Gå till innehåll

2

snakesonaplane.jpgDet är sällsynt, men ibland har man tur att få exakt det man förväntat sig. Titeln Snakes on a plane är ett löfte, och till min glädje ser filmen till att verkligen uppfylla det löftet. Förvänta dig inga överaskningar och gläd dig åt detta fakum. Det här är en film som levererar, underhåller och skrämmer. Det är precis som det ska vara.

Ett brutalt intro. Ett par vackra och kåta ungdomar. Sedan massor, massor med ormar som löper amok. Och en Samuel L. Jackson som till slut får nog.

Enkelheten, det raka berättandet är vackert. Fler filmer borde lära sig att inte överdriva, överanalysera eller överkomplicera.

Ibland vill publiken inte ha mer än ormar som löper amok i ett plan.

2

immortal.jpg

Det pågår en diskussion om vilken film som var först med att filma mot en blåskärm. Kandidaterna är Casshern, Sky Captain and the World of Tomorrow, Sin City och Immortal (ad vitam). Oavsett vem som vinner kampen kan jag utan tvekan utnämna mest underliga film här och nu. Immortal tar nämligen lätt hem priset.

Baserad på Enki Bilals franska seriealbum och med regi och manus av den samme är Immortal (ad vitem) en svår nöt att knäcka. Filmens tre problem är att den tar för givet att man känner till den tecknade serien och läst den, att man klämmer in otaliga sidor serie i en och en halv timmes film och att den är fransk.

Det sistnämnda handlar om att vi som åskådare aldrig underskattas eller behandlas som idioter - vilket brukligt är i de flesta Hollywood-rullar - nackdelen med ett sådant upplägg är dock att man måste anstränga sig och se om Immortal minst en gång för att verkligen förstå den.

Det är en jäkla röra man måste ta sig genom.

Först ser vi en blå kvinna som kidnappas och som slår tillbaka för att sedan övermannas. Sedan ser vi den egyptiska guden Horus när han får sin dom och får reda på att han har sju dagar att vandra på den jord han skapat innan han avlägsnas. Någonstans här börjar kroppar explodera i ett New York ala 2095 och en detektiv kopplas in samtidigt som en tjock borgmästare blir nervös. I nästa scen ser vi en fallande, stelfrusen kropp som slår ner i marken och tappar ett ben för att sedan tinas upp av Horus. Kroppen visar sig tillhöra rebellen Nikopol och eftersom Nikopol varit fängslad de senaste 30 åren är han inte genetiskt modifierad - vilket de flesta andra är - och är därför perfekt som gästkropp åt Horus som tänker fortplanta sig med en väldigt speciell kvinna. Denna kvinna är samma blåa kvinna som vi såg i början av filmen.

Krångligt? Det är bara början. Den grafiska designen ger nämligen hela filmen en ännu mer absurd känsla. Det finns ungefär fem riktiga skådespelare i filmen[1] medan resten av karaktärerna är datorgenererade. Varför man önskat sig ett sådant upplägg är svårt att veta, en bonus är dock att man verkligen tagit på sig att skapa de mest absurda karaktärerna filmhistorien skådat. Filmens manus som beskriver en värld där alla människor modifierar sina kroppar ger bakgrund till fantasifulla människoskapelser och detta tas verkligen tillvara - fast då räknar jag inte in alla utomjordingar som plats i framtidens New York och som är minst lika absurda som de modifierade männsikorna[2]. Ja, din hjärna kommer att koka emellanåt.

Nu låter det här som en totalsågning, faktum är att det inte är det. Immortal (ad vitam) är helt enkelt en för annorlunda film för att sågas på rak arm. Den är värd att se eftersom man efter ett par genomkollningar faktiskt får förståelse för handlingen, konflikterna, världen och karaktärerna som bebor den.

Immoral är en svår film. Här ligger också dess tjusning. Ett tips är att hyra den, då ett köp kan kännas aningen tungt. Själv valde jag SF-Anytime som leverantör, det kan vara ett bra tips.

  1. Varav ett par spelar en huvudroll []
  2. Vad sägs om en röd bläckfiskshammarhaj? []

Efter att ha varit oerhört involverad i hela Da Vinci-grejen och varit med om utvecklingen av fyra mobilspel baserade på licensen, kändes det rätt underligt att, till slut, faktiskt gå och se själva filmen.

Förväntningarna var rätt låga med tanke på hur kritikerna attackerat filmen och beskyllt den för att vara tråkig. Faktum är att Da Vinci-filmen inte är så illa. Bara lite. För visst är det mycket snack och visst förklaras saker och ting ett par gånger för mycket. Men faktum består att det görs rätt skickligt och att kameran aldrig står still, utan bidrar till berättandet. Det gör att man står ut.

Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen, Jean Reno, Paul Bettany och Alfred Molina har alla fått kritik för sin insats. Återigen är jag inte den som håller helhjärtat med kritiken. Skådespelarna gör det de ska med vad de har till hands. En god vän sade att boken Da Vinci-koden skrevs för dem som annars aldrig läser böcker och jag är böjd att hålla med. Med tanke på detta är det inte konstigt att Da Vinci-filmen blir smått infantil i mellanåt. Dock som sagt, alltid underhållande.

Vidare gillar jag verkligen grundtanken bakom Da Vinci-koden, den att kyrkan har förstört kristendomen. Den kyrka som belyses i boken och filmen påminner en hel del om den radikala islamism som världen idag härjas av. Det här är någonting jag gärna ser mer av. Radikalism finns nämligen i alla religioner och kristendomen förtjänar alla smällar den får ta. Så, bara där får jag en bonus av att se Da Vinci-filmen.

Kort sagt? Da Vinci-kodfilmen är inte lika dålig (eller tråkig) som kritikerna vill framhålla. Men förvänta dig inget mästerverk.

4

Då var jag tillbaka från Doom-filmen. 4 stolar i Filmkrönikan och 4/6 i SvD. Undrar om det var samma film recensenterna kollade på?

Nej, Doom-filmen är inte alls så bra som man kan tro. Det är en helt okej film för att vara baserad på ett datorspel, men det säger å andra sidan inte mycket. Problemet är långtråkigheten. Visst borde man förvänta sig ös när man hör namnet Doom? Tja... i den första timmen händer ingenting. De resterande 45 minuter är bättre, men ändå ganska tråkiga.

Doom är en fadd film. Den stora förbehållningen är att man känner igen så mycket från spelet. Och att filmen överraskande nog inte är en totalkalkon. Men bra är den definitivt inte, framför allt är den så fruktansvärt begränsad. Hela filmen utspelar sig i fyra rum och korridorerna där i mellan. Ett teleportrum, ett labb, en offentlig toalett och vad som verkar vara en väntsal.

Två av fem hade varit ett mycket rättvisare betyg. Därför säger vi så.

Efter filmen gick vi och tog oss ett par hamburgare. En nerdrogad Leila K gör bort sig totalt utanför fönstret. Det lämnade störst intryck från kvällen.

3

Mitt webbhotell har under helgen flyttat till nya lokaler och därför har jag inte kunnat uppdatera bloggen. Men nu verkar allting fungera som det skall.

I fredags var jag i alla fall och kollade på Liftarens Guide till Galaxen. Att boken är bättre är ganska självklart, men filmen är absolut inte dålig för det. Många goda skratt blev det, vissa i publiken kiknade och det märktes att de inte hade läst Douglas Adams odödliga verk. Det här verkade göra filmen ännu roligare för dem. Så där har du det, kolla på filmen först och läs boken sedan.

Det som jag störde mig mest på var det faktum att filmen tog slut. Jag hade gärna sett fortsättningen. Förhoppningsvis har Liftarens Guide till Galaxen samlat ihop tillräckligt mycket kapital för att vi skall kunna se Restaurangen vid slutet av Universum om ett par år.

Största överaskningen? En Mos Def som faktiskt inte störde.
Bästa rolltolkning? Sam Rockwell som Zaphod. Underbart roligt.

Det får nog bli en rekommendation, gå och se den här filmen. Den är roligare än vad ni tror. Sex av tio araber räcker tummen upp. I min betygsnyckel betyder det att det här är en bra film.

Efteråt var det dags att göra stan, någonting som var ganska händelselöst. Jag hade kul i alla fall. Men när det var tid att dra sig hemåt så hade tunnelbanan självklart stängt och jag ringde efter en taxi...

Det visade sig vara dagens mest händelserika halvtimme.

Jag åkte med en galning som inte hittade runt i stan. Han gasade som bara den, körde mot enkelriktat ett par gånger. Backade in i E18 när han tagit fel avfart och tog mig till en för mig helt okänd adress för att han trodde att jag bodde där.

När jag sedan talade om min riktiga adress för fjärde eller femte gången påstod han att gatan inte fanns eftersom han inte kunde hitta den. För att göra en lång historia kort så var jag tvungen att uppge granngatans namn för att överhuvudtaget komma hem.

Det känns som om det är aldrig mer taxi för min del. På en stund i alla fall.

%d bloggare gillar detta: