Gå till innehåll

3

När man inte bloggat på ett tag, uttryckt sig genom twitter och reblogs på tumblr, då är det faktiskt svårt att sätta igång med att skriva ett längre inlägg.

Märker detta just här och nu. Tänkte först skriva om något helt annat - det faktum att jag blev pappa för en och en halv månad sen - men det vill sig inte riktigt. Det är inte så att jag har skrivkramp, men väl seriösitetskramp och textlängdskramp. (Ett bra tecken dock, jag har börjat hitta på ord igen).

Vad jag tänker är att jag vill kicka igång bloggandet igen. Få lite tid för mig själv med detta när resten av tiden mest går till familjen, och framför allt lilla bebisen som jag kärleksfullt väljer att kalla Batman Phantom Sir King Sly. Få igång min förmåga att uttrycka mig i textform - det är något som verkligen rostat igen.

För vad det hela handlar om är en längtan att bli kreativ. Kanske börja skriva skönlitterärt, kanske ge sig på att utveckla ett spel med GameMaker eller nåt liknande. Att inte helt drunkna i det här med familjeliv. Även om det är näst intill omöjligt. När fru eller barn behöver mig då hamnar allt annat i andra hand.

Nåväl. Jag vill mer med den här bloggen än spotifylistor och youtubeklipp.

Förresten, funkar den där publicera-knappen fortfarande?

När jag reste till Bagdad årsskiftet 2009/2010 var jag fascinerad av det slitna, trötta Irak. Mina bilder visade mest kaos, oordning, smuts och damm.

Den här gången ville jag dock visa det nya Irak - eller rättare sagt det nya Bagdad. Faktum är att Bagdad 2011 har väldigt lite med Bagdad 2010 att göra. Det byggs, det rensas upp, det spenderas pengar, det rör sig helt enkelt framåt. Känslan är påtaglig när man rör sig genom staden.

Jag vet inte hur USA uttåg kommer att påverka Irak, eller Bagdad, men jag hoppas att framåtandan och nybyggarandan kommer att fortsätta och fordras. Det räcker med misär nu, det är dags för framtiden och hoppet att tåga in hos det irakiska folket.

Vi vaknar klockan sex på morgonen, tar en dusch, äter frukost. Sen blir det jobb och skola. Kommer hem på kvällen. Lagar mat. Äter. Diskar. Tittar på en dubbad turkisk såpa. Gör läxorna och diskuterar dagens och morgondagens lektion. Lägger oss.

Vart tar tiden vägen? Jag vet inte. Men vardagarna är i alla fall proppfyllda.

Under lediga stunder ser vi till att komma ut så mycket som möjligt. Stockholm/Sverige/Norden/Europa. Det är viktigt att inte rota in sig i ett vardagslunk. Det finns så mycket att se och upptäcka.

Inverkan på mina rutiner har det absolut blivit. Jag har inte kollat på en av "mina" tv-serier på ett par månader nu, inte spelat ett spel på lika länge. Det finns liksom ingen tid. Bloggen har också blivit lidande.

Det är de kortare uppdateringarna jag har tid med. Det är twitter och tumblr. Det får räcka i nuläget.

Livet har ju tagit en ny vändning.

3

Det här med att det varit obehagligt tyst här på bloggen, det har sina förklaringar. Inte så mycket att jag har skrivkramp eller att jag saknar ämnen att tycka till om, jag har dock känt att det varit på tiden med lite avhållsamhet, kanske för att det händer lite för mycket i nuläget.

Om en vecka, ganska exakt, slutar jag exempelvis konsulta för att ta en anställning på ett litet IT-bolag, jag återvänder tillbaka till mina rötter skulle man kunna säga. Detta är i sig en sak jag ser väldigt mycket fram emot. Att konsulta har sina fördelar, men att lämna ett projekt när det väl rullar är inte ett av dem, man skördar så att säga aldrig frukterna av sitt arbete. Dessutom saknar jag atmosfären av ett tjugotal personer som jobbar mot ett gemensamt mål, den där "vi mot världen"-känslan som jag kommit att bli beroende av.

Över jul och nyår ska jag och R dessutom spendera tiden ihop för första gången sen sommaren. Sett till detta kan inte tiden gå fort nog. Nu när biljetterna är bokade, pappersarbetet i princip avklarad och bostaden är så gott som ordnad så kan jag sitta och fundera på varför jag fortfarande befinner mig här. Det enda jobbiga kommer att vara det att vi är tvungna att säga adjö till varandra igen, även om jag har ett litet, litet hopp om att slippa detta då vårt återknytningsärende förhoppningsvis ska vara uppklarat till januari. Så länge det finns hopp så finns det liv.

Detta och annat gör att bloggen faktiskt inte är min största prioritet just nu. Dock är det varken så att jag vill döda eller lägga ner min blogg, jag tycker om den och er alldeles för mycket, dessutom gillar jag det faktum att det är en krönika över mina tankar och funderingar som ligger här. För fem år sen valde jag exempelvis att delta i expressens författartävling (de hade tydligen en sådan då), det var dock ett projekt jag aldrig lyckades avsluta.

Nåja, nostalgitrippen åsido, jag kände mig tvungen att upplysa er vänner om läget här. Tro inte att jag glömt er.

Fyra månader senare och vi hade gjort det på annat sätt om vi vetat. Exakt hur vet jag inte, men att vänta intensivt i fyra månader - and counting, det tär på en, det tär på oss båda. Att bo tillsammans under samma tak, till och med det går att krångla till.

Vi visste att vi skulle få vänta på varandra, men inte att det skulle dröja så länge och framför allt inte att det skulle kännas så här.

Det finns också en oförståelse bland myndigheter om hur verkligen ser ut utöver den humana faktorn. Vet Migrationsverket vad det innebär att Irak stått utan en regering i åtta månader? Har Migrationsverket koll på visumkraven för irakiska medborgare som vill till Syrien? Känner Migrationsverket till irakiernas situation i Syrien när de väl är där?

Frustrationen är värre än om den bara gällt väntan, det är byråkratin där borta och här som gör oss, mig, till svarslösa och hjälplösa varelser. Det är sånt som jag har oerhört svårt att hantera, jag gillar inte att känna mig maktlös. Staten ska ju finnas för människan och inte tvärtom. Ska det vara så jävla svårt? Det är en fråga jag levt med i fyra månader nu.

Vår rekommendation till alla vi känner just nu är gift er inte i Irak om ni vill leva senare i utlandet. Vägen tills detta ordnat sig är full av krånglande myndigheter, problemlösning och sömnlösa nätter. Jag har allvarliga tankar på att finna en projektanställning i Mellanöstern om det här inte löser sig snabbt nog. Jag har väldigt mycket tålamod, men det finns banne mig gränser.

Nu kommer jul- och nyårshelgen relativt snart, det kan kanske lugna ner oss båda tillräckligt i väntan på byråkratin. Men just nu känner jag att här är bara fel. Hade R inte varit irakier så hade hon åtminstone fått besöksvisum, men till och med den vägen är stängd för oss. Att man skiljer på folk och folk i det här fallet verkar dock vara praxis. Det är ju inte precis så att vi har dolda avsikter, vi vill ju leva tillsammans här i Sverige. Detta omöjliggör ett visum, men ett familjeanknytningsärende går bra. Makes sense endast bland byråkrater antar jag.

På söndag går vi här i Sverige över till vintertid, det innebär en tidsskillnad på två timmar. Bara en sådan sak påverkar oss mer än vad man skulle kunna tro. Och det enda jag kan göra åt det är att vänta.

2

Jag har ju tidigare tagit upp det här ämnet. Om att vara irakier, svensk och svenskirakier samtidigt. Men då har det mer handlat om min självbild och hur andra har sett på mig. Till min förvåning blev dock det här med "vem är jag?" oerhört konkret just i Bagdad av alla ställen. En oerhört intressant upplevelse om inte annat.

I mitt pass står det att jag heter Naseer Alkhouri, född i Bagdad, Irak och är svensk medborgare. Det ledde till en hel del problem när jag skulle registrera mitt äktenskap i Irak. Ungefär som det är här - finns det en del problem med att en utländsk gifter sig med en inhemsk människa. Enligt mitt pass var jag en svensk medborgare som skulle gifta sig med en irakiska, sådant måste utredas. Är jag gift sen tidigare? Har jag tvingat min fru att gifta sig med mig? Har jag betalat för att få gifta mig? Är jag en terrorist som försöker smälta in genom att gifta mig? Har jag HIV och riskerar en irakisk kvinnas liv? Frågorna är många och kraven på utredning finns.

Jag skickas runt till domstolar, myndigheter, sjukhus, säkerhetspolis och startar ärenden, fyller i dokument, samlar stämplar och underskrifter samt får ordentligt med skäll.

Det officiella Irak har problem med mig: jag ser ut som en anka, går som anka och talar som en anka. Problemet är att jag inte är en anka. Det hela upprepar sig, jag försöker registrera mitt äktenskap, hamnar i arab-kön (araber och utlänningar är den indelning myndigheterna gör) där jag efterfrågas identitetshandlingar. Jag plockar fram mitt svenska pass och helvetet bryter loss. Myndighetspersoner verkar ha svårt att förstå varför en irakier inte är en irakier. Det står ju i passet att jag är född i Bagdad, så varför saknar jag irakiska ID-handlingar?

Med hjälp av tjänster, tigga-och-be, (inte) mutor, tur och en helt fantastisk hustru går det hela bra ändå. Jag får mitt äktenskap officiellt registrerat efter en månad av slit. Behandlad i Irak ungefär som här, vem fan är du? Irakier? Svensk? Svenskirakier?

Jag skrattar och förklarar, en gång till, jag har ju hunnit bli van.

2

Den 11:e juni 2010 visste jag precis vad som skulle hända. Den 14:e skulle jag och familjen sitta på ett flyg till Bagdad, den 19:e skulle jag och R vigas och sen skulle jag spendera en månad i Bagdad för att dra hem igen och vänta på R medan familjeanknytningsärendet tog sin tid genom den svenska byråkratin.

På sätt och vis var det precis vad som hände. Jag gifte mig, var som lyckligast i mitt liv hittills, medan klockan tickade mot dagen då jag skulle återvända - ett faktum som tedde sig allt svårare att acceptera eller ens vilja uppleva.

Tur i oturen inträffade i samband med de irakiska myndigheternas totala avsaknad av servicekänsla och förmåga till korruption - vårt vigselbevis komplicerades av att jag var en svensk medborgare (som talade arabiska med en Bagdad-dialekt) och hemresan fick jag skjuta upp i en vecka för att anknytningsprocessen inte skulle gå i stöpet. Det gav mig och R ytterligare några dagar att vara ett lyckligt nygift par.

Sen hände det att jag var tvungen att återvända hem till Sverige. Vigselbeviset var klart och min närvaro var inte längre nödvändig ur myndighetsperspektiv, att säga hejdå till min älskade fru är obeskrivligt att jag ännu inte vet vad jag kände då eller vad jag känner nu.

Längtan, hopplöshet, kärlek, ilska, glädje, oro, nedstämdhet, maktlöshet, sorg. Förvisso. Men även annat. Här hemma är jag för nuvarande en annan person. Intressen jag hade innan avresan känns futtiga och tråkiga. Dagarna är långa och nätterna svåra. Jag vill spendera varje vaken stund med att prata med R, men jag gör det med en klump i halsen.

Fästning Europa känns just nu ordentligt. Vårt öde ligger i Migrationsverkets händer, och trots det oerhört trevliga och professionella bemötandet känns det ändå bara konstigt att myndigheten just nu hindrar mig från att leva med min fru. Jag är en äkta man på distans och det kan inte vara rätt.

Jag vet inte vad jag vill säga med allt det här, kanske inte mer än att ventilera.

Vad jag vet är dock att trots allt snack om globalisering, frihet och världsmedborgarskap är världen totalstängd för vissa. En lärodom som är synnerligen smärtsam i stunder som denna.

12

Känner som en av få ytterst sällsynta gånger tvekan till om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det här är utelämnande på en helt annan nivå. Självklart har jag ändå vågat trycka på publicera, i och med att du läser inlägget här och nu. Men satan vad jag har våndats. All respekt till personer som verkligen kan vara transparenta.

Livet är bra konstigt. Ju äldre jag blir desto mindre förstår jag av det, förlåt min pretentiösa ton, det är inte min mening att gå Dumbledore on your ass, jag försöker bara sätta ord på tankar som är större än vad jag förmår.

Kärlek är inget jag någonsin tagit lätt på. Mina krav har varit för höga för mitt eget bästa, jag har varit den tillbakadragna typen, samtidigt har jag inte varit den person som kunnat uttrycka sina känslor väl. Min bild av ett samliv har inte varit verklighetsförankrad och för det har jag fått betala ett pris.

Jag har alltid önskat mig ett seriöst förhållande, alltid sökt en motpart som utmanat mig, som fått mig att tänka i andra banor. Minst av alla ställen trodde jag att jag skulle hitta den här personen i Bagdad men R förändrade allt.

Det började med ren attraktion. Vi träffades, pratade, skrattade och delade ett ögonblick här, ett ögonblick där. Sedan åkte jag hem till Sverige och hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Vilket jag självklart inte gjorde, och telefonen gick varm.

Till en början ville vi lära känna varandra, över telefon och webbkamera. Och där den här samtalsformen är smärtsamt begränsad fick vi utveckla våra egna koder för att hantera dessa. Jag får ibland en fråga eller en undran över om att det är möjligt att älska någon på distans, svaret är säkert individuellt, men i vårt fall hade vi inget annat val och var då tvungna att uppfinna en metod där och då.

När fysisk kontakt saknas måste jag vara brutalt ärlig i min kommunikation, det jag inte kan visa med kroppsspråk eller beröring måste jag lära mig uttrycka i ord. Och samma utmaning har R fått lösa. Jag har fått lära mig tolka meningsbyggnad och tonfall, jag har fått lära mig att vara där trots att jag är hundratals mil bort, jag har fått lära mig att fungera som en fästman på distans.

Jag förstår att inte alla tycker att det här är optimalt, eller ens möjligt. Och om det finns något jag önskar här i världen så är det möjligheten att ha fått träffa R här på plats där vi kunnat ha ett förhållande som kan beskrivas som normalt.

Nu är våra omständigheter helt annorlunda, men det betyder inte att jag älskar R mindre för det, eller att hon gör det.

Jag gifter mig om mindre än två månader. Många frågar ifall det känns nervöst, svaret på denna fråga är ett klart och benfast nej. Att jag vill spendera mitt resterande liv med R är kanske det enda livsavgörande steget jag är stensäker på.

4

Det här är en ego-tjänst om jag någonsin sett en. Vaddå blogg, twitter eller facebook? Formspring.mes hela koncept baserar sig på att du tror att du är något. Det är chutzpah så att det stinker om det, och självklart måste jag prova. Everything once, eller hur?

Så, vad går det ut på? Jo, genom att besöka min formspring.me-profil kan du fråga mig vad som helst. Anonymt eller genom att skriva under med namn, valet är ditt. Sedan ska jag då förhoppningsvis svara, vilket jag mycket väl kan tänka mig göra såvida du inte är helt slemmig och behöver tvätta hjärnbarken med såpa.

Jag förstår inte direkt syftet med formspring.me i ärlighetens namn. Vem riktar sig tjänsten till? Oss vanliga dödliga är ju helt ointressanta. Kändisar är å andra sidan helt ointresserade av att öppna en kommunikationskanal med publiken. Den enda reella målgruppen jag ser framför mig är annars dokusåpadeltagare, här har vi några som vi vanliga dödliga kan bli nyfikna på, samtidigt som dessa är tillräckligt gröna för att faktiskt ta sig tid att svara på våra frågor.

Problemet är å andra sidan att jag inte ens hittar några C-kändisar efter ett par googlingar. Finns det någon värd att följa på formspring.me?

4

Det går lite på halvfart här på bloggen, det gör det. Det går på halvfart över allt annars också. Jag har ännu inte sett Avatar 3D, trots att jag önskat se filmen sedan mitten av december - jag har ännu inte recenserat Napoleon: Total War eller förtittat Starcraft II åt Spelbloggen och jag har ännu inte spelat Bioshock 2 eller Heavy Rain trots att båda spelen ligger högt upp på min lista av årets måstespel.

Jag springer genom dagarna som i en dimma. Jag har tackat nej till utgång, jag har slarvat med tvättid, jag jobbar inte en sekund mer än mina åtta timmar om dagen och jag stannar uppe vaken och tänker alldeles för länge.

Det är vad det är. Förhållanden har länge varit något som hänt någon annan. Jag har någon gång träffat någon och varit hispig i ett par dagar, men det har gått över. Ointressant, svårt, en fyllegrej, det gamla vanliga.

Sen träffade jag R och det är något helt annat. Nu har jag berättat för tillräckligt många av mina vänner för att jag ska kunna outa det i bloggen, jag är inne i ett seriöst förhållande, så seriöst som det kan bli. Jag är lycklig, glad, fundersam, otålig, oförklarligt arg (ibland), kär, harmonisk, tidsoptimist och tusen andra saker.

Sorry, men när jag skriver ett inlägg i den här bloggen brukar det normala vara att jag funderar igenom ett ämne, gör lite research, skriver om ett par formuleringar för att sedan trycka på publicera. Allt som allt en rutin som tar mig mellan en timme till ett par. Detta har jag inte längre tid med. Min lediga timme spenderar jag hellre över webcam med R än här i wp-admin.

Och jag vet att det är jäkligt dålig stil. För vi har ju ändå hängt ihop tillsammans i fem år. Och det är inte er det är fel på, det är mig. Det är fel på mig. Jag hoppas att vi kan vara vänner ändå. Ni får gärna fortsätta hälsa på, ta en fika ihop med mig någon gång, dela med er av tankar och skvaller.

Det är inte så att jag gör slut med er. Jag tar bara ett steg tillbaka. Det finns nya horisonter att upptäcka för min del, och ni får gärna följa med, om än inte i samma takt. Efter fem år tillsammans känner vi varandra tillräckligt väl att vi fortfarande kan vara vänner, eller hur?

%d bloggare gillar detta: