Gå till innehåll

2

Med tanke på hur bostadsläget ser ut i Stockholm hade jag väntat mig mindre fördomar om förorterna och mer förståelse för att man bor där man får tag på en plats. Som bosatt i Rågsved sen drygt två år märker jag dock att detta inte helt stämmer. I vardagssnacket är det lätt att halka in på "jaså, du bor i Drogsved?" och "är det inte stökigt där?". Och då kan jag förklara att jag inte vet hur det var förr, men att Rågsved numera är en hyfsad förort att bo i, med tunnelbana har man tillgång till innerstan och vill man hellre ta en promenad i en skog så har jag en egen utanför fönstret.

Visst händer det att jag läser om stök, men själv har jag inga erfarenheter. Till stor del tror jag att umgänget gör det lätt att sätta dit dig som person på fel plats vid fel tidspunkt, och jag har inte det umgänget.

Fördomarna får jag dock dras med ändå.

Till exempel när jag skulle skaffa nya glasögon och linser, jag gör detta hos närmaste optiker och eftersom jag inte bara är närsynt, utan dessutom astigmatiker, blir både glasen och linserna lite dyrare. Ovanpå det har jag ett par ordentligt fula bågar som numera hunnit fylla sex år, och jag väljer denna gång att satsa på något snyggt. Kort sagt, det blir dyrt, och med tanke på att jag gärna vill ha linserna hemlevererade en gång i månaden blir det en kreditkoll.

Jag får frågan om hur mycket jag tjänar på ett år och svarar sanningsenligt efter lite huvudräkning. Personligen tjänar jag som vilken person som helst i it-branschen, men när säljaren hör beloppet rycker denne till och fnissar av förvåning. En arab från Rågsved som faktiskt jobbar och har medelklasslön är konstigt. Kreditkollen går självklart igenom.

Dags att betala för glasögonen nu. Personen frågar om jag vill göra en avbetalning på dessa. Jag tackar nej och vill betala summan direkt. Ännu en gång en förvånad reaktion av säljaren. Nu är jag kanske överkänslig, men trött blir jag.

Jag såg förvisso ut som en kratta den dagen, trött efter jobb fredag till söndag med en samlad pott timmar på 30, klädd i t-shirt och jeans. Orakad och med lite för oordnad frisyr. Jag var dessutom arab och bodde i Rågsved. Klart som fan att jag inte borde ha råd med glasögon då, tyckte säljaren, och visade det.

Jag är alltid naiv nog att tycka det bästa om människor. Men uppenbarligen skapades det en profil på mig baserad på utseende och bostadsort. Vem vet? Säljaren kanske tog mina inköp som en form av protest? För denne fortsatte hänvisa mig till billiga lösningar trots mitt ointresse, jag ville ha något bekvämt och snyggt, hittade inte motsvarande i billighyllan. Men uppenbarligen gjorde jag fel så fort jag gick över till en högre prisklass.

Till slut körde jag en /ignore på säljaren och valde min båge i lugn och ro, för att sedan betala hela beloppet och dra iväg. Även om man är en arab i Rågsved så kan man faktiskt ha ett jobb. Det hoppas jag att åtminstone säljaren lärt sig.

2

Jag gillar att utmana fördomar. En liten smålöjlig grej jag brukar göra är därför att visa var jag står med hjälp av mat och dryck. Taktiken funkar egentligen bara en gång, därför brukar jag passa på första gången jag ska ut och äta med nya bekantskaper, kollegor, klasskompisar eller vad det nu kan vara.

När det är dags att beställa har jag upplägget klart för mig. Jag letar upp första bästa maträtt där skinka eller fläsk ingår och beställer det ihop med en glas öl. Här täcker man upp två fördomar folk brukar ha mot araber, att vi inte äter gris eller dricker alkohol.

Det funkar förvånansvärt ofta. Frågan hänger i luften och ställs så småningom. Sa jag inte att jag kom från Irak? Jo. Är jag inte muslim då? Inte för att det har med saken att göra, men nej, det är förresten endast troende muslimer som bryr sig om gris- och alkoholförbudet - även om de ibland kan låtsas om annat i främmandes sällskap.

Skink- och öldieten är en väldigt enkel och effektiv metod att bryta fördomar på. Ibland behöver det inte vara med komplicerat än så

5

Som papperssvensk (man lär ju sig nya uttryck varje dag) genomgår man ett konstant sökande efter Sverige och svenskheten. Ju fler lager man skalar av desto fler lyckas man finna. I en livslång kamp försöker vi allihop att förstå Sverige - det riktiga, äkta och ärliga - vissa av oss lyckas, andra inte.

Jag har personligen tagit på mig djungelhatten och vandrat in i den svenska vildmarken, hur långt jag kommit vet jag ännu inte, men någonstans när jag faktiskt börjar se skogen trots alla träd, då är jag övertygad om att mitt sökande är över.

Igår lyckades jag luckra upp lite mer av det svenska samhället. Linus hade åkt upp hit till Stockholm och var sugen på att ta en öl. Jag var på men möttes av skeptiska utrop från vissa håll.

- Va? Ska ni dricka på en måndag?!

Det behöver inte sägas att jag fann frågan absurd. Vad är skillnaden mellan att ta en öl på en måndag eller på lill-lördag? Båda är ju vardagar. Jag lät frågan bero i tron att den var en enskild åsikt. Så var det dock inte då frågan hann ställas tre gånger till av helt olika personer i exakt samma tonläge. Jag hade upptäckt ännu en svensk grej. Shine Get! I Sverige dricker man inte på en måndag.

Vi var i slutändan fem personer som trotsade detta traditionella förbud och begav oss ut i Stockholmsnatten för samtal, umgänge och öl. I alla fall för en stund, för när det hann mörka valde vi att gå vidare från vårt tillhåll för att söka någon annan plats att avsluta kvällen med. Vi hamnade hos Sjätte Tunnan och det var där jag kom att upptäcka ännu en grej, denna gång med historisk koppling, hos Sjätte Tunnan bjöds det nämligen på mjöd.

Och jag kom att förstå vikingarna. En dryck som blandar alkohol med socker måste ju vara djävulens påkomma. Det här är ju det perfekta receptet för baksmälla. Först lockas det med honungsdoftande ingefära-bestrött möjd och nästa dag vaknar man av att det hamrar i skallen.

Tur att man drack på en måndag säger jag bara. Det fanns liksom ingen chans att man skulle vara ute sent och kvällen avslutades runt 23-tiden. Tack och lov. Hade man druckit ett krus till så hade det nog gått riktigt illa i morse. Som det blev nu räckte det med en dusch för att jag skulle piggna till. Fördelen från kvällen blev dock att jag förstod varför vikingarna var så vresiga. Mjöd är banne mig en jäsdryck med oomph!

4

blackwhite.jpgSVT verkar vilja ta ett eget steg i debatten om integration genom att påbörja visningen av den kontroversiella amerikanska serien Black. White.

Jag lyckades fånga första avsnittet förra veckan och blev tillräckligt intresserad för att åtminstone kolla in det andra avsnittet.

Vad handlar det här om då? Jo, två familjer ur medelklassen får byta ras och liv med varandra för att sedan växla erfarenheter och diskutera dessa. Den vita familjen Wurgels blir sminkade och får agera svarta i olika situationer och den svarta familjen Sparks blir i gengäld sminkade och får agera vita i andra situationer. Här jämförs sedan erfarenheterna och en diskussion om integration, rasism och fördomar får komma till tals.

Jakten på den nakna sanningen får stå i centrum och redan i det första avsnittet får familjerna en chock i sina nya hudfärger.

Det är som sagt intressant, det kunde dock ha varit intressantare med en svensk variant. Våra fördomar skiljer sig naturligtvis från de amerikanska. Här känns det som att det är mer kulturen och religionen som är huvudfrågan än själva rasfrågan (rätta mig om jag har fel).

Hade SVT vågat till exempel följa mitt liv så hade jag nog kunnat bjuda på ett par intressanta ögonblick. Att gå in i en exklusiv affär är till exempel alltid en intressant upplevelse. Ögonen vänds rätt snabbt mot en och man blir erbjuden hjälp ett par gånger för mycket. Jag är kanske känslig, men skillnad märks när jag till exempel är ute själv eller med mina icke-svenska vänner gentemot när jag är ute med mina svenska vänner. Det senare alternativet gör folk givetvis mer avslappnade, här har jag bevisligen "integrerats" och är då inte längre en fara.

Någonstans lär man sig leva med det här till slut. Man tackar artigt nej till övernitisk butikspersonal, man reagerar inte längre på folks förvåning när man talar svenska utan brytning och man går över till andra sidan gatan när en skrämd pensionär får syn på en och fryser på plats som om hon vore ett villebråd.

