Jag var feminist, men så fick jag en son

Standard

Jag har hela mitt vuxna liv definierat mig som feminist. Det är egentligen inget ställningstagande, jag har ju bara tagit för givet att det borde vara normalt att tycka att kvinnor och män ska ha samma politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Jag har ju sett oss som människor, alla ska med och det där.

Allting förändrades dock för två år sedan då jag fick en son. Det var en svår födsel, sonen låg på neonatalen i en vecka, och varje gång jag höll det lilla livet i mina armar tänkte jag på hur jag ville ge det hela vida världen. Det var då jag började se de dolda mönstren, hoten från skuggorna, monsterna under sängen; feministerna. De ville ta ifrån mitt barn de privilegier jag hade vuxit upp med. Mitt naturliga inflytande i egenskap av man skulle min son inte längre då ha, den patriarkala samhällsstrukturen som tjänat mig så väl i jakt på studier, bostad och karriär skulle fråntas mitt barn, och den högre lön jag får bara för att jag råkat födas med penis mellan benen skulle inte komma min son till gagns. Jag blev arg där och då. Jag slutade vara feminist där och då.

En värld där min son nekas privilegier trots sin dinglande dingdong vill jag inte leva i. Jag har ju utan att göra någonting haft en bättre chans här i livet än hälften av världens befolkning, en sådan fördel kan jag bara inte släppa inser jag nu, tack vare min son. När livet bjuder på citronkaka, ge de överblivna citronen till kvinnorna liksom.

Idag, när någon frågar om jag är feminist svarar jag stolt att jag är patriarkist. Jag säger inte att kvinnor inte har plats i samhället, bara att vi män behöver den lite mer, det är ju inte utan anledning vi män går och sitter bredbenta här i livet.

Hoppas nu inte att sonen är bög bara, för fy fan då.

Papers, please

Standard

Min erfarenhet av passkontroller är inte den bästa. En gång i tiden innebar en stämpel i passet skillnaden mellan liv och död, mitt öde i händerna på en dåligt betald tjänsteman som med en stämpel kunde låta mitt liv passera ”Gå” eller som med ett nekande kunde i värsta fall se till att leda mig in i omständigheter som slutade i min död. Det är ingen underdrift att påstå att jag var ett vrak varje gång jag skulle lämna in mitt pass. Än idag kan jag ha flashbacks och en stor osäkerhet inför en passkontrollant, trots att jag numera håller i ett rött, svenskt pass.

Papers, please är ett spel som fångar lite av den känslan. Dock ur en passkontrollants synvinkel. Du spelar som en nyanställd tjänsteman vid en gräns som alldeles nyligen öppnats, scenariot är en gammal sovjetkommuniststat som precis är på väg att öppna upp sig. Hemma har du en familj som väntar, de ska äta, ta sina mediciner, hålla värmen och överleva. Själv får du betalt per insläppt besökare, men håller du dig inte till reglerna och begår misstag dras detta av din lön. Här börjar spänningen bli riktigt intressant, men det faktum att du får begå två misstag per arbetsdag är det som gör att jag helt fastnar för Papers, please.

Jag vill helt enkelt vara den passkontrollant som släppte igenom den där familjen som ville bort från otaliga hemskheter till en säkrare tillvaro, den passkontroll som såg och kände igen fyra falska pass och som ändå stämplade dit ett visum trots den personliga risken. I Papers, please vill jag spela rollen som alla de passkontrollanter som hjälpte mig bort från Irak och som till slut såg till att jag hamnade i Sverige.

Spela Papers, Please själv, här. Finns till både mac och pc.

Lämna Martin Melin i fred

Standard

Bortsett från Martin Melins nakna bringa har inte allt stått rätt till i Martin Melins officiella blogg, att bläddra bland de senaste inläggen är en studie i ”oh shit vad har jag gjort?”

Vilket kanske är ganska orättvist. Kritiken mot Melins invandrarsyn har varit hård, men egentligen vet ju Melin precis vad han pratar om.

Vi glömmer att Martin Melin varit med i Robinson. Han vet hur det är att vara svulten och torterad. Under sin tid på ön blev ju Melin både hungrig och snoppmaserad – inte har han snatttat nån gång för det?

Dags att trolla den danska polisen igen

Standard

Under 90-talet åkte vi ofta till Danmark och på den tiden gällde inte passunionen heller. Vad värre var att inte heller Schengen-avtalet var på plats vilket alltid innebar gränskontroller. När vi steg av färjan i Helsingör visste vi att vi skulle vara tvungna att visa upp passen, som kanske de enda, om inte en annan utländsk familj var med på resan förstås.

Jag och min bror gjorde en lek av detta så småningom. Vi lekte illegala invandrare, uppträdde ryckigt och nervöst, gjorde små flyktförsök. Bara för att sätta den danska polisen på helspänn. Att de jagade rätt på oss och krävde pass på det där lilla makthungriga viset var som uppsatt för lulz (innan termen ens var myntad), för där drog vi upp våra pass i sista stund och den danska polisens besvikelse var underbar att skåda.

Nu verkar det vara dags att ta fram våra inneboende troll igen. När danska Venstre deklarerar att det är helt okej med rasprofilering vid gränsövergången mellan Sverige och Danmark ska jag se till att bekämpa detta på det bästa sätt jag kan. Först genom att leka illegal invandrare, sedan genom att ta fram mitt körkort och deklarera mina rättigheter som svensk medborgare och min kännedom om passunionen, sedan får väl danskarna sparka ut mig som en nordisk medborgare från deras land. Kanske jag då få nån pressperson intresserad av hela historien. Om inte annat så ska jag göra ett väsen av mig i sociala medier.

Danmark, ger ni er in i spelet får ni spelet tåla.

Ganska passande i ämnet är annars de danska företagens kritik mot den rasistiska samhällsdebatten i landet.

SD som vågmästare, det påverkar mig personligen

Standard

94% av Sveriges befolkning blir sura över det faktum att det rasistiska partiet Sverigedemokraterna nu tagit plats i Sveriges riksdag. Ändå kan det kännas lite abstrakt, eller hur? Visst är de där, visst har de fått runt 20 mandat, visst kommer vi att stå ut med rasistisk smörja i minst fyra år, men vad innebär det för mig?

Well, i mitt fall har Sverigedemokraternas ingång i finrummet en direkt påverkan. Jag har ikväll fått en käftsmäll utan dess like, faktum är att jag mår illa. Det har troligen inte undgått läsare av den här bloggen att jag gått och blivit kär i världens bästa R, att jag åkte till Bagdad i sommar för att gifta mig, och att jag sedan dess försöker få hit min älskade fru, men att det bara går så långsamt, långsamt när byråkratin står i vägen.

Tja, just detta, ”anhöriginvandringen”, är vad Sverigedemokraterna vill stoppa. Och nu befinner de sig i en vågmästarroll. Sverigedemokraterna vill hindra mig från att leva med min fru, och i teorin har de nu möjligheten att göra det.

Jag vet, rent praktiskt tar sådana här beslut lång tid. Jag tror inte att mitt enskilda fall kommer att hinna påverkas. Men jag ser på det större än så, Sverigedemokraternas politik är mer än ord och populism, den drabbar faktiskt människor med kött och blod, med känslor och förhoppningar, med framtidstro och optimism. Det räcker med en enda utpressningssituation där Alliansen ger vika och så kan min mardröm bli verklighet, att anhöriginvandringen görs näst intill omöjlig.

Ponera att det här skulle drabba mig. Vad har jag då för val? Jag hindras från att leva med min fru i Sverige på grund av ett rasistiskt riksdagsparti. Jag har svårt att själv se konsekvenserna, men nu när jag redan lider och det finns vissa dagar då jag knappt ens orkar titta på andra människor som håller hand, som kyssas, som kramas, som får vara nära sina kära – hur skulle jag då må om jag inte hade den här bilden framför mig om att allting ändå kommer att lösa sig för R och mig en vacker dag? Hur skulle jag då känna mig om Sverigedemokraterna satte stopp för vår framtid?

Den dagen skulle troligtvis Naseer inte längre bo i Sverige utan befinna sig i Irak, för allting är ju bättre än att leva utan sin egen fru.

Så, även om problemet med Sverigedemokraterna för vissa är abstrakt, är det i mitt fall högst konkret. Idag är jag förtvivlad, och inte så lite rädd. Det är kontentan av den här svarta valdagen.

—–

Värt att notera nu i efterhand: Vänner, ni som är ledsna, som känner skuld, som känner skam. Gör inte det. Ta inte den kollektiva skulden på er. 6% röstade på SD, 94% röstade mot. Ingen av de 94%:en ska behöva känna något annat än stolthet, ni gjorde precis vad ni skulle. Och för det ska ni ha ett stort tack.

Electric Boogie i Bagdad

Standard

CNN-reportern Arwa Damon twittrade här om dagen om el-situationen i Bagdad. Med följande tweet försökte hon säkerligen skapa en bild av det rådande kaoset:

normal scene in baghdad #iraq mess of cables stretch across the street 2 generator, most homes only get 4 hr city http://twitpic.com/2ep2odless than a minute ago via Twitpic

Problemet är bara att problemet är mer komplicerat, och större än så.

Först kan vi ta upp frågan om hur elfördelningen egentligt ska gå till rent teoretiskt. Staten menar att varje hem ska växelvis ha el i fyra timmar följt av fyra timmar strömlöshet – på en typisk gata i Bagdad innebär det att elen då ska växla mellan husen på varje sida gatan i perioder av fyra timmar. Först har vi vår el, sen ska grannen mitt emot ha sitt.

I praktiken fungerar det ungefär så här: ”jag har ingen jäkla aning om när jag ska få el, eller hur länge”. Det händer att man kan få el i 10 minuter för att sedan stå utan i 7 timmar och 50 minuter, det händer att man kan få el i ett par timmar, det händer att man inte får någon el alls – och bara ibland är det sant att man får sina fyra timmar.

Vad leder då det här till? Jo, fullkomlig kaos. Det minst oskyldiga man kan göra är att se till att dra en kabel från andra sidan gatan till sig själv. På så sätt är man i alla fall säker på att kunna krama ur det mesta av den statliga elen man kan. Men nu är de statliga linjerna knappast förtroendeingivande, och därför är det fullt normalt att ett kvarter går ihop för att köpa en industrigenerator som kan fördela el till hushållen. Fler kablar dras fram och tillbaka.

Nu är gatugeneratorn inte vidare stabil den heller. Har man en extrapeng kanske man väljer att köpa en liten generator till sig själv, och är grannen en god vän ska han kanske också kunna få en sladd med el. Och utan att riktigt veta vad som hände kan man lätt hamna i den situation som synes i bilden ovan.

Elektriciteten i Bagdad är en komplicerad och livsfarlig historia. Synen ovan är väldigt vanlig, och vid reparationsarbeten eller nykopplingar är olyckor och dödsfall förekommande.

Varför Irak, denna oljenation, har problem med att producera en stabil elförsörjning till sina medborgare vet jag lika lite som du. Jag kan dock misstänka att ansvariga hellre stoppar budgeten i egen ficka istället för att lösa de stora infrastrukturella problemen.

I Bagdad gör man allt för att dansa lite electric boogie.

Född fri, fördömd i livet

Standard

Jag kan nästan anta att Children of Men ligger på topp 10-listan för favoritfilmer hos både M.I.A och regissören Romain Gavras. Musikvideon för ”Born Free” är i mångt och mycket en koncentrerad dos av den tidigare nämnda film, fast ännu brutalare.

