Gå till innehåll

Nåt som jag haft riktigt svårt att förklara pedagogiskt har varit min uppväxt. Det hände väldigt mycket, under en relativt kort tid och jag var bara barnet som hängde med. Därför blir jag väldigt glad, nöjd och stolt när jag ser min barndomsbästis Nadja Hatem klara av allt detta med bravur under en intervju med Kanal Global - en intervju ni kan se nedan:

Vi var sammanlagt 5 barn under de där åren som arabisktalande Peshmerga i Kurdistan, men Nadja var först. Hennes utmaningar var med all säkerhet större än våra.

Detta är inlägg 3 av blogg100.

Jag har egentligen talat om ganska precis hur jag känner gällande dödsstraff och Iraks bödlar i intervjun här för tre år sen. Med Kemiske Ali var det ungefär lika personligt. Han var den som kanske näst mest ansvarat för att vår familj fått fly vårt land.

Historien är lång, men vi hade aldrig som mål att lämna Irak, 1985 åkte vi till Kurdistan för att där kämpa emot Saddams regim för att senare hoppas återvända till våra hem. Folkmordet på kurderna som ägde rum mellan 1987-1989 satte stopp, 180000 människor mördades och drygt 1,5 miljoner drevs från sina hem, ansvarig för dessa brott var Ali Hassan al-Majed, Kemiske Ali, så kallad på grund av sin förkärlek till användningen av senapsgas, saringas, tabun och VX mot folkmassorna.

Vi var där, vi såg, vi kände, vi drabbades och vi kommer ihåg.

En gnutta rättvisa har skipats idag.

Är detta måhända en indikation på att Saddams avrättning nu skrämt slag på hans hantlangare?

Ali Hasan al-Majid, Saddams kusin, erkände idag att han låtit beordra den irakiska armén att döda alla kurder som vägrat ge sig av från sina hem. Själv menar han att han fattat beslutet själv, men vem försöker han lura? I dåtidens Irak fanns det ingen som kunde dela ut order förutom Saddam. Totalt gick 180000 människoliv förlorade - ännu en humaniter katastrof - en etnisk rensning som "aldrig fick hända igen".

Jag var där med min familj och mina minnen från vår flykt till Turkiet är fortfarande starka. By efter by låg öde i vår väg, bakom oss kunde vi ibland höra beskjutning från irakiska armén. Det var en tid då man kände sig ensam på vår planet.

4

Idag åtalades den fallne diktatorn Saddam Hussein för krigsförbrytelser alternativt folkmord gentemot det kurdiska folket. Det här är en rättegång jag väntat på då den är högst personlig.

Jag har berättat det här tidigare, men... mina föräldrar förde en politisk och senare aktiv kamp mot Saddam under senare halvan av 60-talet och framåt sent 80-tal. På grund av detta var vår familj oftast på flykt runtom i Iraks många städer. Runt 1985 när jag var fyra, fem år gammal och min bror strax under ettårsåldern blev trycket från regimen för stort och vi var tvungna att söka oss till Kurdistan. Här hade kurder och irakiska motståndsmän lyckats bygga upp en hyfsad defensiv position medan de förde ett gerillakrig mot Saddam och hans trupper. Det var här vi gjorde oss ett hem medan mina föräldrar tog till vapen för att befria det Irak de inte längre kände igen. Vid 1987 fick Saddam nog och de kemiska attackerna började slå till hänsynslöst mot kurdiska byar och städer. 1988 var det vår tur att drabbas och vi förlorade ett antal martyrer i de kemiska attackerna. Det blev omöjligt att stanna i Kurdistan och det var många som flydde landet. Det var just de här omständigheterna som ledde till att vi, till slut, hamnade i Sverige.

När jag säger att jag tar den här rättegången mot Saddam personligt menar jag verkligen det. Anfalkampanjen[1] fick oss att fly från våra hem, dödade och skadade våra vänner, och har i efterhand fått oss att inse att även vi hade tagit skada.

180000 182000 människor förlorade sina liv under den kampanjen. Majoriteten av dessa var oskyldiga kurder som bara försökte leva sina liv så gott det gick.

Dödsstraff är inte nog som straff för Saddam. Men jag antar att man tager vad man haver.

Inlägget pingar till Intressant.

  1. Benämningen på den irakiska operationen där kemiska attacker och en marcherande armé med order att avrätta överlevande ingick. []
%d bloggare gillar detta: