Gå till innehåll

Orimlig rädsla – eller närmare sagt orimlig irritation, det har jag när det gäller telefonsamtal och blankettfyllning. Det första handlar om att jag inte vet hur man pratar i telefon. Det andra handlar om att vi har något som heter personnummer i Sverige och det kan jag tycka är det enda jag behöver fylla i.

Så borde svenska blanketter vara nämligen. Med en ärenderubrik, ett fält för att fylla i personnummer, och sedan ett fält för underskrift. Men nejdå.

Sen den 29:e september har jag fått orimligt många blanketter att fylla i och orimligt många samtal att ringa. Just den dagen fick vi nämligen inbrott i lägenheten. Poliser, försäkringsbolag och så vidare. Två veckor senare föddes vår son, måsta regga mig hos försäkringskassan vilka jag aldrig använt tidigare, måste registrera sonen hos skatteverket, måste följa upp med läkare och sjukhus och så vidare. En månad senare var det dags att ansöka om förlängd uppehållstillstånd för min fru, fler blanketter och kopior, denna gång till migrationsverket.

Och så har det fortsatt. Rena paperwork-helvetet.

Det roliga är att jag av erfarenhet vet att alla dessa papper man fyller i och skickar till myndigheterna till slut ändå skannas och hamnar i ett digitalt system och ett digitalt arkiv. Så varför denna envisan med papper, kopior och gudarna vet vad?

Dessutom, för att upprepa mig, myndigheterna vet redan allt de behöver veta om mig genom mitt personnummer. Varför inte bara be mig fylla i detta så att vi båda slipper den redundanta "resten"?

%d bloggare gillar detta: