Iron Man 2

Standard

Iron Man var en glad överraskning, med tanke på att jag hade väldigt dålig koll på superhjälten var nära nog varenda scen och dialogutbyte en bit godis. Dessutom var det fräscht att se en superhjälte som varken tyckte synd om sig själv eller andra. Kaxigt, pang-pang, humor, självdistans och bara ibland, allvar.

Iron Man 2 är inte den film jag hade förväntat mig. Tonen är allvarligare, manuset tråkigare, Robert Downey Jr. går närmast på rutin och superskurk(arna) är fruktansvärt tråkiga och lättbesegrade. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men gissar på att Marvels satsning på att marknadsföra hela tre andra filmprojekt (Thor, The Avengers, Captain America) inom en och samma rulle säkert har en hel del med det hela att göra.

Vissa skulle kanske kalla sidospåren för påskägg eller fan service, själv blir jag bara irriterad och känner att Iron Man 2 som film närmast är en eftersläng i Marvels marknadsföringsstrategi.

Dessutom har jag kommit att anse att karaktären Iron Man som sådan lider av samma problem som Stålmannen. Inga hot känns trovärdiga. Tony Stark hoppar in i sin metallkropp för att besegra någon skurk och skulle han misslyckas är det bara att bygga en bättre version, för Stark är ju ett geni till den grad att han till och med kan uppfinna nya grundämnen om det skulle behövas. En liten sidnotis till er som kan Iron Man-universet, finns det verkligen inga bättre skurkar än Whiplash? Iron Man verkar ju inte ha några problem som helst att besegra honom, så, vad är grejen?

Som film räknat skulle jag mena att Iron Man 2 är en rätt typisk hyrfilm. Inget som man måste se på bio, men kan vara trevligt att kolla på en trött söndag. För vem vet? Alla distraktioner kanske betalar sig så småningom när Marvel får till alla sina filmplaner, just nu känns det dock som att den enda vägen härifrån är neråt.

Nu i efterhand: Varför har alla karaktärer smörjt sig med brun utan sol? Och varför ser allas händer så fula ut? Hmmm?