettpengarna? Absolut. Vi snackar faktiskt om rätt storslagna actionsekvenser och väldigt lite CGI. Filmen är en tung upplevelse. Sommaraction som kanske bara kan utmanas av Transformers. Men Die Hard 4.0 är det här inte.

9

300.jpg

Frank Miller var ökänd för att vägra samarbeta med Hollywood, hans serier var hans älsklingar och han höll hårt i dem. Med Sin City kom Frank Miller dock att överge sin position och man kan spekulera i varför, troligen har mixen ett seriöst förslag och en fet check med saken att göra. Sedan dess har i alla fall Frank Miller blivit industrialiserad av Hollywood. Sin City 2 och Sin City 3 är under utveckling och jag har nyligen sett hans 300 på bio. Det är just om den senare filmen jag tänkt skriva.

Det är inget snack om att testosteronet flödar i 300. Uppumpade muskler, män, kvinnor som föder riktiga män, vapen, noshörningar, naket, sex, offervilja och hybris. Det är en mäktig mix.

Någonstans har 300 fått ett oförtjänt rykte som "årets actionfilm", "årets tekniska prestation", "årets politiska hetpotatis", "årets mansgrisfilm" eller "årets togafilm" när den egentligen inte är något av dessa beskrivningar. Faktum är att 300 är en ganska underlig film som jag har svårt att placera i något fack.

Greenscreen-effekterna är inte riktigt vad jag väntat mig, actionsekvenserna är spektakulära, speciellt i slow-motion, det finns dock för få av dem. Den persiska armén är stooor och mäktig och vi skådar en hel del missfoster som det hade varit riktigt kul att se i strid (bödeln) men som istället aldrig får chansen att komma in i handlingen. De 300 spartanernas övermäktighet är så tonsättande att allting annat hamnar i skuggan när jag gärna hade sett en ännu mäktigare fiende. Man får helt enkelt intrycket av att de 300 är halvgudar i stridsmundering och att de kommer att komma ut segrande ur en omöjlig strid. Sedan går de och offrar sina liv i en sannerligen halvhjärtad sista insats... man kan bli arg för mindre.

Ändå är det med ett leende på läppen man lämnar biografen och beger sig hemåt - smått förvirrad - eftersom 300 inte riktigt är den film man förväntar sig men som ändå är tillräckligt minnesvärd. Här uppstår hos mig en underlig situation där jag erkänner villigt att jag tyckte om 300 riktigt mycket, samtidigt som jag har en enorm lust att såga den. Varför den här känslan uppstår kan jag inte riktigt förstå. Men att den smolkar ner min upplevelse en aning är tyvärr givet.

Spartanerna kan i alla fall vråla som gudar. Alltid något. Utöver allt annat.