Hemma är där jag bor

Det går säkert att härleda det här till barndomen. Det går säker att dra slutsatser. Det går säkert att analysera, dissekera och evaluera. Det är en av anledningarna till att jag inte tror på terapi. Vi är helt enkelt de människor vi är, vi präglas av våra erfarenheter och genom att vara medvetna om detta kan vi själva utforma våra liv.

Shit vilken pretentiös inledning. Och jag som egentligen bara ville skriva om min rotlöshet och hur det inte är något problem. Även om andra, har jag märkt, försöker problematisera mitt beteende.

Förvisso är det så att jag saknat en fast plats att kalla mitt hem sen den dagen jag föddes. Omständigheterna som såg till att jag till slut hamnade här i Sverige har ju självklart påverkat mitt liv även innan dess. Jag har alltid varit på resande fot. Och som sådant har jag kopplat begreppet hem till ”platsen där jag bor” – eller rättare sagt – ”platsen där jag och min familj bor”.

Jag har inga nostalgiska känslor för en viss plats, för ett visst hus, för en viss stad. Ett hem är den plats där man känner sig trygg. Var denna än må vara eller hur den än ser ut är av mindre betydelse.

Det här, har jag märkt, påverkar även mina relationer. Människor som befinner sig på den plats jag finns är viktigast i världen. Jag knyter vänskapsband, jag ställer upp, jag prioriterar umgängets behov framför mina egna. För där jag är hemma är de också ”hemma”. Och som sådana är de här människorna väldigt viktiga.

Annat blir det har jag märkt när jag flyttar. I början vill jag väldigt gärna hålla kontakten, men detta klingar av rätt fort. Jag har ju lämnat mitt gamla hem bakom mig och skapat ett nytt, med nya förhållanden, just här och nu. Det här är ett område där jag verkligen försöker bättra mig. Jag beter mig själviskt och orättvist mot människor som jag ansåg vara mina bästa vänner.

Samtidigt har ju mitt beteende fördelen att jag har väldigt lätt för att knyta nya vänskapsband. Jag har skapat ett nytt ”hem”, och med detta följer ju ett nytt… liv.

Under mina 28 år har jag hunnit känna mig hemma i Bagdad, Mosul, Kurdistan, en flyktingmottagning i Iran (säkert i närheten av någon stad jag inte minns namnet på), Damaskus, Moskva, Malmö, Karlskrona, Bjärnum, Hillerød och numera även Stockholm. I fyra år har jag hunnit bo här i huvudstaden (och har hunnit med en flytt). Och detta är något som jag ser som alldeles fantastiskt. Det enda som sätter smolk i bägaren är att jag anser att jag sett alldeles för lite av världen.

Visst kan man åka på semester, men det blir ju aldrig som… hemma.

Ikea är livsfarligt

ikea.jpgOm lite mindre än två veckor flyttar jag till min nya lägenhet. Perioden runt en flytt är ganska hektisk, det ska sägas upp saker och ting och man ska binda upp sig på annat håll. Det är försäkringar hit och dit, abonnemang, adressändringar och nyckel-lämning/hämtning. Och som om det inte räckte ska man självfallet köpa möbler också, det är ju inte så att man redan har sådana egna där man bor, nä då – det är bara att börja om från noll.

Förvisso blir en flytt skönare när man slipper kånka på mycket möbler, men plånboken får lida tillräckligt för att väga upp saker och ting. I söndags och idag har jag harvat runt i Ikea och provat ut möbler som jag kan tänkas köpa. Idag fick jag äntligen tillräckligt med mod att trycka på beställ-knappen efter många om och men. Det känns bra förvisso att numera ha säkrat en hembonad lägenhet, men ändå känns det fel någonstans att lägga ner tusenlappar på trä, syntetmaterial och tyg.

Jag tror att det blev bra till slut. Gudarna ska veta att det är extra svårt att köpa möbler själv, utan feedback. Jag ringde hem tillräckligt många gånger för att föräldrarna skulle fråga om jag behövde pengar :D Jag fick förklara att det var värre än så, jag var i ett stadie av panik. Det är omänskligt hur Ikea är uppbyggt – kvadratmeter efter kvadratmeter med ting som man skulle kunna tänka sig behöva – och här ska man behöva sortera. Och shopping är inte riktigt min grej. Det blev ett par goda råd som jag är väldigt tacksam över.

Nu är det över. Får jag verkligen hoppas åtminstone.

Big brother hälsar

Den här bilden har varit uppsatt vid ingången till lägenheten hur länge som helst nu. Jag vet inte om hyresvärden varit hemma hos mig än, men jag slutade i alla fall bry mig någon gång den här veckan.

Kundservice

Justering av toalettstolarna alltså… vad i helsike är det egentligen? Jag tror att den egentliga anledningen till meddelanden är det som nämns lite i efterhand, den övriga besiktningen alltså. Det är ingen hemlighet att många som bor här är struliga, en besiktning kan säkert behövas. Men då kan jag tycka att hyresvärden kunde varit ärlig och sagt just detta – att det är en besiktning av lägenheterna det handlar om.

Hur som helst fick det här mig att skrubba toaletten varje morgon hela förra veckan. Alltid nåt.

Mitt framtida hem

Jag blir alltid nervös när det kommer till stora beslut. Det är lite av en ovana jag har. Nu är det så att jag via bostadskön fått veta att jag kommer att få flytta in i min lägenhet när den står klar i februari nästa år – ändå kan jag inte känna mig helt trygg i att det blir så förrän jag har ett underskrivet kontrakt.

Väntan de kommande månaderna spenderas än så länge på drömmar. Jag kollar på ritningen, försöker att planera in möblemanget, gör upp sparplaner och funderar på när jag ska ta steget att säga upp min nuvarande mini-etta.

Troligtvis kommer jag att skjuta upp allting tills jag har ett kontrakt i min hand. Fast då… då jäklar kan man börja drömma!

Mitt nya hem

Dags att leta efter ett hem

Det är banne mig lite skrämmande att… nästan tvingas ta det här steget.

Jag har länge varit missnöjd med min nuvarande bostad – en etta på 20 kvadrat mitt i ingenstans till ockerhyra och med tillhörande skumraskaffärer är inte lockande. Jag har samtidigt varit tveksam inför hela grejen med att köpa en bostad. Marknaden i Stockholm beter ju sig som en lallande idiot. Kommer jag att kasta mina pengar i sjön? Eller är det en bra investering?

Efter två års sökande efter en hyresrätt har jag nu gett upp. Framtiden inom hyrbranschen ser inte heller så lovande ut med tanke på den borgliga majoriteten. Det var dags att försöka skaffa en bostadsrätt. Jag lade min förhoppning till banken, att någon tjänsteman skulle neka mig ett lån och trygga mina nerver.

Idag damp dock kuvertet ned. Min ansökan om ett lånelöfte har blivit premilinärt godkänt. Jag har med andra ord inga ursäkter längre, det är bara att bita i det sura äpplet och ge sig ut på jakt. Det blir visning redan på söndag.

*gulp*