Budskapet är knappast subtilt. Och för en gångs skull tjänar meddelandet på att vara stenhårt och rakt på sak. ”Born Free” är en obehagligt, totalitär, träffsäker och pessimistisk skildring av händelser som redan inträffat under vår livstid. Risken vi ställs inför är snarare sanktionerad förföljelse om vi inte aktar oss snarare än tvärtom.

”Born Free” är nio minuter politisk propaganda som är svår att skydda sig mot, för det modet ska M.I.A ha allt tack. Även om man nu kan tycka att rödhåringar saknar själ.

Collateral Murder

Standard

Jag hittar inte riktigt några ord för det här klippet på amerikaner som mördar civila irakier, samt sårar två barn. Jag tror att det är den där känslokalla tonen och nöjet i att skjuta ihjäl människor som amerikanerna bidrar med som får mig att stå helt mållös. Tendenserna har jag förvisso fått se i diverse dokumentärer om amerikanska styrkor under träning. Det är pappdockor, semper fi, shoot first ask later, jihadists, ”they hate us for our freedom” och annat hjärnvaskeri som nu leder till ett kallblodigt mord, filmat och kommenterat med stolthet.

Det är inga människor som mördas i den här filmen, det är ”iraqis”, och dessa räknas ju som sagt inte.

Det gör ont i magen och i själen att plåga sig genom sjutton minuter ren och skär fasa. Jag tror inte att jag ännu förstår vad jag ser, men rekommenderar dig att titta och bilda en egen uppfattning. Det är inget blodigt klipp, ingen jäkla tortyrfilm, bara fakta där på marken i en krigszon. En film som visar statligt sanktionerade mord på civila.

Efteråt kan du besöka collateralmurder.com, en sida skapad av Wikileaks som beskriver vad vi egentligen ser. Kanske har du hopp om mänskligheten kvar efteråt, jag tror att jag har förlorat den för stunden.

Nyhetsnörden talar ut

Standard

Hej. Jag heter Naseer Alkhouri och jag är en nyhetsnörd. Min morgonrutin går ut på att jag vaknar, sätter mig i soffan och kickar upp text-tv för att se vad jag missat medan natten haft sin gilla gång. Jag strövar genom sidorna 100-152, det vattnas i min mun ifall jag ser en hänvisning till sidan 168, för där väntar kanske en saftig analys, och som grädde på moset får sidorna 300-329 också ett besök. En gång i tiden var sidan 530 en annan favorit, jag vet inte om jag kommer att förlåta SVT för att de lade ner den.

Efter det här är jag inte nöjd. Jag hoppas runt mellan Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon som en övertänd kalv och bara super in nyhetssändningar och paneler. Oftast medan jag sitter med min iphone bläddrande bland tidningarnas webbsidor.

Främsta anledningen till jag kommer sent till jobbet? Nyheterna.

Och sen har vi twitter. Ack denna twitter och de människor jag valt att följa. Nästan samma slavar under nyheternas ljuva sötma som jag är. Kanske värre. För här räcker det inte med svenska gammalmedier, plötsligt haglar länkar till läsvärda blogginlägg, till internationella artiklar, till inslag på youtube och jag måste kolla in dem allihop!

Jag måste veta vad som händer ute i världen, jag har en kunskapstörst och en nyfikenhet som är svår att fylla. Jag märker det ibland när jag samtalar, hur små bubblor av kunskap slår till mot mina synapser och jag är delaktig i en givande diskussion. Detta är mitt knark. Knowledge är inte bara power, det är förbannat skönt också.

Tacka gudarna för instapaper, det måste jag erkänna. Utan den hade jag missat hälften av twitters länkskatt. Nu blir läsningen som en godnattsaga, när jag varvar ner inför ännu en dag. Twitter har fått upp mitt politikintresse, mitt politikerförakt och tack vare den kommer jag att gråta ifall alliansen vinner valet.

Det har aldrig varit enklare, eller mer intressant att vara en nyhetsnörd. Det är nästan oroande mycket information jag insuper. Kanske får jag betala det ultimata priset för detta och bli en Batman-skurk, men det är en risk jag är redo att ta.