Ett glas mjälk tack

Standard

Det är dags att pusha för ännu en youtube-stjärna. Denna gång är det komikern Julian Smith som förtjänar en del extra sidovisningar. Ett av mina favoritsketcher är den som ligger inbäddad ovan, absurd humor, that’s the way to go. Förutom att vara absurd verkar Julian Smith även vara något av en påhittig filur, hans Techno Jeep är till exempel ett grymt roligt koncept på vardagsljud.

Det är lite skumt att se en youtube-kanal med en hög lägstanivå, guldkornen brukar ju snarare vara få. Egentligen har jag bara två problem med Smiths upplägg, alla hans sketcher är sega i början, dessutom promotar han sig själv lite väl ofta i separata klipp mellan sketcherna, vilket gör att det är lätt att missta sig på vad som är sketch och vad som är reklam.

Ett par bonusrekommendationer för att hjälpa dig på vägen är exempelvis ”Trees Hate You” och ”Hot Kool Aid”, förutom ”Malk” ovan då.

2100-talet lovande för hisskonstruktörer

Standard

Jag misstänker att Arbetsförmedlingen kommer att lägga en synnerligen pessimistisk prognos för hissbranschen någon gång under tidigt 2100-tal. Alla som haft minsta önskan om att utbilda sig till hisskonstruktörer, hissinstallatörer eller hisskonsulter kommer att tänka om och läsa till något mer framtidssäkert. Som typ legosoldat, strippa eller professionell uppdragsgivare. Arbetsförmedlingens prognos kommer att få oanade konsekvenser.

Det är en ruggig bild av framtiden Mass Effect målar upp. Vi äntrar en värld på gränsen till sammanbrott och året är 2183. Flervåningsbebyggelse och skyskrapor är rena vardagen, och där det finns höghus finns även hissar, och där det finns hissar finns roten till allt ont: kallprat och hissmusik.

Vi hade talanger en gång i tiden, vi hade konstruktörer som kunde få hissar att röra sig i över 60 km/h, det har var dock på det gamla goda 2000-talet, innan Arbetsförmedlingen förändrade allt.

Tyvärr kan ingen återge känslan av hur det är att åka i en hiss från sent 2100-tal, du måste uppleva det själv. Berättelsen om ohyggligt långsamma turer 400 våningar upp är dock alltför väl kända, man kan ju bara prata väder i ett par våningar och man kan bara lyssna på Paul Anka i någon minut. Det som inträffar när vädersnacket är över, och när Paul Anka är inne på den andra versen är the stuff of legend, till den grad att de mästerliga berättarna Bioware två år senare gör allt för att vi ska slippa uppleva en hint av hur livet året 2185 kan arta sig.

I Mass Effect 2 är hissfärder bannlysta. Så fort en karaktär stiger in i en hiss får vi spelare istället uppleva en fantastisk innovation kallad ”laddningsscener” där vi istället för att stå i en hiss och prata får se en animerad representation av hur hissfärden kunde ha gått till. Det är ett mästerligt drag som endast kan uppstå i en mästerdesigners hjärna, inte undra på att Bioware är spelbranschens guldkalvar.

Samtidigt anser jag att vi ska ta Mass Effect 2 som den var varning den var tänkt som. Skickliga hisskonstruktörer tar vi alldeles för givet i dagens samhälle, ”vänta bara 200 år så ska ni få se på skit om ni inte passar er”, säger Bioware. En sensmoral så god som någon.

Rädda hisskonstruktörerna, rädda mänskligheten.

En spark på pungen

Standard

Hur kan du ens tvivla på att det är sant? Jo, att sparka en kille på pungen är exakt så hemskt som det låter. Det är att oskadliggöra honom på det mest effektiva sätt människan känner till. Vulcan Death Grip har inget att sätta emot, där är man paralyserad och sen dör man. Här pratar vi om smärta som får oss att spy, samt gör oss handlingsförlamade.

Att du saknar kulor är ingen ursäkt alls för att du ska ifrågasätta den här brutala avrättningsmetoden. Jag skulle aldrig komma på den dumma idén att ifrågasätta förlossningssmärtor, men du har tydligen inga problem med att förminska en pungspark.

Nej. Jag har själv inte upplevt en spark mot pungen. Däremot något som är minst lika effektivt. Jag har blivit knäad i pungen. Jag ska försöka förklara det som inte går att förklara med ord.

Det hela började på en handbollsträning. Jag hoppas att du känner till att det är emellanåt en ganska brutal sport, mycket kroppskontakt och så. Det finns dock två oskrivna hedersregler. Not the face. Och, not the balls. Det är dock inte alltid så lätt att undvika i tumultet. Som när jag stod i försvaret och det kom en 185 cm lång och 95 kilo tung skytt med galenskap i blicken. Som försvarare utan överlevnadsinstinkt hoppar vi fram med utsträckta armar för att täcka skottet. Galningens upphopp leder till att jag får ett knä i pungen. Jag landar på benen.

Världen stannar.

Hjärnan reagerar fortare än nerverna. Jag vet att det här kommer att göra jäkligt ont, men ännu känner jag ingenting. Världen har tystnat, rör sig i slow motion, jag ser dagen passera revy (och vet vid detta att jag kommer att överleva). Sen kommer en smärta som två sumohänder som klämmer till min hjärna så att substansen sprutar. Jag är i en värld av smärta, en bubbla av tortyr. Jag sjunker ihop i fosterställning och önskar med den uns medvetenhet som finns kvar i min kropp att jag ska svimma. Smärtan är dock oförlåtande, den omvälver mig hänsynslöst. Jag vill egentligen skrika, men någon självbevarelsedrift från grottåldern tror att jag måste vara tyst – eller dö. Jag gnäller och ynkar patetiskt, det är små, små ljud som bara kan uppstå av intensiv smärta.

Jag vaknar sakta inför omvärlden igen. Ett starkt illamående slår till mot mig. Känner någonstans att jag numera ligger i en pöl av svett och att lagkamrater ömsom undrar hur jag mår, ömsom misslyckas med att hålla sig för skratt. När de ber mig att stå upp och skaka av mig smärtan vill jag mörda dem. De har dock en poäng, det vet jag, jag måste komma ur min varaktiga kramptillstånd. Jag ställer mig upp, sakta, sakta, på darrande ben och en illamående kropp som bara nyligen hämtat sig från en smärtechock. Det är fortfarande smärtsamt, men jag är inte slav under smärtan längre.

Resten av dagen är förstörd. Jag är utmattad, har ont, är på dåligt humör och ynklig som en valp.

Det här är vad det innebär att få en ordentlig spark på pungen förstår du. Att underskatta denna smärta är att attackera 100 år av jämställdhetsarbete. Det är inget man vill uppleva någonsin även om man aldrig känt smärtan tidigare, män har en inbyggd instinkt om hur jäkla ont det kan göra, det är därför vi alla sympati-känner med alla sparkar på pungen vi sett på bioduken.

Men ta mig tusan, det är ett väldigt effektivt vapen.

Stay classy folks!