Dessutom är folk mer vana vid en folkblandning i storstaden än de är till exempel i en sydsvensk småkommun. Fördomarna är mycket mindre här och folk är allmänt mer acceptanta.

Acceptans verkar det dock inte finnas för mycket av i Black. White. Därför blir det för min del en följning av serien som gäller. Kulturkrockar är fascinerande och ingenstans framhävs de så tydligt än hos Black. White. Ed Martin skriver utförligt om serien, intressant läsning för den som önskar fördjupa sig.

Programmet heter Svarta eller vita hos SVT och visas måndagar 20:00 på SVT2.

17

gringoM-politikern Marko Huttunen har reagerat på Gringos planer att starta en lokalredaktion i Landskrona. Han vill helt enkelt inte ha tidningen i kommunen. Delvis för att han inte vill ha proffstyckare från Stockholm och delvis för att han tror att Gringo skulle försämra läget med nationalisterna i Landskrona.

Han skulle ha nöjt sig med att uttala sig som sådant. Istället är det en hel del grodor som hoppar ut ur hans mun.

"Vi vill inte ha hit en massa stockholmare som ska tala om för oss vad vi ska göra, de kan stanna kvar i sin förort."

Säger Marko Huttunen och man kan riktigt höra hans drypande fördomar. Nu är Huttunen säkert väldigt omedveten om att det här är exakt vad Gringo vill höra. Det är ju själva anledningen till att de vill starta upp i Landskrona. För att bekämpa fördomarna.

Marko Huttunen är inte klar än.

"Att då komma med den jargong som Gringo kör med där man i princip har misshandlat det svenska språket är bara att ge sd ytterligare ammunition."

Han kunde lika gärna ha sagt "välkomna till Landskrona Gringo!"

3

kassaVad är typiskt svenskt?

Att ställa just den där frågan skulle vissa säga. Personligen tror jag inte att det finns en typisk egenskap för en enskild nation. Det finns dock tendenser.

Ett av dem är svenskens rädsla för pengar, eller rättare sagt tendensen att vara rädd för att stå i skuld till någon. Vi vet ju alla hur det är, det är inte alltid pengarna man har i plånboken räcker till den där läsken eller glassen man är sugen på, därför kan det vara bra att vända sig till kollegan, kompisen eller vad det nu kan vara och be om en tia eller en tjuga. I Sverige ses det alltid som att man lånar pengarna och dessa får man oftast tillbaka nästa dag.

Det här är någonting jag alltid känt ett visst obehag inför. Om du som kollega eller vän behöver en tia för att köpa en kopp kaffe så bidrar jag gärna, jag betraktar det inte som en lån, en tjänst eller någonting över huvud taget. Du behövde växel och jag stod där. Det behöver inte vara svårare än så. Du å andra sidan ser tian som ett lån, du tar ut pengar på vägen hem och köper lite tuggummi hos ICA för att få lite växel som du sedan kan betala tillbaka med. Krångligt, ineffektivt och rentav lite kyligt ur förhållandesynpunkt.

Vad det handlar om är insikten att vi ställer upp för varandra. Imorgon kommer jag att vara sugen på en läsk och stå där med bara ett kreditkort i plånboken och jag kommer att be dig om en tia för att inte krångla till det. Svårare än så behöver det inte vara.

När jag ställer upp med en tia eller en tjuga så ska pengarna inte räknas som ett lån. Jag kan sträcka mig till en kommentar om att du är skyldig mig en kopp kaffe, men snälla... kom inte med en tia nästa dag. Det är ovärdigt.

Idag var jag med om en rolig scen. En person före mig i kassan köpte lunch till sina fyra kollegor. Han bad då kassörskan om att ta varorna en och en med separata kvitton. Det enda jag kunde tänka på var hur krånglig denna person eller hans kollegor måste vara. Separata kvitton? Herregud... Jag hade nog aldrig stått ut med att arbeta med en sådan person.

Jag är kanske naiv, men pengar är inte mer än just pengar. Det finns viktigare saker här i livet. Nästa gång du får en tia eller ger bort en, tänk då på att det varken behöver vara en skuld eller ett lån.

4

Hos spelforumet Loading råder plötsligt stor aktivitet, användarna har nämligen hittat stureplanungarnas communitysajt Jiggy och hånen, skratten och misstron haglar. Inte så konstigt kanske när sajtens ståtar med mottot "It's all about me, myself and I" för att sedan störtdyka i alla fördomar man haft om brats.

Det sköna med loading-användarna är att de gett sig fan på att trycka på känsliga knappar för att se hur jiggy-användarna kommer att reagera. Man kan lugnt säga att de inte sviker. Dessutom har ett antal trådar som fått fungera som skräckexempel grävts fram.

Vad sägs till exempel om emo-hat, för små löneskillnader och riktigt blå politik?

Ok, jag vet att det är fel att bilda en uppfattning om en människa på grund av ett par foruminlägg. Vi är inte likadana framför skärmen som vi är utan den. Men med humorfaktorn i åtanke är ett besök hos Jiggy ett måste.

5

Tillbaka från en skön semester, några erfarenheter rikare och med en aningen brunare skinnton. Har varit och semestrat i arabland, det har öppnat upp mina ögon för en hel del som jag förhoppningsvis kommer att blogga om i ett par framtida inlägg.

Redan nu kan vi säga följande. Tunisien är ett skönt land när det gäller sol, bad och sevärdheter. Dock mindre så när det kommer till politik, försäljare och fördomar. Men som sagt, djupare om det här i kommande inlägg.

Gällande det nya jobbet som jag nämnde innan jag stack på semester... Det är faktiskt inte alls inom spelbranschen som man kanske kunnat tro. Jag kommer att börja arbeta som testansvarig hos +46 från och med tisdagen nästa vecka. Ser fram emot arbetsuppgifterna som kommer att bestå av mycket mer än bara testning. Man lär ju så länge man lever och det är just den biten jag ser fram emot mest.

I och med att jag officiellt fortfarande semestrar så ska jag bege mig iväg mot nya inaktiviteter. Lättja är inte en dödssynd, låt inte någon lura i er att det är så.

Som avslutning vill jag erbjuda en bonus på hur det gick till när araben äntligen fick tag på sin kamel.

Naseer1.jpg

4

Vad kan man egentligen göra med en mobiltelefon?

Tja... ringa, sms:a, surfa, ta bilder - det vanliga. Man kan även spela och det är många som är medvetna om möjligheten, men väldigt få som vågar ta steget. Varför? För att majoriteten av mobilspelen suger.

Vet ni vad? Låt mig övertyga er om motsatsen. Senaste halvåret har jag haft nöjet att arbeta med Lock 'n Load 2, en förstapersonskjutare till din symbian-lur som, ursäkta uttrycket, kickar rumpa.

Först kan vi ta upp det här med utseendet. Hur snygg 3D-grafik kan ett mobilspel ha? Jag låter bilderna tala för sig själva.

lnl2_1.jpg lnl2_2.jpg

Sedan, hur kul är det egentligen med ett skjutarspel i miniformat? Rätt så jäkla kul om jag får säga det själv. Grejen är smart design, att utnyttja formatet. I en mobiltelefon är kontrollen segare än på konsol, varför inte utnyttja detta och använda segheten som ett skräckmoment? Tro mig, när du springer runt i Lock 'n Load 2 och hör ett distinkt klickande ljud så kommer du att flippa ur med tanke på vad komma skall. Och hör du någon ropa "target" så är det bara att sätta benen på ryggen och springa iväg.

Mer då? Tja, faktum är att Lock 'n Load är det första mobilspelet som stöder 8 spelare samtidigt via 3G. Detta är oerhört beroendeframkallande. Många lunchraster har runnit iväg på grund av våra dueller. Det tar inte lång tid förrän man lär sig uppskatta två saker: ett uppladdat plasmagevär och en granat i handen.

lnl2_3.jpg lnl2_4.jpg

Vad vill jag egentligen säga här?

Tja, helt enkelt att mobilspel inte alltid är så dåliga som du tror. Det finns rätt många guldkorn där ute, senast hade jag hur kul som helst med Lumines Mobile till exempel.

Och varför säger jag detta?

Svaret är enkelt. Det är dags att göra slut på fördomarna om mobilspel. Visst finns det skräpspel från oseriösa utvecklare, dessa finns dock även till alla andra spelformat. Vad vi som användare behöver lära oss är att skilja mellan seriösa och oseriösa utvecklare. När det sker kommer mobilspelen att bli lika populära som alla andra bärbara spelformat.

Och det vore verkligen på tiden.