Gaikai, spel on demand

Gaikai är en ny tjänst från spelgurun David Perry. Idén är att strömma speldemos till din skärm, utan några installationer eller krångligheter, en perfekt marknadsföringskanal. Om du har stöd för java och flash ska du kunna spela alla spel i världen – konsol eller pc – bara du har en tillräckligt snabb uppkoppling. Det låter som science fiction och min inställning har varit rätt skeptisk. Hur mycket kommer grafiken att vara nedskalad? Hur mycket latency kommer vi att stå ut med? Hur länge får man vänta på att ett spel ska starta?

Sedan förra veckan har vi kunnat få svar på alla våra frågor då Gaikai öppnade upp för publik betatestning. Med spel såsom Mass Effect 2, Dead Space 2 och Spore har de flesta av mina frågor i alla fall blivit besvarade.

Det är aningen konstigt att se Mass Effect 2 starta upp i min webbläsare (och snart även på exempelvis Facebook) utan någon märkbar fördröjning. Men grejen är att det funkar. Latencyn är inte värre än vid andra onlinespel, grafikkvalitén är hyfsad och jag skulle till exempel inte ha några problem med att byta bort extremhögupplösta upplevelser bara jag slapp uppgradera datorn/köpa nya konsoler.

Just Gaikai är ju rätt marknadsföringsfokuserat. Det är speldemos och promotions som är huvudfokus. Konkurenten OnLive däremot är desto mer intressant för mig som gamer. Här är tanken att erbjuda ett obegränsat spelbibliotek för ungefär 10 dollar i månaden. Jag hatar liknelsen, men OnLive försöker vara ett Spotify för spel.

Sett med de ögonen är OnLive mer intressant än Gaikai, men det häftiga med Gaikai är att det fungerar, här och nu. Framtiden i våra webbläsare.

The Secret World, back to the future

The Secret World har länge varit ett av mina mest efterlängtade onlinespel, med Ragnar Tørnquist som både regissör och verkställande producent har hajpen varit enorm. Som Tørnquist-fanboy har jag haft svårt att se hur The Secret World kan bli något annat än bra, jag menar det här är ju spelet från mannen som gav oss The Longest Journey och Dreamfall, så när en mini-dokumentär släpps är jag givet väldigt upphetsad. Ända tills jag ser den det vill säga.

Jag vet inte, det är någonting som inte känns helt rätt nu efteråt. Magin är inte synlig, inte kännbar. Själva spelet är kanske hur bra som helst, men dokumentären som ska få mig sugen på att spela gör inte sitt jobb. Visst finns det coola idéer, som att vi som spelare skickas till framtiden för att se hur bra vi kan bli om vi fortsätter att spela, men annars är det samma snack som vi hört tidigare, det saknas levels and all that jazz. Att se spelmotorn live gör mig dessutom rätt avtänd, det här är ju ett fulare Age of Conan, vad är dealen med det?

Jag är tyvärr rätt pessimistisk i nuläget. The Secret World riskerar att bli ännu ett typiskt Funcom-släpp. Buggigt, krångligt, fult och med så mycket missad potential att det gör ont, för att först sex månader senare bli det spel det alltid förtjänat att vara genom olika patchar och hotfixes. Jag hoppas på en uppryckning på PR-fronten, och ett löfte från Funcom att de lärt sig sin läxa efter Age of Conan. Vill-ha-känslan saknas nämligen ännu.

Den hemliga trailern

Utan tvekan är Ragnar Tørnquist spelbranschens motsvarighet till Joss Whedon. Tørnquist har alltid varit bra på att förmedla kvinnor i spel, jag skulle inte gå långt om jag påstod att han vore bäst på att framställa kvinnor i jämförelse med kollegorna i branschen. Detta kombinerat med ett oerhört skickligt sinne för berättandets konst har alltid gjort att jag tytt mig till Tørnquists spel.

Och just av den här anledningen är det kommande onlinespelet The Secret World oerhört intressant. Inte bara har Ragnar Tørnquist fått fria händer i ett massivt rollspel, den nyligen släppta trailern skvallrar dessutom om en blinkning åt Zoë Castrillo, från Dreamfall: The Longest Journey. Det är en krok som jag gärna fastnar i.

Rent speltekniskt är The Secret World dessutom högintressant. Spelet sägs skippa levlande och svåra egenskapsval. Din karaktär är redan från början sådan som du önskar dig. På så sätt läggs inte fokus på karaktären, utan mer på spelvärlden. Och för att vidare poängtera detta kommer du dessutom att få välja var i världen du vill starta ditt äventyr. Sugen på asiatisk mytologi? Starta i Korea. Sugen på lite keltisk mysticism? Starta i Irland. I och med att karaktärens level aldrig är en fråga så är den inget hinder heller.

Det här låter oerhört lovande ifall det fungerar som planerat. En onlinevärld där platser, karaktärer och mytologi ligger i fokus istället för grinding. Det låter nästan osannolikt bra.

Age of Conan: Laget för jaget

Banon is angry

När mobben får för sig någonting är det svårt att ändra på detta. Mobben vet att Age of Conan är buggigt, saknar innehåll, har inget att erbjuda de som maximerar sina karaktärer och är allmänt världens tråkigaste spel.

Vad mobben inte vet är att det har dykt upp ett tiotal patchar sedan releasen som adresserat många problem och gjort Age of Conan till en rätt njutbar upplevelse. Krascherna har i princip försvunnit, när jag tidigare kunde minneskrascha ett par gånger (!) per spelomgång kan jag numera spela smärtfritt. Min questlista är konstant full, ja, även i mellanspelet vid level 55-65. Min guild anordnar raids två gånger i veckan, och är alltid tillgängliga för gruppuppdrag då det finns hur många som helst att utföra. Viktigt att poängtera här är dessutom att ingen guild i spelet ännu klarat slutbossen Toth-Amon.

Jag kan förvisso förstå folk som klagar. Det är lätt att känna sig utanför i Age of Conan. De riktigt roliga questen kräver alltid en grupp. Utan en bra guild kan man stå i chatten och ropa i ett par timmar, och det är inte kul för någon. Nyckeln är då att hitta ett bra gäng att spela med. En guild där folk som redan nått level 80 inte har någonting emot att hjälpa en level 40-kollega att komma vidare.

Själv har jag hamnat ihop med ett riktigt härligt gäng. Band of Brothers. Här är grundtanken att man ska ha kul. Att laget ska spela för jaget. Dagens låglevlade spelare är morgondagens raidkompisar. Man hjälps åt och har grymt kul på vägen mot toppen. Så här kul har jag inte ens haft det med World of Warcraft, och det spelet är ändå ”bättre”.

I slutändan finns det en absolut sanning i alla onlinespel. Inget spel är bättre än de man spelar med. Och här har jag hittat en fantastisk samling människor som gör den jobbigaste grinden till en rolig upplevelse.

Scoop: Bilder från The Secret World

Funcom har släppt en kvartalsrapport, och där hittar jag ett par skärmbilder från det kommande onlinespelet The Secret World som jag aldrig sett – faktum är att jag inte tror att man publicerat skärmbilder innefrån spelet tidigare. Om jag inte misstar mig handlar det här om ett litet scoop, därför kvällstidningsrubriken.

The Secret World är ett onlinespel under utveckling hos Funcom. Här ska våra mysterier, myter och konspirationsteorier komma till liv. Spännande.

Age of Conan: Elites

De flesta onlinerollspel brottas med en fråga. Hur ska man få folk att spela med varandra? Att dundra iväg på äventyr själv är ju rätt kul, man får dessutom behålla allt man hittar i form av pengar, utrustning och vapen. Men nu pratar vi ju onlinespel och det gäller att tvinga folk att spela med varandra.

Ett sätt att göra detta på är att bjuda på hårdare motstånd än vanligt. Exempelvis genom att introducera elitstyrkor. Age of Conan gör detta på flera nivåer. Det första exemplet är den klassiska instansen – här får man skapa en grupp och stiga in i en dedikerad zon där fienderna är svårare och belöningarna större. Många spel kör med den här varianten och spelutvecklare brukar lägga det mesta av sin designkrut på just de här zonerna.

Age of Conan tar dock begreppet ett steg vidare. Även på den vanliga spelarenan kan man stöta på elitstyrkor, och nu snackar vi verkligen elit. Det är rätt lätt att döda vanliga fiender som ligger tre eller fyra levels högre än dig, men när vi kommer till elites är bilden snarare den omvända. Att ensam träffa på en elitsoldat med samma level eller lägre brukar betyda en säker död. Och dyker det upp två stycken motståndare är utgången given – av jord är du kommen.

Elites i Age of Conan gör skäl för namnet. Igår spelade jag med en grupp på sex spelare i jakt på elites – dessa var de så kallade Vanir i Field of the Dead. Första uppdragssteget gällde att man skulle döda 30 sådana. Och trots att vi var sex spelare mot en tog det ändå en väldigt lång tid att få ner motståndaren – och fick denna hjälp av ett par andra soldater – ja, då var vi hårt pressade att klara livhanken. Och värre blev det. När det var dags att döda bossar blev vi rätt bekanta med närmaste Resurrection Point.

Det är ett smart drag. Svåra fiender gör upplevelsen så mycket bättre. Det finns dessutom ingen bättre team building-teknik än att ställa spelare inför svårigheter som verkar vara när på omöjliga. Funcom lyckas väldigt väl med den här aspekten, faktum är att det redan kliar i fingrarna.

Age of Conan: Buggarna

Jag har tidigare varit väldigt positiv gentemot Age of Conan, och med all rätt. Spelet är roligt att spela, det råder inte någon brist på problem förvisso, men det är så lätt att ha överseende för detta när man har kul.

Efter nära nog ett månadslångt avbrott i spelandet och sedan en retur till Hyboria hade jag tankarna på ännu ett beundrande inlägg. Spelet var så väldigt lätt att återkomma in i, någonting som inte var helt självklart i fallet World of Warcraft, här var dock upplevelsen så smidig att det aldrig kändes som att man var borta. Det här var vad jag egentligen hade tänkt skriva om – om det inte vore för de allvarliga systembuggarna.

Jag står faktiskt ut med quests och fiender som försvinner, eller som kanske aldrig dyker upp. Jag står ut med balanseringsproblem, spelteknik som inte fungerar, clippingproblem, itemproblem och karaktärsproblem. Jag står ut med det mesta. Dock inte systemproblem.

Age of Conan är i nuvarande form ett spel som kraschar, har problem med korrupta filer, läcker minne som ett såll och har rätt ofta problem med att hämta hem de obligatoriska patcharna. Sådant är nära nog oacceptabelt.

Varför? Jo, för att nu pratar vi om problem som muckar direkt med datorn. Minnesläckor äter upp minnet och får program att sluta fungera. Krascher stör operativsystemet och återställningsfunktionen måste sättas igång. Ett tredjepartsprogram ska inte mucka med en dator, det är en gyllene regel. Och att problemen ändå finns tyder på ett av två ting hos Funcom. Antingen är testningen och kvalitetssäkringen undermålig, eller så är den inte stark nog att hävda sig mot de andra intressegrupperna i företaget vilket gör att felrapporterna alltid får en lägre prioteringsgrad än vad de borde ha. Båda problemen är allvarliga och ska adresseras innan kunden tappar förtroendet helt för utvecklingshuset.

Systembuggar är i min värld ett stort nej nej. Jag är rätt säker på att de borde vara det även i Funcoms värld.

Age of Conan: Tillsammans

Age of Conan

Problemet med att spela i ett seriöst gille är att jag själv är långt ifrån en seriös spelare. Jag tror att de kallar oss casual hardcore, och visst förstår jag dem. Vi är de som gärna spelar komplicerade spel, fast vi gör det med en klackspark. I ett onlinerollspel brukar spelsättet rimma illa. När man går med i ett gille ska man ju vara beredd på att samarbeta, kriga och försvara. Jag brukar aldrig orka med gillesevanemang där man måste boka in en tid i förväg. Jag spelar mina spel, jag jobbar dem inte.

Positivt med ett aktivt och seriöst gille är dock att man uträttar saker och ting. I Age of Conan är det möjligt att bygga upp en hel gillesstad, försvara den mot fiender för att sedan bränna sönder dessas som tack för senast. Vi tog igår vårt första steg när vi lät föra upp vårt kärntorn – när bygget är klart kommer vi att ha en fästning värd namnet – någonting att utgå ifrån när vi skapar vår stad.

Och visst är det lite absurt att se tjugo spelare /emote:a för glatta livet och tjoa i teamspeak medan kärntornet uppförs framför våra ögon. Samtidigt är just det här glädjen med onlinespel – att man finner gemensam glädje i det lilla.

Nu blir det tufft dock. Att man påbörjar sin stad är en signal utåt att man är en potentiell måltavla. Det gäller att hålla koll på fienderna och alliera sig med rätt gillen. Byggnaderna är dyra att uppföra och man vill absolut inte se dem förstörda. I ett casualgille har jag en känsla av att man kanske ryckt på axlarna och börjat om, men i mitt gille misstänker jag att vår ledare skulle få magsår. Ibland är det hårt i spelbranschen. Men så är det, with great power comes great responsibility.

/emote bycrom

Age of Conan: Kroppstyngd

Age of Conan

Trots att det är skönt att lämna nybörjararean Tortage så inser man snart att saknaden ändå är stor. I instängda introduktionsarean är allting polerat och förpackat. Bara en sådan sak att alla karaktärer talar gör väldigt mycket för atmosfären. Utanför Tortage levereras uppdragsbeskrivningarna med hjälp av text och det tar en stund innan man vänjer sig vid det.

Vid spannet level tjugo till trettio finns det hur mycket som helst att göra ute i det stora vilda och man kan bli aningen splittrad och ofokuserad. Åtminstone om man spelar som jag gör, alla uppdrag skall genomföras och helst ska jag hinna undersöka spelvärlden också. Det brukar heta att jag har ett långsamt spelsätt – det roliga med Age of Conan är att det är ett spel som belönar sådana som jag. Att klara upp uppdrag är den de facto metod som ger mest erfarenhetspoäng – jämfört med mina gilleskollegor är jag en av dem som lyckas levla upp snabbast – trots att jag kanske sett minst av spelvärlden Hyboria. Jag brukar nämligen hålla mig till ett område och nöta igenom allt som kan uträttas där innan jag går vidare. Många har inte det tålamodet.

PvP är i nuvarande stadie någonting jag inte riktigt förstår, har genomgått ett par slag och förlorat båda. Spelar som Guardian och har hur mycket hälsa och uthållighet som helst, är samtidigt väldigt skyddad under en grym rustning. I PvE är man nästan oövervinnlig, i PvP förlorar jag lika förbannat varje gång. Det blir någonting att sätta in sig i.

Väldigt underhållande är att jag i Age of Conan har en fast och närvarande kropp som känns. Det funkar inte för fienderna att springa igenom mig, de fysiska lagarna står nämligen i vägen, som tank blir jag glatt överaskad över detta. I en instans kan man hålla healers och damage dealers bakom sig och faktiskt skydda dem med den egna kroppen. Det är mäktigt.

Mina äventyr fortsätter. Kraftigt begränsade av att man arbetar, umgås och kollar på EM. Men likväl. Vill du träffas så heter jag Banon och spelar i servern Crom. Hör av dig.

Age of Conan: Med nya ögon

Age of Conan

Det är ett tekniskt imponerande spel som möter mig. Dock ett kallt och sterilt sådant. Till en början åtminstone. För det spelar ingen som helst roll att de grafiska teknikerna och termerna är övergödda i Age of Conan: Hyborian Adventures när man brister i art direction.

Alla som spelar Age of Conan är trötta på jämförelserna med World of Warcraft, så även jag. Men man kan ändå inte låta bli att jämföra, och då lägga märke till att Blizzards spel är varmare, mer inbjudande och helt enkelt vackrare.

Det är kanske inte något man skulle kunna tro om man såg skärmbilden ovan, Age of Conan är ju ett vackert spel, att inse detta tar dock tid. Man måste helt enkelt rekalibrera allt man tagit för givet från World of Warcraft – en sanning som även gäller spelsätt, uppdragshantering, PvP, instances, classes, professions och det mesta egentligen.

När man efter en tid vant sig vid hur Age of Conan beter sig har man troligtvis tagit ungefär tio levlar och befinner sig mitt i det inledande äventyret i Tortage. Här har vi en annan aspekt av Funcoms spel som skiljer sig från mängden. De tjugo första levlarna äger rum mestadels offline – i ett onlinerollspel. Det funkar rätt illa om man ska vara ärlig. Den naturliga instinkten säger att man ska ta hjälp av de andra spelarna när det kniper, detta fungerar inte under huvuduppdraget som man måste klara av själv.

Som tur är kan man ta en paus från det inledande uppdraget och ge sig in på sidospår. Det gör man genom att växla tid till dag, här får man springa runt i Tortage med alla andra spelare vid dagtid och kanske få ihop ett par levlar innan man återvänder till huvuduppdraget. Att man är låst till Tortage under de tjugo första levlarna är troligtvis ett sätt att låta spelarna lära sig Age of Conan innan de slängs ut i den riktiga världen, och då kan man tycka att sättet att dela in staden i dag och natt bara gör det svårare att få en överblick som ny spelare.

Annars är äventyret väldigt intressant och välskrivet. Man luras i att stadens öde ligger i ens händer, och det är bara kul.

I skrivande stund har jag lämnat Tortage bakom mig. Och Age of Conan är fortfarande ett väldigt underhållande spel. Jag gillar stridssytemet, tycker om dialogsystemet som ger sken av att vara delvis moraliskt – delvis flervägsindelat med olika uppdrag som resultat av dina svar.

Mindre är bra är att Funcom marknadsfört spelet som ett onlinerollspel för oss som är 18+. I praktiken innebär nämligen detta att Age of Conan är det perfekta spelet för fjortonåringar. Bara bröst, svordomar och blod som skvätter. Det är inte ”vuxet” någonstans. Men jag biter ihop och håller tummarna för intressanta uppdrag att lösa.

Kvar att prova är PvP-strider, stora instanser, guild cities och strider städer emellan, professions, mounts och kanske ett par eller två överaskningar. Det känns som att jag får återkomma i ett framtida inlägg om hur spelet utvecklat sig. Tills dess är det fler äventyr som väntar.