Bakom kulisserna: The Last of Us

Det bästa med film på skiva är bonusmaterialet. Det är kommentarspåren, bakom kulisserna-inblicken, intervjuerna och out-takesen. Magin händer inte i själva filmen, utan runt omkring den.

Spel har varit dåliga på att förklara hur de blir till, vem som gör dem och varför de händer. Valve är inne på att släppa in spelarna bland kugghjulen men få andra vågar. Därför blir det extra kul när man hittar ett bakom kulisserna-reportage från Naughty Dog som går igenom hur ett av 2013:s viktigaste spel The Last of Us blev till. Missa inte detta:

Detta är inlägg 11 av blogg100.

Red Dead Sandlåda

Sandlådespel är inte min bästa genre, det finns helt enkelt för mycket att göra och för mycket att upptäcka. Genom historien har jag egentligen fastnat för två sådana spel. The Elder Scrolls IV: Oblivion och Crackdown. Det de båda spelen gjorde bra var att de verkligen gav mig frihet – visst fick jag uppdrag, men jag behövde aldrig klara dessa, jag kunde lika gärna misslyckas och då var det det med den saken.

Rockstars sandlådespel har alltid varit en källa till irritation hemma hos mig. Problemet heter uppdragsstruktur. Visst är Grand Theft Auto IV mästerlig satir på det amerikanska samhället, visst är New York så vackert återgiven i Liberty Citys skepnad, men allt det där spelar ingen som helst roll när jag får förbannade uppdrag som är omöjliga att klara och som får mig att fastna i ett hamsterhjul av fail/reload.

Red Dead Redemption var med andra ord en trevlig överraskning. Ett sandlådespel från Rockstar som gav mig allt det jag ville ha. En intressant spelvärld, en fantastisk historia, ett väl avvägt tempo och inte minst – rätten till misslyckande. Game over blir det först när jag dör, annars kan ett sumpat uppdrag gärna få vara sumpat, John Marston är ju bara en man som försöker göra sitt bästa och ingen superhjälte som måste lyckas med allt. Jag förlorar i poker, jag låter en rymling klara sig undan, jag skjuter min egen häst i ögonblick av panik, jag kommer på fjärde plats i ett lopp och allt det här är ok.

Red Dead Redemption är ett facit på sandlådespel done right. Och med det menar jag att spelaren tillåts att misslyckas. Det är en uppfriskande attityd.

Och visst finns det ett undantag till denna regel. Handlingskritiska uppdrag kan jag inte misslyckas med, här blir det tyvärr en fail/reload-situation, dock har man här lärt sig av Grand Theft Auto IV och placerat sparpunkterna i sannerligen genomtänkta och liberala situationer. Jag får i alla fall aldrig samma känsla av att loopa genom en och samma sekvens tills jag klarar av den, det finns alltid någon form av framsteg, även i de mer kluriga uppdragen.

Att det sedan finns hur mycket som helst att göra är dåligt för mitt psyke. Jag är en completionist, och som sådan finns det inga värre spel att spela än sådana med öppna världar och valfrihet. Just nu är faktiskt Red Dead Redemption på sparlåga tills jag orkar hoppa in i den här stora, vida världen igen. Jag har någonstans insett att jag inte kan klara av detta spel till 100%, och det är en smärtsam insikt.

Förhoppningsvis väntar ett bra slut på mig om några timmar, för då kan jag kanske lägga Red Dead Redemption på hyllan med en viss känsla av befriande upplösning.

Blur, f*ck you!

Vad är det de säger, hoppas att det här är ett skämt? Dessvärre är det inte det, utan så här ser marknadsföringen ut för Blur, i Frankrike åtminstone, men tillräckligt ändå.

Det här i en tid då man inte ens behöver prata om att nå en kvinnlig publik längre, för man har en sådan redan när 38% av alla (amerikanska) gamers är kvinnor, enligt IBISWorld. Skulle tro att den där procentsatsen är högre om man tar med Japan och EU. Vilket skulle innebära att marknadsföringen för Blur inte bara ignorerar en hel målgrupp, utan dessutom ser till att undervärdera och förolämpa denne. I stand corrected, reklamsnutten ovan förolämpar troligtvis de flesta som ser den.

Jag vet inte. För varje gång jag tror att spelbranschen tagit ett steg framåt, kommer någonting som tar oss två bakåt. Sådan här marknadsföring är ju precis så äcklig som tvättmedelsreklam, eller det kreativt med stereotyper och kvinnoförnedring?

C’mooooon!

Är det någonting Sony inte varit duktiga på så är det reklam. I ansträngningen att promota varumärket Playstation har man antagligen varit löjlig, extrem eller creddig. Visst minns jag och uppskattar Playstation 2-reklamfilmerna regisserade av David Lynch, men annars har det varit rätt illa med säljande reklam.

Nu, lagom till Playstation 3 Slim verkar det dock som att Sony har lärt sig läxan. Playface-kampanjen som rullar i Japan är förvisso snodd, men det innebär inte att den är misslyckad. Väldigt bra funkar det annars med de amerikanska filmerna, här visar Sonys marknadsförare äntligen förståelse för målgruppen, och dessutom en självdistans som tidigare saknats. Ingen gillar någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar, det är en läxa som Sony kanske äntligen lärt sig.

Reklamfilmen nedan är lite av en favorit:

Blir det nån Slim nu då? Tja, spelbiblioteket är definitivt lockande. Och jag tänker absolut inte missa Heavy Rain.

E3 2009: For the heck of it

Det börjar bli riktigt svårt att hänga med svängarna. Inte så konstigt kanske när det utannonseras hundratalet spel under en och samma mässa. Som vanligt när det gäller E3 får jag även i år känslan av att spelproducenterna verkar ta det här mer på allvar mer än vad vi någonsin gör. De flesta premiärspel är ju ändå rena gäspningar. Jag fortsätter dock min självgivna plikt att plocka fram lite pärlor ur dynghögen.

Bowser’s Inside Story verkar vara precis så där härligt Nintendo-skruvat som vi vill ha det. Titlen är självförklarande egentligen, av någon anledning hamnar våra Mario-bröder, prinsessan och Toad inuti Bowser och ska där – om jag förstått trailern rätt – boosta Bowsers kroppsliga funktioner för att assistera honom i kampen mot en Ond-Bowser?

Dead Rising 2 har förhoppningsvis tagit bort alla irritationer som föregångaren hade. Man slipper kameran, det fruktansvärda sparsystemet – och här hoppas jag men inte tror – att rädda folk. Numera är det Vegas som gäller, och det är någon stuntgubbe som spelar huvudrollen.

Folk som älskar fotbollsspel brukar verkligen gilla Pro Evolution Soccer-serien. Och nu har vi kommit till 2010-versionen. PES har FIFA-serien i knutarna, och frågan är om inte FIFA faktiskt hann ifatt förra hösten. Mycket står med andra ord på spel. Utvecklarna har haft svårt att göra något av denna generation konsoler, men nu blir det tredje gången gillt får man hoppas.

Stort är annars att Team Ico släppt en trailer på uppföljaren till Shadow of the Colossus, det tredje spelet i serien heter The Last Guardian och spelvärldens unika igenkänningsgrad är intakt. Lite ofrivillig humor blir det av Neverending Story-vibbarna, men det får man förlåta.

Stora nyheter för äventyrsspelfans är att Professor Layton är tillbaka i Professor Layton and the Diablolical Box. Professorn verkar ha råkat illa ut och det är dags för teamet att bege sig ut för att lösa mysteriet.

Mitt sista intryck av presskonferenserna från Nintendo, Microsoft och Sony är annars att de två sistnämnda verkar försöka göra en Wii, medan Wii-gamers gärna önskar se mer PS3 och 360-takter till sin lilla låda. Dessutom verkar plastiga tillbehör vara det nya svarta, vilket är väldigt underligt då jag tror att folk tröttnat på att köpa hem plast till vart och vartannat spel som finns ute på marknaden.

Hej igen Riddick

The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay är ett av de spel som jag alltid önskat spela om. Jag minns att jag hade fruktansvärt kul då det begav sig, men som vanligt fick jag aldrig tid att återvända. Nu när revivalen The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena är på gång ser jag äntligen min chans att återbesöka ett kärt spel, och att denna gång upptäcka nya sidor av det.

Hoppas innerligt att utvecklarkommentarerna från datorversionen är kvar. Och om inte så hoppas jag på en nyinspelningen åtminstone. De där svengelska utvecklarrösterna är kärlek.

En kvalificerad gissning på släppdatum är tidigt 2009. Keep your eyes open.

Pulp Fiction dras tillbaka

Quentin Tarantino har tvingats att dra tillbaka Pulp Fiction för omklippning. Nu lanseras en enorm kampanj där filmrullar och miljontalet dvd-filmer måste ersättas med en mindre stötande kopia. Det är ett Bibelcitat i filmen, uttalat av Samuel L. Jacksons karaktär Jules Winnfield, som ställer till det.

