Gå till innehåll

Nåt som jag haft riktigt svårt att förklara pedagogiskt har varit min uppväxt. Det hände väldigt mycket, under en relativt kort tid och jag var bara barnet som hängde med. Därför blir jag väldigt glad, nöjd och stolt när jag ser min barndomsbästis Nadja Hatem klara av allt detta med bravur under en intervju med Kanal Global - en intervju ni kan se nedan:

Vi var sammanlagt 5 barn under de där åren som arabisktalande Peshmerga i Kurdistan, men Nadja var först. Hennes utmaningar var med all säkerhet större än våra.

Detta är inlägg 3 av blogg100.

När jag reste till Bagdad årsskiftet 2009/2010 var jag fascinerad av det slitna, trötta Irak. Mina bilder visade mest kaos, oordning, smuts och damm.

Den här gången ville jag dock visa det nya Irak - eller rättare sagt det nya Bagdad. Faktum är att Bagdad 2011 har väldigt lite med Bagdad 2010 att göra. Det byggs, det rensas upp, det spenderas pengar, det rör sig helt enkelt framåt. Känslan är påtaglig när man rör sig genom staden.

Jag vet inte hur USA uttåg kommer att påverka Irak, eller Bagdad, men jag hoppas att framåtandan och nybyggarandan kommer att fortsätta och fordras. Det räcker med misär nu, det är dags för framtiden och hoppet att tåga in hos det irakiska folket.

CNN-reportern Arwa Damon twittrade här om dagen om el-situationen i Bagdad. Med följande tweet försökte hon säkerligen skapa en bild av det rådande kaoset:

normal scene in baghdad #iraq mess of cables stretch across the street 2 generator, most homes only get 4 hr city http://twitpic.com/2ep2odless than a minute ago via Twitpic

Problemet är bara att problemet är mer komplicerat, och större än så.

Först kan vi ta upp frågan om hur elfördelningen egentligt ska gå till rent teoretiskt. Staten menar att varje hem ska växelvis ha el i fyra timmar följt av fyra timmar strömlöshet - på en typisk gata i Bagdad innebär det att elen då ska växla mellan husen på varje sida gatan i perioder av fyra timmar. Först har vi vår el, sen ska grannen mitt emot ha sitt.

I praktiken fungerar det ungefär så här: "jag har ingen jäkla aning om när jag ska få el, eller hur länge". Det händer att man kan få el i 10 minuter för att sedan stå utan i 7 timmar och 50 minuter, det händer att man kan få el i ett par timmar, det händer att man inte får någon el alls - och bara ibland är det sant att man får sina fyra timmar.

Vad leder då det här till? Jo, fullkomlig kaos. Det minst oskyldiga man kan göra är att se till att dra en kabel från andra sidan gatan till sig själv. På så sätt är man i alla fall säker på att kunna krama ur det mesta av den statliga elen man kan. Men nu är de statliga linjerna knappast förtroendeingivande, och därför är det fullt normalt att ett kvarter går ihop för att köpa en industrigenerator som kan fördela el till hushållen. Fler kablar dras fram och tillbaka.

Nu är gatugeneratorn inte vidare stabil den heller. Har man en extrapeng kanske man väljer att köpa en liten generator till sig själv, och är grannen en god vän ska han kanske också kunna få en sladd med el. Och utan att riktigt veta vad som hände kan man lätt hamna i den situation som synes i bilden ovan.

Elektriciteten i Bagdad är en komplicerad och livsfarlig historia. Synen ovan är väldigt vanlig, och vid reparationsarbeten eller nykopplingar är olyckor och dödsfall förekommande.

Varför Irak, denna oljenation, har problem med att producera en stabil elförsörjning till sina medborgare vet jag lika lite som du. Jag kan dock misstänka att ansvariga hellre stoppar budgeten i egen ficka istället för att lösa de stora infrastrukturella problemen.

I Bagdad gör man allt för att dansa lite electric boogie.

2

Jag har ju tidigare tagit upp det här ämnet. Om att vara irakier, svensk och svenskirakier samtidigt. Men då har det mer handlat om min självbild och hur andra har sett på mig. Till min förvåning blev dock det här med "vem är jag?" oerhört konkret just i Bagdad av alla ställen. En oerhört intressant upplevelse om inte annat.

I mitt pass står det att jag heter Naseer Alkhouri, född i Bagdad, Irak och är svensk medborgare. Det ledde till en hel del problem när jag skulle registrera mitt äktenskap i Irak. Ungefär som det är här - finns det en del problem med att en utländsk gifter sig med en inhemsk människa. Enligt mitt pass var jag en svensk medborgare som skulle gifta sig med en irakiska, sådant måste utredas. Är jag gift sen tidigare? Har jag tvingat min fru att gifta sig med mig? Har jag betalat för att få gifta mig? Är jag en terrorist som försöker smälta in genom att gifta mig? Har jag HIV och riskerar en irakisk kvinnas liv? Frågorna är många och kraven på utredning finns.

Jag skickas runt till domstolar, myndigheter, sjukhus, säkerhetspolis och startar ärenden, fyller i dokument, samlar stämplar och underskrifter samt får ordentligt med skäll.

Det officiella Irak har problem med mig: jag ser ut som en anka, går som anka och talar som en anka. Problemet är att jag inte är en anka. Det hela upprepar sig, jag försöker registrera mitt äktenskap, hamnar i arab-kön (araber och utlänningar är den indelning myndigheterna gör) där jag efterfrågas identitetshandlingar. Jag plockar fram mitt svenska pass och helvetet bryter loss. Myndighetspersoner verkar ha svårt att förstå varför en irakier inte är en irakier. Det står ju i passet att jag är född i Bagdad, så varför saknar jag irakiska ID-handlingar?

Med hjälp av tjänster, tigga-och-be, (inte) mutor, tur och en helt fantastisk hustru går det hela bra ändå. Jag får mitt äktenskap officiellt registrerat efter en månad av slit. Behandlad i Irak ungefär som här, vem fan är du? Irakier? Svensk? Svenskirakier?

Jag skrattar och förklarar, en gång till, jag har ju hunnit bli van.

4

Jag hittar inte riktigt några ord för det här klippet på amerikaner som mördar civila irakier, samt sårar två barn. Jag tror att det är den där känslokalla tonen och nöjet i att skjuta ihjäl människor som amerikanerna bidrar med som får mig att stå helt mållös. Tendenserna har jag förvisso fått se i diverse dokumentärer om amerikanska styrkor under träning. Det är pappdockor, semper fi, shoot first ask later, jihadists, "they hate us for our freedom" och annat hjärnvaskeri som nu leder till ett kallblodigt mord, filmat och kommenterat med stolthet.

Det är inga människor som mördas i den här filmen, det är "iraqis", och dessa räknas ju som sagt inte.

Det gör ont i magen och i själen att plåga sig genom sjutton minuter ren och skär fasa. Jag tror inte att jag ännu förstår vad jag ser, men rekommenderar dig att titta och bilda en egen uppfattning. Det är inget blodigt klipp, ingen jäkla tortyrfilm, bara fakta där på marken i en krigszon. En film som visar statligt sanktionerade mord på civila.

Efteråt kan du besöka collateralmurder.com, en sida skapad av Wikileaks som beskriver vad vi egentligen ser. Kanske har du hopp om mänskligheten kvar efteråt, jag tror att jag har förlorat den för stunden.

Jag har egentligen talat om ganska precis hur jag känner gällande dödsstraff och Iraks bödlar i intervjun här för tre år sen. Med Kemiske Ali var det ungefär lika personligt. Han var den som kanske näst mest ansvarat för att vår familj fått fly vårt land.

Historien är lång, men vi hade aldrig som mål att lämna Irak, 1985 åkte vi till Kurdistan för att där kämpa emot Saddams regim för att senare hoppas återvända till våra hem. Folkmordet på kurderna som ägde rum mellan 1987-1989 satte stopp, 180000 människor mördades och drygt 1,5 miljoner drevs från sina hem, ansvarig för dessa brott var Ali Hassan al-Majed, Kemiske Ali, så kallad på grund av sin förkärlek till användningen av senapsgas, saringas, tabun och VX mot folkmassorna.

Vi var där, vi såg, vi kände, vi drabbades och vi kommer ihåg.

En gnutta rättvisa har skipats idag.

2

Här är den andra och avslutande delen i min reseskildring från Bagdad. Den första kan du hitta om du klickar här. Tidsmässigt befinner vi oss nu under mellandagarna, jag minns inte riktigt datumet, men ute på stan är det dags för den shiiamuslimska högtiden Aashura, en tid av sorg, martyrskap och självspäkelse.

Det är oftast bilder från den här högtiden som visas upp av islamfientliga när religionen ska kritiseras. Imamen Hussein dödades av de egna under den här dagen, och de deltagande bestraffar sig själva. Dagarna innan är det mest slag över bröstet med handen som gäller, under själva Aashura är det dock inte ovanligt med folk som piskar sig själva med kedjor över ryggen, eller som slår sig själva i huvudet med svärd. För min del är allt detta religion i ett nötskal, som jag ser det skiljer det här inte sig från omskärelse, att bära rosenkrans på huvudet eller att sticka in nålar i kinden. Det är någonting med religion och att utsätta sig för smärta som psykologer säkert har mycket att säga till om. Jag bryr mig inte nämnvärt, skit är skit liksom. Intressant att kolla på, och efteråt följer som oftast en folkfest som man kan delta i och ha roligt kring. I det här fallet kokas ofantliga mängder mat som delas ut till tillbedjare, grannar och alla andra som vill få i sig en god bit mat. Den delen av religion kan jag uppskatta.

Jag har förstått att det rullades ut bilder från den här dagen i västerländsk media som i vissa fall vinklades mer än nödvändigt, tyvärr inträffade även ett attentat i Pakistan mot de sörjande.

Hur som helst, dags att gå vidare. Under mellandagarna fortsätter vi att kolla in Bagdad, dess områden och dess gator. Vi promenerar runt i Nya Bagdad, går längs al-Ruba'i och återbesöker Karrada. Affärerna förbered för nyårsfirandet som alla verkar fira. Det är ordentligt med mat, snacks, frukter, godis och grönsaker. Vid nyårsafton minns man det år som gått på tv och räknar ner från 10, inget utöver det ovanliga. Vid midnatt smälls raketer upp, och det blir egentligen först obehagligt när nyårskruten tagit slut och grannskapet plockar fram AK-47:or och pistoler för att fira. Det är den första och enda skottlossningen jag hör under min resa, vi går inomhus igen och fortsätter att fira.

De närmaste dagarna fortsätter vi att försöka se så mycket av Bagdad som möjligt, bland annat den gamla paradgatan Al Rashid får sig en omgång, och vi lyckas även pricka in en fantastisk litteraturtorg med fler bokhandlare än vad jag kan räkna, tyvärr hinner vi inte riktigt fram till mässingtorget, det hade varit kul att kolla in hantverket.

Efteråt följer ett par dagar av farväl, det är dags att säga hejdå och åka hem. Jag passar även på att köra ett varv runt kvarteret där min farbror har sitt hus, trafiken i Bagdad är mer skrämmande än allt vad en terrorist kan framkalla, så det var en upplevelse. Jag är redan säker på att jag ska tillbaka till Bagdad, ännu osäker på exakt när, men säkert detta år.

Flygplatsen var återigen resans mest obehagliga punkt. Inte för att det hände så mycket, men för att flygplatsen är ett attraktivt mål. Här finns en amerikansk bas, vi pratar om en knutpunkt till omvärlden, och så går det rykten om att det är här delar av den gamla regimen sitter fängslade. Hur som helst, övervakningen är något utöver det vanliga. Vi stannar en gång på vägen och stiger ur vår sanktionerade taxi för att hundar ska sniffa genom vårt bagage, passen kollas typ tre eller fyra gånger innan vi kommer fram till flygplatsen, och vid ett stopp är det manuell bagagekontroll av säkerhetsfolk. Allt väldigt professionellt och respektfullt, inget att störa sig på med andra ord, speciellt eftersom jag förstår varför man har satt upp alla dessa rutiner, ändå inte vad jag är van vid.

I väntat på planet hör vi en smäll och känner av en tryckvåg. Minnen från min barndom som jag trodde att jag glömt återkommer och jag identifierar genast smällen som en artilleripjäs som exploderat. Det är inte som på film där det låter kaboom eller boom, ljudet är mer av ett kkkskshshshswoowoow och sen tryckvåg. Min syster, som tack och lov inte haft samma uppväxt som jag varit med om, trodde först att en dörr hade smällt igen. Men nope, någon besköt oss eller någonting i närheten. Reaktionerna i det ögonblicket... fanns inte. För det första är folk vana, sedan finns det säkert de som tänker som mig, var ska man egentligen ta vägen och vad hjälper det att bli rädd? Alla sitter kvar och pratar på som vanligt, det exploderar tre eller fyra gånger till, bara en gång lika nära som första gången. Planet avgår tjugo minuter innan utsatt tid, och det är ju toppen.

Vi kommer fram till Köpenhamn vid 19-tiden, tror jag, det är hur som helst mörkt och fruktansvärt kallt. Jag tror att vi pratar om en temperaturskillnad på 30-35 grader. Det som slår mig mest är dock hur tyst det är, och hur tomma gatorna verkar vara. Det är som att komma till en annan värld. Och det är också bra. Två hem som har sina för- och nackdelar. Med tanke på hur vår släkt spritt sig runt i världen verkar jag ha ett hem som väntar i varje kontinent, ska kanske utnyttja det där någon gång.

3

När planet svävar över Bagdad och är på väg mot landning är det en absurd känsla som infinner sig. Det här är min hemstad, som jag inte sett eller satt foten i sen jag var fyra år gammal, vad ska jag egentligen känna? Det är torrt och sandigt ser jag nedanför mig via flygplansfönstret, föräldrarna berättar att Bagdad brukade vara mycket mer grönt förr i tiden. Det är säkert en mix av regimödeläggelse, amerikansk ockupation, några decennier av krig och global uppvärmning som förändrat staden - numera är brunt och grått de härskande färgerna.

Vi landar, touchdown, klockan 8 på morgonen. I säkert det farligaste området i hela Bagdad. Säkerhetsrutinerna är omfattande, personalen i majoritet utländsk, någon privat vaktfirma. En sanktionerad taxi kör oss till ett torg där min kusin plockar upp oss. Det är första dagen i Bagdad, jag har inte sovit på över ett dygn, min hjärna är seg.

Det låter säkert sliskigt, men jag känner mig lika hemma som om jag hade åkt till Bjärnum.

Resten av dagen möter jag trettiotalet släktingar, det är oerhört roligt och intensivt, jag känner mig hemma inom en timme, det är så mycket kärlek att det är som att jag aldrig varit borta. Jag minns ingen av mina fastrar och farbröder från min barndom, en detalj som inte spelar någon som helst roll, jag vet vilka de här människorna är, de är min familj. Jag kämpar till klockan elva på kvällen, efter att ha varit vaken i 36 timmar samarbetar inte kroppen längre, ögonlocken stänger sig själva. Jag somnar.

De följande dagarna fylls av upptäckter. Vi åker runt i Bagdad, tar oss en promenad i Karrada och al-Mansour, ser huset där jag växte upp, ser hus där mina föräldrar växt upp. Varje kväll är en festmåltid med tillhörande alkohol, samtal, skratt och glädje. Det här mitt i en period av förberedelse till den religiösa högtiden Aashura. Jag tänker inte så mycket på säkerhetsläget, det här är ju Bagdad, har man sett det på film eller i nyhetssammanhang så borde man vara livrädd. Istället sitter jag och tar en drink med släkt och vänner när det utanför dörren förbereds en religiös sorghögtid som borde anses vara rena terroristmagneten.

Jag hör inte någon skottlossning eller sprängning över huvud taget. På nyheterna kan man höra om något enstaka attentat, inget märkvärdigt dock, och Bagdad är ju ändå 50 km² stort, skulle jag ha oturen att träffa på ett terrordåd bland alla dessa odds så kan jag lika gärna bli miljonär på lotto.

Jag hinner fira jul, på gatorna säljs julgranar och plasttomtar blåses upp. Den muslimska majoriteten kanske inte firar jul, men det är ju kul att pynta en gran, att sätta upp ljusslingor och att ha en anledning att äta gott.

Om dagen varierar temperaturen mellan 20-22 grader i skuggan. På natten kan jag gå ut utan jacka och bara känna en skön kyla som inte räcker för att få mig att frysa. Det är närmast en semester jag åkt iväg på. Problemet är att jag inte kan sola eller slappa i t-shirt, enligt lokalbefolkningen råder vinter, och jag ska kanske inte dra till mig uppmärksamhet genom att påstå motsatsen.

I nästa del kommer jag att skriva om Aashura, nyårsfirande och ett bombdåd att rycka med axlarna åt. Tills dess kan ni kolla på några bilder familjen tog i Bagdad. Det blev inte så många som jag önskat, det här med att dra till sig uppmärksamhet igen, men kanske nästa gång.

1

Att resa bort ett årsskifte är lite som att komma till ett nytt land.

Allting är lite dyrare, nyheterna handlar om ting jag inte förstår, samtalen glider in på ämnen jag saknar åsikt om och så ska jag visst lära mig underteckna datum med 2010.

Förutom det ska jag även behöva lära mig att en t-shirt är olämplig vinterklädsel, och att saker och ting som jag tidigare sagt att jag aldrig skulle göra kanske inte är så definitiva som jag skulle vilja tro.

Vad hände med semestrar där man kopplar bort hjärnan? Kan jag övertyga er om att Bagdad kan med god vilja kvala in som ett av Fritidsresors semesterorter?

Jag kommer självklart att prata Irakresa i senare inlägg, några bilder blir det också dessutom, även om dessa är mindre till antalet än jag önskat. Det var någonting med det här att försöka smälta in och att springa runt med kamera som krockade visst.

Hur som helst, jag är tillbaka, och jag har saknat er.

3

"Det blir ett skitår", sa Sven Otto Littorin om 2009. För några blev det så, en del tack vare Littorin och hans vänner, mest på grund av börsmäklare och annat löst folk.

För min del är 2009 inte alls illa. Det har hänt mycket positivt, en del negativt, jag är stolt över mig själv när det gäller vissa situationer, besviken när det gäller andra. Det är som vanligt antar jag. Det har hänt att jag skrivit inlägg som sammanfattat mitt år, det hinner jag dock inte med den här gången.

Året tänker jag avrunda med en resa till Bagdad. Mer om det när jag är tillbaka i Sverige, när jag samlat intryck och historier, just nu är jag ganska tom i skallen. Hur ska man egentligen känna inför ett besök till hemlandet och släkten efter att ha varit borta i typ 25 år?

Det sagt. Jag kommer att avge livstecken på facebook och twitter under resan gång. Aningen sporadiskt dock.

Skulle det hända att du vill kontakta mig, maila då, sms:a eller skicka ett direktmeddelande. Undvik att ringa mig fram till den fjärde januari någon gång då kostnaden kan komma att bli en otrevlig överraskning :)

Vi hörs och ses!

Se till att avsluta året with a bang, det är liksom på tiden.

%d bloggare gillar detta: