3

Hej. Jag heter Naseer Alkhouri och jag är en nyhetsnörd. Min morgonrutin går ut på att jag vaknar, sätter mig i soffan och kickar upp text-tv för att se vad jag missat medan natten haft sin gilla gång. Jag strövar genom sidorna 100-152, det vattnas i min mun ifall jag ser en hänvisning till sidan 168, för där väntar kanske en saftig analys, och som grädde på moset får sidorna 300-329 också ett besök. En gång i tiden var sidan 530 en annan favorit, jag vet inte om jag kommer att förlåta SVT för att de lade ner den.

Efter det här är jag inte nöjd. Jag hoppas runt mellan Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon som en övertänd kalv och bara super in nyhetssändningar och paneler. Oftast medan jag sitter med min iphone bläddrande bland tidningarnas webbsidor.

Främsta anledningen till jag kommer sent till jobbet? Nyheterna.

Och sen har vi twitter. Ack denna twitter och de människor jag valt att följa. Nästan samma slavar under nyheternas ljuva sötma som jag är. Kanske värre. För här räcker det inte med svenska gammalmedier, plötsligt haglar länkar till läsvärda blogginlägg, till internationella artiklar, till inslag på youtube och jag måste kolla in dem allihop!

Jag måste veta vad som händer ute i världen, jag har en kunskapstörst och en nyfikenhet som är svår att fylla. Jag märker det ibland när jag samtalar, hur små bubblor av kunskap slår till mot mina synapser och jag är delaktig i en givande diskussion. Detta är mitt knark. Knowledge är inte bara power, det är förbannat skönt också.

Tacka gudarna för instapaper, det måste jag erkänna. Utan den hade jag missat hälften av twitters länkskatt. Nu blir läsningen som en godnattsaga, när jag varvar ner inför ännu en dag. Twitter har fått upp mitt politikintresse, mitt politikerförakt och tack vare den kommer jag att gråta ifall alliansen vinner valet.

Det har aldrig varit enklare, eller mer intressant att vara en nyhetsnörd. Det är nästan oroande mycket information jag insuper. Kanske får jag betala det ultimata priset för detta och bli en Batman-skurk, men det är en risk jag är redo att ta.

Här ovan går det att skåda avsnitt 141 av den populära Youtube-dokusåpan "Internet killed television" av Charles Trippy och Allison Speed, ett bra exempel på den nya dokusåpan som håller på att segla upp med hjälp av Youtube. Vad vi har att göra med här är mer än amatörfilmare som söker sig femton minuter av berömmelse, även om det intrycket är lätt att falla för. Den som gräver lite djupare upptäcker snart att det är ett professionellt karrärsval vi bevittnar. Charles Trippy och Allison Speed, för att ta ett exempel, är både youtube:are på heltid, de har sagt upp sig från sina arbeten för att producera film. Och det funkar.

Får man tillräckligt många prenumeranter eller tittare blir man erbjuden att bli en så kallad Youtube-partner och får dela på den egna kanalens annonsinkomster med Youtube. Vidare finns det sponsringsmöjligheter och konsultuppdrag för den som bestämmer sig för att leva på att publicera filmklipp.

Än så länge verkar fenomenet vara begränsat till USA. Den lilla grupp med människor som numera livnär sig på Youtube verkar dessutom för det mesta hålla sig till nöjesmeckat Kalifornien. Receptet för framgång verkar annars vara givet, ladda upp sketcher, eller scener ur ditt liv. Den senare lösningen ger en unik återkoppling med tittarna och verkar vara den mest hållbara.

I den nya dokusåpan väljer folk att dokumentera sina liv inför miljontalet tittare och eftersom det inte finns några garantier måste man både vara ihärdig och ärlig mot sin publik. Någonting exempelsvis Charles Trippy och Allison Speed har lyckats väldigt bra med.

Att verkligen "lyckas" verkar för den delen inte vara lätt. Konceptet dagliga uppdateringar tär på de flesta, och även om många försökt har många givit upp redan efter någon månad. Exemplen på lyckade heltidsyoutubare är inte många, men bland dem hittar vi exempelvis nya raketet Shay Carl med familj, veteranen Philip DeFranco och den minst lika erfarna Lisa Nova.

6

Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln "Våra söner plundras på sina organ".

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

11

När jag fick chansen att skriva för Super PLAY i slutet av 2004 var det inget svårt beslut att ta giget. För det första hade jag växt upp med tidningen. Som prenumerant på Nintendomagasinet blev jag uppgarderad till Super POWER, som senare blev Super PLAY. Mina spelrötter hade allt med tidningen att göra, och att få skriva för denna institution var en sann glädje. Som bonus fick jag betalt för de texter som jag tidigare skrivit pro bono och en exponering mot 70000 läsare. That was life för en 24-årig wannabeskribent.

Det skulle dock dröja ett helt år innan jag fick respekt för Super PLAY. Från att ha varit fun and games fick jag för första gången i min korta journalistkarriär tag på ett scoop. Det var inför pressvisningen av Sports Interactives Football Manager 2006 som Miles Jacobson, då pr-nisse, lyckades försäga sig och avslöja att Xbox 360-versionen av spelet skulle kräva en hårddisk. Det här var stort på den tiden då Microsoft hade tryckt på att Core-paketet skulle kunna spela alla spel lika bra som Pro-paketet. Nu hade jag ett uttalande om visade på motsatsen. Jacobson visste att vi inte skulle kunna hålla tyst om det här, men försökte ändå med illa dolda hot.

Tillbaka på redaktionen lade jag fram mitt case och visste inte vad jag skulle göra. Dåvarande chefredaktören Tommy Rydling lovade att tänka på saken och jag gick hem för att glömma det hela. Till nästa nummer hade Super PLAY tryckt en nyhet om att Football Manager 2006 till Xbox 360 skulle ha en hårddisk som krav. Vad jag minns blev det inga reaktioner på nyheten, varken från Sports Interactive, utgivaren Sega eller tidningens läsare. Men nyheten trycktes trots riskerna, och det åtminstone var vad jag tog med mig av händelsen.

Som en motpol måste jag här hacka lite på Level. I nummer 40 finns en artikel med titeln "Filmlicensförbannelsen". Här ska vi tro på att Thomas Wiborgh träffat en spelutvecklare som arbetat med ett stort filmlicensspel på ett flygplan över Atlanten, denne berättar efter ett par glas alkohol hela sitt livs historia för Wiborgh av någon outgrundlig anledning, mot ett löfte om att få vara anonym givetvis. Jag vet inte, men sådana artiklar känns inte trovärdiga, och om jag ska våga mig på ett påstående så tror jag att "Filmlicensförbannelsen" aldrig fått tryckas i Super PLAY i den form som återges i Level.

När jag i slutet av 2007 slutade frilansa för Super PLAY var det med aningen sorg i hjärtat. Karriären krockade med frilansandet, och karriären var vad som betalade räkningarna. Det var inget svårt beslut, dock ett tråkigt ett. Nu när jag nås av nyheten om att Super PLAY ska läggas ner känns det riktigt tungt. Jag tänker på en hel stab underbara frilansare och en redaktion som förtjänar bättre.

Delvis är det bland annat mitt fel att tidningen läggs ner. Jag är en av de här som tappat suget för tidningar i pappersformat. Super PLAY köpte jag oregelbundet, mest i samband med en längre resa. Och nu får jag betala priset för detta. Ekonomi är bajs. Det får avrunda ett alldeles för långt inlägg.

Andra som skriver om nyheten är Emmy, TDH, HB, Rikard och Blog 'em up. Även forumtrådar på Super PLAY och Levels community Loading är värda att följa.

2

Expressen skriver idag om hur piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engström tänker skolka sig genom valperioden, han tänker nämligen inte vara med om möten som behandlar annat än hjärtefrågan integritet. Jag hoppas att det här betyder att Engström tänker använda sin tid till att försöka påverka beslut om IPRED2, ACTA-avtalet och Stockholmspaketet och inte att han verkligen tänker skolka.

Nu vet man ju hur media tyvärr har en tendens att vara, det gäller att vinkla och smutskasta det man inte gillar, så Expressen är inte helt tillförlitlig när det gäller rapporteringen om Piratpartiet - ägs man av Bonnier så ägs man av Bonnier...

Det intressanta i artikeln är annars Marit Paulsens kommentar:

"Jag tycker att det är osnyggt, men han har inte varit ohederlig. Han sa faktiskt det i valrörelsen. Men då är det så att fem-sex procent av väljarna tycker att det är ok att sälja sin röst till högstbjudande, och få månadslön och dagtraktamente utan att göra nåt."

Hey... vänta lite här. Har jag sålt min röst till högstbjudande? Var är mina pengar piratpartiet? Va? Säg inte att jag har blivit lurad, för då blir det Wadstedt on your ass!

För övrigt var det sju procent av väljarna som tyckte att det var "ok att sälja sin röst till högstbjudande" Marit, jag vet att jag är petig, men rätt ska vara rätt.

1

Sydsvenskans webb-tv har börjat med ett inslag som heter dansskolan. Riktigt varför en nyhetsmedia satsar på en dansskola vet jag inte riktigt, men med tanke på det första avsnittets tema - Michael Jackson-moves - så vågar jag gissa att man egentligen är helt ointresserad av dans och desto mer intresserad av att tjäna klick på artistens död.

Rent allmänt är tidningarnas webb-tv bortslösad bredband. Jag är intresserad av nyhetsmedier för nyheternas skull, istället får jag min upplevelse fördummad av annat skräp, särskilt Aftonbladet och Expressen är skyldiga till detta. Även om jag inte är den som tror på gammelmedias död så tror jag att den kris som branschen upplever hänger på att man i panik försöker göra allt istället för att fokusera på det man är bra på. Resultatet är banankaviar när man egentligen bara ville ha lite kaviar.

Åter till dansskolan. Jag kan tycka att ska man satsa på webb-tv så ska man ta steget fullt ut. Sydsvenskan ger mig dock ingen möjlighet att varken embedda eller kommentera filmklipp. Jag är en passiv åskådare och saknar möjlighet att tala om för Sydsvenskans redaktion att lägga av med dumheterna och istället satsa på nyhetsbevakning, tur att man har en blogg. Dansskolan är dock humor - på det där smått pinsamma sättet som jag gillar - därför blir det självfallet en länk som tack.

8

Förra gången jag valde att redovisa spelmedias bokslut inleddes en diskussion om hur pass inaktuella siffrorna var. Mediefolk gick i ett par fall ut och nekade att siffrorna var representativa. Eftersom jag saknade siffror som visade på motsatsen kunde jag inte säga emot.

Nu har siffrorna från slutet av 2007 nått redovisningssajten Allabolag. Att boksluten är drygt ett år gamla öppnar självfallet återigen för kritik om att de här siffrorna visar hur det var för ett år sen, och att läget idag är förändrat. Det är en argumentation jag respekterar. Som gemene man har jag inte tillgång till färskare siffror än de jag redovisar. Låt oss därför ta inlägget som en sammanställning av de senaste offentliga boksluten från våra spelmedieföretag. Varken mer eller mindre.

Vi fortsätter traditionen genom att först titta på Hjemmet Mortensen AB. VD är fortfarande Per Gustav Kjellander. Antalet anställda sedan förra bokslutet har ökat till 102 stycken. Mot slutet av 2007 omsattes drygt 201 miljoner kronor och årets resultat hamnade på dryga 8,6 miljoner kronor i förlust. Vinstmarginalen låg på -1,39 %.

Sedan vänder vi ögonen mot Reset Media AB. VD är fortfarande Daniel Gregory Grigorov. Antalet anställda har vi december 2007 minskat från 5 till 3 personer. Man omsatte nästan 11 miljoner kronor och årets resultat hamnade på en kvart miljon i förlust. Vinstmarginalen låg på -2,22 %. Soliditeten ligger på -5,79 %

Gamereactor är lite (mycket) svårare att spåra. Mikael Gill konstaterade förra året oegenheter med namnet Gamereactor då denna står skriven på Nordisk Film, detta gäller än idag. Läser man Gamereactors "Om upphovsrättlagen"-sida framstår att även företagsnamnet Gamez är inblandat. Gamez Publishing A/S är en juridisk person registrerad i utlandet och därmed är det svårt att få tag på ett bokslut i min lilla undersökning.
[uppdatering]
Svårt, men inte omöjligt. Jag har nu fått tag på Gamez Publishings årsredovisning, inkommen den 16:e juli 2008 till danska Erhvers- og Selskabsstyrelsen. Det lönar sig att ha kontakter i Danmark. VD är Morten Reichel. Omsättningen ligger på dryga 2,5 miljoner danska kronor, alltså dryga 3,5 miljoner svenska kronor med dagens kurs mätt. Företaget gör en vinst på dryga 300000 danska kronor, alltså en vinst på nära en halv miljon svenska kronor. 14 personer är registrerade som anställda.

Under annat intressant hittar jag exempelvis Level 7, en enskild firma där Nils Erik Hansson är innehavare. Verksamheten är uppenbarligen ideell, man har inga anställda och omsättningen ligger mellan 500000 - 999000 kronor.

Mitt lilla finansiella gräv leder mig vidare till UMIT Gameplayer AB. VD är Björn Magnus Dahlerus. Vid april 2008 (senaste bokslutet) har företaget inga anställda. Man omsatte 107000 kronor och årets resultat hamnade på nästan en miljon kronor i förlust. Vinstmarginalen låg på -876,64 %.

Slutligen hittar jag Smack. Företaget bakom sådana satsningar som Båko (Gon) och Playing. Den enskilda firman har 1-4 anställda och omsätter mellan 100000 - 499000 kronor. Innehavare är Jan Erik Nygren.

Två bokslut gör inte en trend. Men siffrorna ovan visar ändå att svensk spelmedia inte mår vidare bra finansiellt. Hjemmet Mortensen omsätter mer än förra bokslutet, har fler anställda och en minskad förlust. Reset Media gör en mindre förlust, men har samtidigt sagt upp två tjänster, och soliditeten är numera negativ. Gameplayer fortsätter att vara en förslutaffär för moderbolaget Youmeet Technology AB, man ökar omsättningen men även så förlusten.

Resultatet för 2008 blir intressanta att läsa. Den ekonomiska nedgången började ju under hösten 2008. Huruvida svensk spelmedia är konjunkturokänslig får vi svar på om ett år.

Tjocka reportage är mysiga. När man bläddrar sida efter sida, läser mer och mer, och kan inte riktigt tro sina ögon när man är inne på 22:a sidan för ett och samma reportage. Man hinner tänka att Filters redaktion måste vara galen, och så blir man glad av att veta att det finns människor som håller hårt i traditionen om berättande och lärorika artiklar. Artiklar där antalet tecken aldrig får vara ett hinder, bara en möjlighet.

Men så ser man magasinet i butikshyllorna och märker att folk som inte känner igen titeln lätt undviker den. Det är svårt att få till spontantköp när omslaget inte lockar. Och här tycker jag att Filter har mycket att lära sig. Varför inte låta sig inspireras av Der Spiegel?

Omslaget från 18:e februari 2002 ståtar med rubriken: "Bushkrigarna - Amerikas korståg mot ondskan".

Veckans omslag väljer att återknyta till det gamla, och är desto mer slagkraftig. "Slut på föreställningen".

Det är smart, snyggt, roligt och säkert även säljande.

Today and tomorrow tipsar.