Gå till innehåll

Jag var en stund en anhängare av Electronic Arts "Project Ten Dollar", experimentet skapat för att minska spelförsäljningen på andrahandsmarknaden, en försäljningskanal som retat upp spelutgivare kanske än mer än piratkopieringen i stort. Konceptet gick helt enkelt ut på mervärde. Köpte du ett nytt spel från butik så fick du en kod som gav dig något extra till ett värde av cirka 10 dollar, begagnade spel hade då redan förbrukat denna kod och var inte "lika värda" trots att innehållet på skivan var densamma.

Risken för missbruk var självklart uppenbar, men jag hade verkligen trott att Electronic Arts skulle vara smartare än vad jag gav dem cred för, EA Sports såg dock snabbt till att grusa mina förhoppningar. I sporttitlarna blev plötsligt "mervärdet" hela flerspelarfunktionaliteten. Vill du kunna spela mot/med andra ska du från och med nu se till att köpa valfri EA Sports-titel ny från butik. Folk som köper begagnat får istället betala motsvarande 10 dollar för att kunna spela online. Och här har Electronic Arts definitivt gått för långt.

Värt att notera, att sälja spel på en andrahandsmarknad är inte olagligt. Jag har rätt att sälja mina spel, samt rätt att köpa begagnade spel. Det Electronic Arts nu gör är därmed att straffa mig som kund för att jag väljer att köpa deras spel genom en metod som de inte gillar. Skulden läggs självfallet på serverkonstnader och administration, det argumentet faller dock platt om man beräknar att jag kommer att sluta spela online i samma stund som jag väljer att sälja mitt spel, det enda som kommer att hända är att någon annan kommer att ta min plats, någon merkostnad blir det därmed inte. Istället drabbas, i det här fallet främst EA Sports, av badwill. "Nästa gång ska jag kanske piratkopiera NHL 2011 i och med att jag ändå inte kan spela online." Ett citat som jag knappast tror att någon vill se.

"Project Ten Dollar" får gärna erbjuda mervärde, men så fort man når det stadiet där man börjar skära ner på funktionalitet är det dömt att misslyckas. Och så kan man fråga sig vad som kommer härnäst? Ska man i enspelartitlar begränsas till två timmar speltid ifall man köper begagnat?

Electronic Arts gör här klokt att backa från allt för drastiska åtgärder. Det är givet att det är lätt att sluta se kunder och bara fokusera på plånböcker, men då glömmer man att det är kunden som håller i plånboken.

1

Mikrobetalningar är ett helvete. Först och främst är de stora hindren för mikrobetalningar tvenne: de är krångliga att få till och de uppmuntrar till en inlåsning av data. Inget scenario är optimalt, och som sådant är de flesta mikrobetalningstjänster misslyckade sådana.

Flattr tar till en annorlunda approach, här lanserar man ett belöningssystem istället för en donations- eller paywall-lösning. En social betaltjänst som lägger sig i bakgrunden och ger användarna all makt.

Anledningen till att flattr känns fräsch, ny och rätt mycket "webb" är säkerligen beroende på personerna bakom. Här har vi Peter Sunde och Linus Olsson på barrikaderna, två personer ur internetgenerationen, två personer som "förstår". Överlag känns flattr väldigt lite finansvärld och desto mer social webb, och det är knappast någon nackdel med tanke på de mikrobetalningslösningar vi fått se hittills.

Själv såg jag till att sätta upp en flattr-knapp här i bloggen så fort jag fick tillgång till betan och med detsamma satte jag igång att flattra intressant material hos mina medanvändare. Inte för att jag är särskild positiv till donationer eller betallösningar på webben, utan mest för att jag gillar flattr som koncept och önskar det all framgång och lycka. Och för 20 kronor i månaden kan jag istället för att klicka på en meningslös gilla-knapp från facebook istället skicka en egoboost i form av några ören. Och det är ju alltid trevligt.

Hur det hela egentligen fungerar förklaras i den väldigt pedagogiska filmen nedan.

Många bäckar små...

2

Med tanke på hur bostadsläget ser ut i Stockholm hade jag väntat mig mindre fördomar om förorterna och mer förståelse för att man bor där man får tag på en plats. Som bosatt i Rågsved sen drygt två år märker jag dock att detta inte helt stämmer. I vardagssnacket är det lätt att halka in på "jaså, du bor i Drogsved?" och "är det inte stökigt där?". Och då kan jag förklara att jag inte vet hur det var förr, men att Rågsved numera är en hyfsad förort att bo i, med tunnelbana har man tillgång till innerstan och vill man hellre ta en promenad i en skog så har jag en egen utanför fönstret.

Visst händer det att jag läser om stök, men själv har jag inga erfarenheter. Till stor del tror jag att umgänget gör det lätt att sätta dit dig som person på fel plats vid fel tidspunkt, och jag har inte det umgänget.

Fördomarna får jag dock dras med ändå.

Till exempel när jag skulle skaffa nya glasögon och linser, jag gör detta hos närmaste optiker och eftersom jag inte bara är närsynt, utan dessutom astigmatiker, blir både glasen och linserna lite dyrare. Ovanpå det har jag ett par ordentligt fula bågar som numera hunnit fylla sex år, och jag väljer denna gång att satsa på något snyggt. Kort sagt, det blir dyrt, och med tanke på att jag gärna vill ha linserna hemlevererade en gång i månaden blir det en kreditkoll.

Jag får frågan om hur mycket jag tjänar på ett år och svarar sanningsenligt efter lite huvudräkning. Personligen tjänar jag som vilken person som helst i it-branschen, men när säljaren hör beloppet rycker denne till och fnissar av förvåning. En arab från Rågsved som faktiskt jobbar och har medelklasslön är konstigt. Kreditkollen går självklart igenom.

Dags att betala för glasögonen nu. Personen frågar om jag vill göra en avbetalning på dessa. Jag tackar nej och vill betala summan direkt. Ännu en gång en förvånad reaktion av säljaren. Nu är jag kanske överkänslig, men trött blir jag.

Jag såg förvisso ut som en kratta den dagen, trött efter jobb fredag till söndag med en samlad pott timmar på 30, klädd i t-shirt och jeans. Orakad och med lite för oordnad frisyr. Jag var dessutom arab och bodde i Rågsved. Klart som fan att jag inte borde ha råd med glasögon då, tyckte säljaren, och visade det.

Jag är alltid naiv nog att tycka det bästa om människor. Men uppenbarligen skapades det en profil på mig baserad på utseende och bostadsort. Vem vet? Säljaren kanske tog mina inköp som en form av protest? För denne fortsatte hänvisa mig till billiga lösningar trots mitt ointresse, jag ville ha något bekvämt och snyggt, hittade inte motsvarande i billighyllan. Men uppenbarligen gjorde jag fel så fort jag gick över till en högre prisklass.

Till slut körde jag en /ignore på säljaren och valde min båge i lugn och ro, för att sedan betala hela beloppet och dra iväg. Även om man är en arab i Rågsved så kan man faktiskt ha ett jobb. Det hoppas jag att åtminstone säljaren lärt sig.

4

På jobbet har vi ett avtal med Max Matthiesen, ett dotterbolag till krisbanken Carnegie. Maxm (som de älskar att kalla sig) är bra, det får man en känsla av. Man har en kontaktperson som är redo att rycka ut, som svarar på frågor omedelbart, som ordnar möten på ett nafs om man nu vill träffas personligen.

Kundvård i krishanteringstider är det dock sämre med, upptäcker jag plöstligt. För när finansinspektionen drog tillbaka Carnegies banktillstånd blev jag självfallet lite orolig. Jag framtidssäkrar mig själv hos maxm, självklart efter tips från min maxm-anställda kontaktperson som ansåg att hans fondlösning var den bästa någonsin. Jag gick med på det hela bara för att avgifterna var riktigt låga.

Hur som helst, när det utannonserades att tillståndet hade dragits tillbaka så drog jag iväg ett mail till min kontaktperson. Kontentan i mailet var i princip "är det dags att känna panik nu, eller?" I normalfall skulle ett svar ha inkommit inom en timme, så snabba är fölket på maxm. Inte den här gången. Faktum är att arbetsdagen är slut och jag har ännu inte fått något svar.

Det är nu som man kanske borde känna att det är kört, som tur är är jag lite av en nyhetsjunkie och ganska snart vet jag att mina pengar är säkra tack vare Dagens Industri och E24. Frågan är bara, hur länge till? Och hur kommer min kontaktperson på maxm att lugna ner mig, om han nu tar sig tid att svara?

Intressant, och kanske roligt till och med. Den närmaste tiden kommer i alla fall att avgöra om jag ska våga hålla fast vid maxm. Förtroendet är inte precis på topp just nu, om man säger så.

2

100.00 kronorVill du handla för exakt 100 kronor? Åk då till Ica Nära i Rågsved och köp följande:

  • Choklad Kina kaka
  • Gifflar Kanel
  • Plastkasse 20 liter
  • Spagetti köttfärs
  • White Fresh Peppermint
  • Äpplejuice

Ta fram en hundralapp och ge till kassörskan. Hon kommer att anmärka på din shoppingskicklighet. Då svarar du med en självsäker röst.

- Jag vet.

3

kassaVad är typiskt svenskt?

Att ställa just den där frågan skulle vissa säga. Personligen tror jag inte att det finns en typisk egenskap för en enskild nation. Det finns dock tendenser.

Ett av dem är svenskens rädsla för pengar, eller rättare sagt tendensen att vara rädd för att stå i skuld till någon. Vi vet ju alla hur det är, det är inte alltid pengarna man har i plånboken räcker till den där läsken eller glassen man är sugen på, därför kan det vara bra att vända sig till kollegan, kompisen eller vad det nu kan vara och be om en tia eller en tjuga. I Sverige ses det alltid som att man lånar pengarna och dessa får man oftast tillbaka nästa dag.

Det här är någonting jag alltid känt ett visst obehag inför. Om du som kollega eller vän behöver en tia för att köpa en kopp kaffe så bidrar jag gärna, jag betraktar det inte som en lån, en tjänst eller någonting över huvud taget. Du behövde växel och jag stod där. Det behöver inte vara svårare än så. Du å andra sidan ser tian som ett lån, du tar ut pengar på vägen hem och köper lite tuggummi hos ICA för att få lite växel som du sedan kan betala tillbaka med. Krångligt, ineffektivt och rentav lite kyligt ur förhållandesynpunkt.

Vad det handlar om är insikten att vi ställer upp för varandra. Imorgon kommer jag att vara sugen på en läsk och stå där med bara ett kreditkort i plånboken och jag kommer att be dig om en tia för att inte krångla till det. Svårare än så behöver det inte vara.

När jag ställer upp med en tia eller en tjuga så ska pengarna inte räknas som ett lån. Jag kan sträcka mig till en kommentar om att du är skyldig mig en kopp kaffe, men snälla... kom inte med en tia nästa dag. Det är ovärdigt.

Idag var jag med om en rolig scen. En person före mig i kassan köpte lunch till sina fyra kollegor. Han bad då kassörskan om att ta varorna en och en med separata kvitton. Det enda jag kunde tänka på var hur krånglig denna person eller hans kollegor måste vara. Separata kvitton? Herregud... Jag hade nog aldrig stått ut med att arbeta med en sådan person.

Jag är kanske naiv, men pengar är inte mer än just pengar. Det finns viktigare saker här i livet. Nästa gång du får en tia eller ger bort en, tänk då på att det varken behöver vara en skuld eller ett lån.

%d bloggare gillar detta: