Gå till innehåll

Det är lite olyckligt, underligt nog, att en anställningsintervju går bra. Jag menar... var var svårigheterna? Var tog grillningen vägen? Varför kände jag mig så självsäker och hade svar på tal. Det skall ju vara kännas nervöst med en anställningsintevju, konstigt nog var jag inte nervös alls.

Vi snackade, skrattade, skämtade, blev allvarliga och snackade jobb. Allting gick som smort.

Sedan får man höra "Jag måste träffa de andra först innan jag kan ge dig ett svar." Självklart tänker jag. "Jag hör av mig inom en vecka eller två."

Och vips var det över. Efter en timme där jag gjorde mitt bästa för att övertyga arbetsgivaren om att jag var rätt person på jobbet, får jag nu vänta i mellan 168 och 336 timmar innan jag får svar.

Tiden går långssamt...

På måndag sticker jag till huvudstaden för en anställningsintervju. Ett flertal punkter gör att jag väldigt gärna skulle vilja börja på det utannonserade jobbet. Först och främst gäller det själva yrket och det område som företaget arbetar inom. Jag har ett väldigt stort intresse och en hel del kunskaper, vilket jag antar är positivt. Vidare är det ju toppen att man får en anledning till att flytta till Stockholm, jag har nog tröttnat på den småstad jag för nuvarande lever i.

Visst känner man sig nervös, men det gör väl alla. Jag vet att jag kommer att göra mitt bästa för att få företaget att anställa mig, någonting som ingen kommer att ångra. Man känner ju sig själv bäst, och jag vet att med tanke på yrkesrollen och yrkesområdet så kommer jag att vara som skapt för jobbet.

Nu hjälper det ju inte mig att jag skriver detta i en blog... men visst tusan känns det skönt att få orden ur sig...

%d bloggare gillar detta: