”Invandrare” ingen homogen grupp

Med jämna mellanrum dyker det upp rent häpnadsväckande artiklar i svensk media. Just nu är det SvDs artikel ”Fremskrittspartiet kan få oväntat många invandrarröster” som får mig att skaka på huvudet. Är det verkligen så att svenska journalister än idag inte förstått att ”invandrare” inte är en homogen grupp?

Jag har lovat att bli mer personlig i bloggen, så nu ska jag tala om varför jag inte har så många utlandsfödda vänner, eller mer specifikt, arabiska vänner. Det är nämligen så att jag inte alls kommer överens med många. Anledningarna till detta är inte kulturella, för kulturen förstår jag och klarar av, även om jag inte känner mig hemma i den. Istället är det religionen och politiken som får mig att känna mig utanför.

Det är inte ovanligt med konservativa och troende utlandsfödda familjer. Visst är undantagen många, jag är ett av dem, men utan någon statistiskt säkerställd analys så anser jag att min erfarenhet visar att det finns en större mängd konservativa och religiösa utlandsfödda personer jämfört med personer födda eller uppvuxna i en svensk familj. Och när man blandar ihop konservatism och religion får man oftast fram en person som har åsikter som hör till höger på den politiska skalan. Eftersom jag i mångt och mycket definierar mig själv som vänster, blir det redan här en häck att ta sig över innan en potentiell relation.

Pratar man höger så kan man gå vidare och nämna extremhöger. Det är inte bara personer med blont hår som har monopol på rasism, fascism och främlingsfientlighet. Och om vi alla tänker lite djupare så är detta inte konstigt alls. Vad har en människa som kommer från Irak för något gemensamt med någon som kommer från Somalia? Vad har en serbisk person gemensamt med en person av rumänskt ursprung? Egentligen? Inte mycket alls. Och eftersom ”invandrare” inte är någon homogen grupp har man självfallet samma fördomar som alla andra, samma rädsla för det annorlunda och samma oförklarliga hat som ibland tänder till hos olycksaliga individer.

För att återkoppla till SvDs artikel, från min sida av argumentet tycker jag att man här slänger ihop en icke-nyhet. Det finns inget överraskande i att ”invandrare” röstar främlingsfientligt. Varken i Norge, eller här i Sverige. Är man hatisk mot islam har man självklart lättare att identifiera sig med Sverigedemokraterna än med Moderaterna. Och då blir det inte svårt att rösta på det parti som lovar att vara hårda mot en religiös folkgrupp.

Någonstans kan jag tycka att om man verkligen vill lösa integrationsproblemen i landet så ska man sluta se människor som svenskar eller invandrare. Det är först när man tar till åtgärder på individnivå som man kan börja hoppas på resultat. Sist jag kollade var inte ”svart hårfärg” någon garant för likartade åsikter. Tyvärr verkar det dock vara så att vi länge haft integrationsministrar som inte ens kunnat sticka upp huvudet högre än den nivån av argumentation. Det är rätt komiskt, egentligen.

Flyktingpingis

Folkoperan kör just nu en revive på Gian Carlo Menottis opera ”Konsuln”. Operan handlar om hur människor i flykt far illa i byråkratins värld. I den uppdaterade versionen som just nu spelas får vi följa Magda som söker asyl i Sverige via det svenska konsulatet i hennes hemland. Och så börjar karusellen av blanketter, stämplar och halvbesked att snurra.

Precis som i verkligheten alltså.

Det som först väckte mitt intresse är marknadsföringen. På flyktingpingis.se kan man spela Pong med en flykting som får studsa mellan regering och myndigheter. Upplägget är fantastiskt retro, uppbackat av Du Gamla, Du Fria i bitpop-tolkning. Bara det får ingen missa.

Highscore ligger på 93. Undrar om det är möjligt att komma högre?

Jag har för övrigt svårt för opera, inte konsten i sig, men absolut kutymen runtomkring. Men just nu funderar jag ändå på att ge avkall på mina principer. Det här låter ju lovande.

Andra klassens medborgare

Integrationsverkets omtalade enkätundersökning är självfallet rätt sårande. Ändå kan jag inte låta bli att förstå de här människorna och kanske till och med känna en viss sympati. Varje gång en av oss utlänningar hamnar i blickomfånget påminner vi de som ser oss om den stora skrämmande världen där ute. Är det en sak svensken vill känna så är det trygghet – och vi är en konstant påminnelse om att världen inte fungerar så.

Med rädsla snackar jag inte om fruktan för att bli misshandlad, rånad eller vad det kan vara. Jag tror att de flesta svenskar är intelligenta nog att förstå att ens svarta hår inte automatiskt innebär att man är en brottsling. Det är istället den globala rädslan som gör sig påmind.

För att ta mig själv som exempel. Jag har sett och varit med om saker i mitt liv som förhoppningsvis ingen svensk upplevt eller kommer att uppleva. Jag har blivit artilleribeskjuten, flygplansbombad, utsatt för en kemisk attack, blivit uppsatt för bakhåll, sett ett antal människor som sårats av kulor och granatsplitter, sett människor dö på grund av sina skador, sett en man drunkna på grund av sin egen kemiskt härjade lunga för att slutligen bli utdriven ur mitt eget land med våld.

Jag är en konstant påminnelse för Sverige att allting inte står rätt till med världen. Och jag är bara en av många. Det är stort, det är otagbart, många vill låtsas om att våra erfarenheter inte finns.

Men… så finns det en viss idioti i enkätsvaren också. Den delen där 14 procent av de svarande anser att ”infödda svenskar bör komma före invandrare när det gäller jobb, bostäder och bidrag”. Hur det här ska hjälpa Sverige har jag svårt att förstå. Den här inställningen bidrar ju bara till att skapa ett vi-och-dem-samhälle, ett andra gradens medborgarskap, en alienation. Själva inställningen är för övrigt väldigt oxymoronisk. Vi som jobbar betalar ju skatt till samhället, vi använder våra pengar till att skaffa en egen bostad och vår lön ser till att vi inte behöver bidrag. Att då förvägra oss jobb kommer ju bara att leda till att vi kommer leva våra liv på samhällets bekostnad. Kan jag inte få ett jobb för att en infödd svensk kvoterats till det så kommer jag onekligen att söka mig till socialförsäkringen – och istället för en tillgång kommer jag att bli en bekostnad. Skulle då samhället ta det ytterligare steget att neka mig bidrag så skulle jag till slut bli så desperat att jag vänder mig till brottslighet för att bekosta mitt uppehälle.

Vilka idioter är det egentligen som håller med om påståendet att ”infödda svenskar bör komma före invandrare när det gäller jobb, bostäder och bidrag” är bra?

Att dessa frågor för övrigt dyker upp mitt i en högkonjunktur är oroande. Då har någonting brustit rejält i politiken och man kan återigen bara be om att politikerna ska våga diskutera flyktingsfrågan lugnt och sansat, göra det till sin egen innan någon annan oönskvärd kraft hinner före. Det borde egentligen säga sig självt, det finns inget fel i att diskutera invandring, det är bara språkbruket man kan anmärka på.