”The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he who, in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of the darkness. For he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with great vengeance and furious anger those who attempt to poison and destroy my brothers. And you will know I am the Lord when I lay my vengeance upon you.”

Quentin Tarantino har kommenterat att citatet kunde uppfattas som stötande för troende kristna, speciellt med tanke på det sammanhang det används. Man har därför valt att åtgärda detta.

”Better late than fucking never, man.”

Säger Tarantino.

Helt orelaterat kan jag nämna att Playstation 3-spelet LittleBigPlanet har dragits tillbaka för att ett par Koran-citat har hittats i en av låtarna som spelas på en av banorna i spelet. Sony har tagit beslutet för att inte eventuellt riskera att såra några muslimer. Well, de har fan i mig lyckats såra några av mina känslor.

Nu måste jag demonstrera mitt vrede på nåt sätt bara. Kanske strikea down upon Sony with great vengeance and furious anger.

Bionic Commando Rearmed

Det är kanske lätt att glömma att Bionic Commando Rearmed är Grins första släpp till Playstation 3 och Xbox 360. Det här är det spel som kommer att ge utvecklarna ett namn inom konsolscenen, det spel som kommer att ge dem insikter och erfarenheter, det spel som öppnar fördämningarna inför kommande uppdrag och inte minst, det spel som kommer att sälja AAA-titeln Bionic Commando. Det lilla spelet får bära ett stort ansvar, inte att undra på att denna nedladdningsbara titel är en ambitiös, välutvecklad och finslipad uppenbarelse. Det är inte mycket som får gå fel.

Och Grin klarar av konststycket. Det finns en tyngd bakom denna produkt som väldigt få nedladdningsbara spel når upp till. Bionic Commando Rearmed är ett spel som lika gärna kunde ha förpackats och sålts i butik. Produktionsvärdet är synnerligen högt.

Det som gör upplevelsen för min del är dock minnena. Det var ju trots allt sexton eller sjutton år sen sist. Jag vill minnas att Bionic Commando var ett mycket enklare spel då, kanske har man helt enkelt tappat bort ungdomens reflexer och förmåga att lösa uppgifter i snabb takt. Det här är ett svårt spel – svårt på det där sköna sättet som ser till att tvinga en att bli bra – svårt på det sättet att man vill mästra sönder det.

Man vill inte lägga kontrollen ifrån sig. Musiken är utan tvekan den störst enskilda faktorn till detta. Jag älskar den, och älskar det faktum att jag inte hört allt material trots att jag redan köpt det officiella soundtracket. Jag rider på toner som kunde ha spelats på vilken klubb som helst och upplevelsen uppmuntrar mig att ihärdigt trycka in ännu en timme på ett underbart litet spel. Att Bionic Commando Rearmed dessutom är snyggt, humorfyllt, utmanande och originellt (ja, man kan inte hoppa, get over it) är bara grädden på moset.

Det finns saker jag förvisso inte förstår. Varför göra övningssegmenten svårare än första banan? Varför kör man med offline co-op när vi lever i en tid av onlinemöjligheter? Varför misslyckas man med att förklara hur hackersekvenserna fungerar?

Sen hör jag den ljuvliga spelmusiken dunka i huvudet och sätter igång och spelar igenom ännu en bana, salig som bara den. Tack Grin.

Grand Theft Auto IV: Våld och kvinnor

Det påstås att Grand Theft Auto IV är ett satiriskt spel som ironiserar över dagens samhälle. Detta argument används gärna som en försvarsmur mot den kritik spel av den här kalibern alltid får och alltid kommer att få utstå.

Det är en sanning. Men det är inte hela sanningen.

I spelets radio- och tv-stationer, bland uppsnappade samtal och de egna dialogerna, på reklamskyltar och i stadens gator syns och hörs samhällskritik om Amerika som sällan yttras i det verkliga livet. Det är högst aktuella ämnen som tas upp och pulveriseras, till mitt stora nöje: kriget mot terrorismen, det amerikanska valet, den amerikanska sjukvården, såpoperor, rätten att bära vapen, invandrardebatten, paranonian gentemot staten och överlag alla frågor som your average american ställs inför i sitt liv utsätts för härlig, bitsk satir.

Synd bara att spelet i övrigt inte är lika ambitiöst som den atmosfär den verkar i.

Det är väldigt svårt att ta Grand Theft Auto IV på allvar, och ännu svårare att försvara det när man exempelvis kan döda civila utan att straffas. Det räcker att nudda ett polisfordon med en bil för att man ska få en wanted level. Du kan dock köra över en busslast oskyldiga civila utan vidare konsekvenser. Ifall en sådan lösning är på något sätt samhällskritisk så upplys mig gärna. Våldet sägs vara nedtonad i jämförelse med andra spel i serien, och det är den möjligtvis. Mitt problem ligger dock i att våldet får äga rum utan konsekvenser. Det är en rå och kall våldsorgie som ritas upp. Det här förklaras med att Niko är härdad sedan kriget i Jugoslavien, men det är en förklaring som inte räcker hela vägen. Det är ju jag som utför våldsdåden, räknar Rockstar kallt med att jag ska vara lika härdad?

Vidare mår jag illa över den sexistiska atmosfär som härskar i spelet. Det är alldeles för mycket bitches, pussies och titties för att jag ska tycka att det finns någon subtil mening med det hela. Grand Theft Auto IV anstränger sig inte för att utmåla kvinnor som sexobjekt – det tar helt enkelt för givet att kvinnor är det. Den nivå av cynism som återfinns i berättandet och dialogerna är tillräcklig för att jag ska känna mig illa till mods. Återigen misslyckas jag se den påstådda satiren.

Det enda Grand Theft Auto IV lyckas få mig inse är faktiskt inget annat än att författarna Dan Houser och Rupert Humphries verkar vara ett par riktiga svin. Och ett spel som åtminstone lär mig ett ting är ju bättre än ett som inte lär mig något alls. Det kan jag i alla fall bjuda Rockstar på.

Grand Theft Auto IV: De första timmarna

Sandelådespel är inte riktigt min grej. Det finns dock vissa spel som gör det så bra att man gärna lägger ner hela sin själ på att upptäcka, utforska och förändra. Två sådana spel är Oblivion och Crackdown. Mina första intryck från Grand Theft Auto IV säger mig att det här är ett spel som inte hör till bland toppen.

Vad menas då med ”första intryck”? Jo, det att jag har sju timmar i registrerad speltid. Jag kan tycka att de här timmarna ska räcka för att suga in mig i Liberty City, så är dock inte fallet. Jag tror att det här beror på brutna illusioner. Man har uppenbarligen sugit ut valfriheten från våra händer – och sandlådespelet blir en glasfasad (såg ni nördreferensen?)

Låt mig ge ett exempel. Uppdraget ”Hung out to dry”. Man ska pressa någon asiatisk snubbe på pengar, denne flyr i en lastbil. Jag hatar att jaga honom och efter två misslyckade försök (bilarna är banne mig inte kul att styra) försöker jag spela smart. Jag lokaliserar snubbens lastbil och blockerar hans flyktväg med ett par fordon. Sedan väljer jag att trigga uppdraget, och av en automagisk kraft är min blockad borta – mina bilar försvunna i tomma intet – och jakten blir obligatorisk.

Jag ger mig inte. Det går ju att sno snubbens lastbil. Han kan ju försöka köra ifrån mig när hans bil inte längre är kvar. Jag slår in fönstret på lastbilen och sätter mig in. Mission failed. Det var tydligen inte meningen att jag skulle göra så där. Och den billiga lösningen från utvecklarna är helt enkelt att tvinga mig göra om uppdraget. En illusionsdödare om något och ännu ett exempel på usel speldesign. Gillar man inte sandlådelösningar så ska man inte utveckla sandlådespel. Så enkelt är det.

Jag har läst mycket om Liberty City. Att staden är full av detaljer, att den andas och lever. Förvisso. Det ingen nämner är dock att den är så förbannad tråkig. Det händer ju ingenting. Bilar kör runt på gatorna. Människor går på trottoaren. Ibland går de över gatan lite fel och blir påkörda, bara för att svära lite och ställa sig upp och gå. Bilen kör vidare. Är det så här hela tiden? Eller kommer jag att liksom i Crackdown och Oblivion råka ut för omotiverad motstånd och våld? Kommer det att hända någonting om jag inte är ute på uppdrag? Någon?

Min roligaste stund hittills har jag faktiskt haft i den ryska klädaffären. Radion slängde upp Ruslanas schlagerdänga från 2004. Det var humor. Och jo, radioreklamen och talkshowerna är -lite- roliga.

Just nu ska jag försöka fånga Ivan den inte så förskräckliga. Problemet är bara att snubben flyr med en bil. Jag stänger av och försöker samla tålamod inför den kommande trial and error-sessionen.