Gå till innehåll

Röyksopp på Berns

I fredags var det första gången jag såg Röyksopp live, och kvällen började med min uppenbara konsertovana. Insläppet började klockan 20:00 och jag var på plats och köade redan vid 19:30, fördelen är att jag slapp den abnormt långa kön, som om inte annat vittnar om Röyksopps popularitet, nackdelen blev dock att jag fick höra att spelningen skulle börja först vid 21:30 - vilken kort innebar oväntade utgifter på alkoholrelaterade drycker när jag egentligen planerat en "get in and get out".

Ännu mer konsertovana märkte jag av när klockan faktiskt blev halvtio och scenen fortfarande var tom. Här hade jag då trängt mig in i den massiva folkmassan för att komma scenen nära, och som oftast i en folkmängd är det inte alla som tar det här med hygien på allvar, att stå och sniffa in någon annans svett i väntan på livstecken från Röyksopp är kanske ingen höjdare. När bandet sedan gjorde entré glömdes allt vad trängsel, förseningar, svett och gudarna vet vad bort.

I mitt värst möjliga scenario hade jag målat upp en bild av Röyk och Sopp stående bakom varsin mixer för att bränna av ett greatest hits, vad jag fick var ett energiskt framträdande med livebas, trummor, vocoder, kostymbyten, gästspel av Robyn, Anneli Drecker, och här tvista de lärde, kanske även Karin Dreijer. Att uppträda i mask gör inte frågan om identifikation lätt precis, men visst var hon där? Konserten överträffade mina förväntningar och var helt fantastisk.

I trängseln var det svårt att dansa loss, men att se en anonym folkmassa svänga sina lurviga till samma takter och med samma uppskattning är en svårslagen känsla. Det är någonstans här som man ändå förstår hur en diktatur uppstår. Det är vi mot världen, fuck the police!

Ett av de ting jag gillar mest med elektronisk musik är annars möjligheten att mixa, remixa och leka med musik. Allt det här, och mer bjöd Röyksopp på. Alla på plats har ju hört låtarna i sin originalform, därför var det grymt roligt att se ett lekfullt Röyksopp bjuda på nya infallsvinklar, parning av gamla hits, och även ett par nya låtar som jag faktiskt aldrig hört förut.

Att det hela rundas av med Poor Leno som extranummer gav upphov till sällan skådad ståpäls, inramningen Berns och de mäktiga tonerna samspelade som mest de där sista minuterna man försökte krama ur konserten. Jag kan inte vara annat än nöjd.

Play! A video game symphony XIII
(klicka för en större bild)

Spelkonsert i Stockholm, för andra året i rad alltså. För oss som kollade på eftermiddagsföreställningen är en sak säker - det var bättre förra året.

Jag vet inte om det är den där första förälskelsen som nu försvunnit, men årets konsert kändes rörigare och aningen mer själslös.

Visst fanns det den del odödliga ögonblick. Som när Akira Yamoaka entrar scenen i sin ormskinnsuniform för att sedan dänga loss med lite sköna Silent Hill-toner. Eller när Kungliga Filharmonikerna spikar Oblivion-medleyt.

Annars fanns där för mycket som inte stämde. Som till exempel konserthusets onödiga egoreklam i början av andra akten. Eller finalen när Machinae Supremacy förlorades i ett sällan skådat kaos när Dancing Mad skulle genomföras som en episk final. För långt, för mycket orgel och som sagt, för kaotiskt.

Skandal dessutom att vi inte fick en encore trots massiva applåder som varade i flera minuter. Ursäkten var att man hade en konsert till att spela senare mot kvällen. Och? Vi är ju här nu.

Bättring till nästa år efterlyses, annars kan det likna gärna vara. Mina minnen från första PLAY!-konserten räcker gott och väl.

Ett flickr-set för den som önskar se fler bilder från konserten går att hitta om man klickar på länken.

PLAY! A Video Game SymphonyKommer ni till årets spelkonsert? Jag vet att det var många som missade förra årets PLAY! och att de ångrat sig i efterhand. Möjligheten att beställa biljetter till årets upplaga av konserten har funnits länge, men det är kanske dags att skicka ut en påminnelse.

Vill du inte missa kungliga filharmonikerna när de ger sig på musik från Final Fantasy, Castlevania, Commodore 64- och Amiga-hits, musik från svenska utvecklare eller klassiker som Mario och Zelda passa då på att besöka ticnet för biljetter.

Själv kommer jag att infinna mig till konserten som äger rum klockan 15.00.

Vi kanske syns då?

3

Jag hade chansen, två gånger, att knäppa bilder på Play!-kompositörerna. I och med att jag satt i utkanten av raden bakom dem så kom de promenerande rakt emot mig två gånger. Ena gången i starten av konserten, andra gången efter pausen.

Jag hade kameran i handen och tog inte en enda bild. Det var tankar om att det skulle vara oartigt att blixtra hedersgästerna i skallen och att jag inte ville störa dem. Därför satt jag där som ett fån och applåderade medan de, en efter en, gick och satte sig på sina platser. Paparazzin i mig fick nog spel den där kvällen.

Två bilder fick jag med från konserten ändå. Den ena tagen strax före föreställningen och den andra visar Arnie Roth i högsta hugg.

Bland höjdarna i första delen av konserten var Uematsus A Video Game Symphony fanfare och Aerith's theme, Mitsuyoshis Shenmue, Erikssons Battlefield-medley och Shimomuras Kingdom Hearts-medley. Jag rös mest till Iwases Metal Gear Solid, symfonin var dock i själva verket mindre bra, det var helt enkelt mina känslor och minnen från spelet som fick fram rysningen.

Efter paus dundrade den ena höjdaren efter den andra. Soules The Elder Scrolls III, Grefbergs The Chronicles of Riddick, Mitsudas Chrono Cross-Chrono Trigger-medley, Hayes World of Warcraft-medley med en underbar uppbackning av kören[1], O'Donnels och Salvatoris Halo[2], Kondos The Legend of Zelda-medley och självklart Uematsus One Winged Angel och encoure-nummret från Blue Dragon. Mest rysningar i andra halvlek gav Halo, World of Warcraft och One Winged Angel.

Härliga minnen från en härlig kväll.

  1. Nightelf-tjejen, du var bäst, vilken röst! []
  2. Där Arnie Roth faktiskt varit violinst och där kören glänste än en gång []

5

Nyss hemkommen från Play! A Video Game Symphony. Intrycken är många och jag har än inte smält dem. Jag vet att jag är oerhört nöjd med konserten och att musiken som framfördes fick mig att rysa tiden ut.

Två encore-nummer lyckades vi tigga till oss. Applåderna ville aldrig ta slut och Kungliga Filharmonikerna förtjänade vartenda klapp.

I raden framför satt Nobou Uematsu och såg generad ut varje gång hans namn ropades ut och folk började applådera som galningar. Bredvid honom satt Chris Huelsbeck och såg riktigt glad ut. Gustaf Grefberg[1] och Joel Eriksson[2] lekte hem de starkaste applåderna efter Uematsu-San.

En underbar kväll med underbar musik. Det här gör vi gärna om sa dirigenten Arnie Roth. Jag hoppas att han tänker hålla sitt ord.

  1. Chronicles of Riddick []
  2. Battlefield-serien []

PLAY! A Video Game Symphony kommer till Sverige 14 juni. En sällsynt händelse om något. Spelmusik med Kungliga Filharmonikerna. Hur ofta händer sådant i vårt lilla land? Det tog mindre än en månad för att biljetterna skulle sälja slut. I alla fall de "riktiga" platserna. Kvar finns "platser med skymd sikt" som Ticnet kallar det. Har ingen aning om vad det innebär. Jag var dock en av de lyckliga som lyckades få tag på en biljett till en så kallad riktig plats.

Planen är att jag ska drag iväg till konserten i mitten av juni med några vänner från jobbet. Det kommer sannerligen att bli en intressant upplevelse, speciellt med tanke på att musik från spel såsom Final Fantasy-serien, Metal Gear Solid-serien, Shenmue-spelen, Sonic the Hedgehog, Silent Hill-serien, World of Warcraft och Battlefield 1942 m.m. ska spelas.

Ska några av er dit?