Gå till innehåll

Av alla helger valde jag självfallet denna när jag skulle hem till mina föräldrar i Skåne. Jag hade läst om snöovädret men inte riktigt trott att den skulle vara så allvarlig - tåget från Stockholm till Hässleholm var ju ändå "bara" 45 minuter försenad.

Helgen blev riktigt bra. Det är skönt att komma hem. Mycket att ta igen, pappas och mammas matkonster är en höjdare, det skottades snö som tusan och hederligt kroppsarbete var välbehövt.

Sen kom söndagen och dags att ta sig hem. Haha. SJ och Banverket var av annan mening. Efter tre timmar försening följde 45 minuter telefonkö och så kunde jag boka om min resa. Var inte speciellt sugen på att navigera ett snöförlamat Stockholm klockan 2 på morgonen. Och så fick jag en bonuskväll med syster och föräldrar.

När det här skrivs sitter jag på ett tåg till Stockholm. Vet inte vad som väntar men försöker vara optimist, säkerligen hinner SL lösa sina problem till eftermiddagen?

I efterhand känns det som att SJ och Banverket har mycket krishantering framför sig - eller rättare sagt arbete med införandet av sådana rutiner. När webben är den enda informationskällan och serverna inte pallar för trycket då måste man ha en plan B. Att sitta hemma eller ännu värre på en station och inte veta något funkar bara inte.

Dessutom efterlyser jag en ledning som känner till det där med att det kan snöa i Sverige.

2

Här är den andra och avslutande delen i min reseskildring från Bagdad. Den första kan du hitta om du klickar här. Tidsmässigt befinner vi oss nu under mellandagarna, jag minns inte riktigt datumet, men ute på stan är det dags för den shiiamuslimska högtiden Aashura, en tid av sorg, martyrskap och självspäkelse.

Det är oftast bilder från den här högtiden som visas upp av islamfientliga när religionen ska kritiseras. Imamen Hussein dödades av de egna under den här dagen, och de deltagande bestraffar sig själva. Dagarna innan är det mest slag över bröstet med handen som gäller, under själva Aashura är det dock inte ovanligt med folk som piskar sig själva med kedjor över ryggen, eller som slår sig själva i huvudet med svärd. För min del är allt detta religion i ett nötskal, som jag ser det skiljer det här inte sig från omskärelse, att bära rosenkrans på huvudet eller att sticka in nålar i kinden. Det är någonting med religion och att utsätta sig för smärta som psykologer säkert har mycket att säga till om. Jag bryr mig inte nämnvärt, skit är skit liksom. Intressant att kolla på, och efteråt följer som oftast en folkfest som man kan delta i och ha roligt kring. I det här fallet kokas ofantliga mängder mat som delas ut till tillbedjare, grannar och alla andra som vill få i sig en god bit mat. Den delen av religion kan jag uppskatta.

Jag har förstått att det rullades ut bilder från den här dagen i västerländsk media som i vissa fall vinklades mer än nödvändigt, tyvärr inträffade även ett attentat i Pakistan mot de sörjande.

Hur som helst, dags att gå vidare. Under mellandagarna fortsätter vi att kolla in Bagdad, dess områden och dess gator. Vi promenerar runt i Nya Bagdad, går längs al-Ruba'i och återbesöker Karrada. Affärerna förbered för nyårsfirandet som alla verkar fira. Det är ordentligt med mat, snacks, frukter, godis och grönsaker. Vid nyårsafton minns man det år som gått på tv och räknar ner från 10, inget utöver det ovanliga. Vid midnatt smälls raketer upp, och det blir egentligen först obehagligt när nyårskruten tagit slut och grannskapet plockar fram AK-47:or och pistoler för att fira. Det är den första och enda skottlossningen jag hör under min resa, vi går inomhus igen och fortsätter att fira.

De närmaste dagarna fortsätter vi att försöka se så mycket av Bagdad som möjligt, bland annat den gamla paradgatan Al Rashid får sig en omgång, och vi lyckas även pricka in en fantastisk litteraturtorg med fler bokhandlare än vad jag kan räkna, tyvärr hinner vi inte riktigt fram till mässingtorget, det hade varit kul att kolla in hantverket.

Efteråt följer ett par dagar av farväl, det är dags att säga hejdå och åka hem. Jag passar även på att köra ett varv runt kvarteret där min farbror har sitt hus, trafiken i Bagdad är mer skrämmande än allt vad en terrorist kan framkalla, så det var en upplevelse. Jag är redan säker på att jag ska tillbaka till Bagdad, ännu osäker på exakt när, men säkert detta år.

Flygplatsen var återigen resans mest obehagliga punkt. Inte för att det hände så mycket, men för att flygplatsen är ett attraktivt mål. Här finns en amerikansk bas, vi pratar om en knutpunkt till omvärlden, och så går det rykten om att det är här delar av den gamla regimen sitter fängslade. Hur som helst, övervakningen är något utöver det vanliga. Vi stannar en gång på vägen och stiger ur vår sanktionerade taxi för att hundar ska sniffa genom vårt bagage, passen kollas typ tre eller fyra gånger innan vi kommer fram till flygplatsen, och vid ett stopp är det manuell bagagekontroll av säkerhetsfolk. Allt väldigt professionellt och respektfullt, inget att störa sig på med andra ord, speciellt eftersom jag förstår varför man har satt upp alla dessa rutiner, ändå inte vad jag är van vid.

I väntat på planet hör vi en smäll och känner av en tryckvåg. Minnen från min barndom som jag trodde att jag glömt återkommer och jag identifierar genast smällen som en artilleripjäs som exploderat. Det är inte som på film där det låter kaboom eller boom, ljudet är mer av ett kkkskshshshswoowoow och sen tryckvåg. Min syster, som tack och lov inte haft samma uppväxt som jag varit med om, trodde först att en dörr hade smällt igen. Men nope, någon besköt oss eller någonting i närheten. Reaktionerna i det ögonblicket... fanns inte. För det första är folk vana, sedan finns det säkert de som tänker som mig, var ska man egentligen ta vägen och vad hjälper det att bli rädd? Alla sitter kvar och pratar på som vanligt, det exploderar tre eller fyra gånger till, bara en gång lika nära som första gången. Planet avgår tjugo minuter innan utsatt tid, och det är ju toppen.

Vi kommer fram till Köpenhamn vid 19-tiden, tror jag, det är hur som helst mörkt och fruktansvärt kallt. Jag tror att vi pratar om en temperaturskillnad på 30-35 grader. Det som slår mig mest är dock hur tyst det är, och hur tomma gatorna verkar vara. Det är som att komma till en annan värld. Och det är också bra. Två hem som har sina för- och nackdelar. Med tanke på hur vår släkt spritt sig runt i världen verkar jag ha ett hem som väntar i varje kontinent, ska kanske utnyttja det där någon gång.

3

När planet svävar över Bagdad och är på väg mot landning är det en absurd känsla som infinner sig. Det här är min hemstad, som jag inte sett eller satt foten i sen jag var fyra år gammal, vad ska jag egentligen känna? Det är torrt och sandigt ser jag nedanför mig via flygplansfönstret, föräldrarna berättar att Bagdad brukade vara mycket mer grönt förr i tiden. Det är säkert en mix av regimödeläggelse, amerikansk ockupation, några decennier av krig och global uppvärmning som förändrat staden - numera är brunt och grått de härskande färgerna.

Vi landar, touchdown, klockan 8 på morgonen. I säkert det farligaste området i hela Bagdad. Säkerhetsrutinerna är omfattande, personalen i majoritet utländsk, någon privat vaktfirma. En sanktionerad taxi kör oss till ett torg där min kusin plockar upp oss. Det är första dagen i Bagdad, jag har inte sovit på över ett dygn, min hjärna är seg.

Det låter säkert sliskigt, men jag känner mig lika hemma som om jag hade åkt till Bjärnum.

Resten av dagen möter jag trettiotalet släktingar, det är oerhört roligt och intensivt, jag känner mig hemma inom en timme, det är så mycket kärlek att det är som att jag aldrig varit borta. Jag minns ingen av mina fastrar och farbröder från min barndom, en detalj som inte spelar någon som helst roll, jag vet vilka de här människorna är, de är min familj. Jag kämpar till klockan elva på kvällen, efter att ha varit vaken i 36 timmar samarbetar inte kroppen längre, ögonlocken stänger sig själva. Jag somnar.

De följande dagarna fylls av upptäckter. Vi åker runt i Bagdad, tar oss en promenad i Karrada och al-Mansour, ser huset där jag växte upp, ser hus där mina föräldrar växt upp. Varje kväll är en festmåltid med tillhörande alkohol, samtal, skratt och glädje. Det här mitt i en period av förberedelse till den religiösa högtiden Aashura. Jag tänker inte så mycket på säkerhetsläget, det här är ju Bagdad, har man sett det på film eller i nyhetssammanhang så borde man vara livrädd. Istället sitter jag och tar en drink med släkt och vänner när det utanför dörren förbereds en religiös sorghögtid som borde anses vara rena terroristmagneten.

Jag hör inte någon skottlossning eller sprängning över huvud taget. På nyheterna kan man höra om något enstaka attentat, inget märkvärdigt dock, och Bagdad är ju ändå 50 km² stort, skulle jag ha oturen att träffa på ett terrordåd bland alla dessa odds så kan jag lika gärna bli miljonär på lotto.

Jag hinner fira jul, på gatorna säljs julgranar och plasttomtar blåses upp. Den muslimska majoriteten kanske inte firar jul, men det är ju kul att pynta en gran, att sätta upp ljusslingor och att ha en anledning att äta gott.

Om dagen varierar temperaturen mellan 20-22 grader i skuggan. På natten kan jag gå ut utan jacka och bara känna en skön kyla som inte räcker för att få mig att frysa. Det är närmast en semester jag åkt iväg på. Problemet är att jag inte kan sola eller slappa i t-shirt, enligt lokalbefolkningen råder vinter, och jag ska kanske inte dra till mig uppmärksamhet genom att påstå motsatsen.

I nästa del kommer jag att skriva om Aashura, nyårsfirande och ett bombdåd att rycka med axlarna åt. Tills dess kan ni kolla på några bilder familjen tog i Bagdad. Det blev inte så många som jag önskat, det här med att dra till sig uppmärksamhet igen, men kanske nästa gång.

1

Att resa bort ett årsskifte är lite som att komma till ett nytt land.

Allting är lite dyrare, nyheterna handlar om ting jag inte förstår, samtalen glider in på ämnen jag saknar åsikt om och så ska jag visst lära mig underteckna datum med 2010.

Förutom det ska jag även behöva lära mig att en t-shirt är olämplig vinterklädsel, och att saker och ting som jag tidigare sagt att jag aldrig skulle göra kanske inte är så definitiva som jag skulle vilja tro.

Vad hände med semestrar där man kopplar bort hjärnan? Kan jag övertyga er om att Bagdad kan med god vilja kvala in som ett av Fritidsresors semesterorter?

Jag kommer självklart att prata Irakresa i senare inlägg, några bilder blir det också dessutom, även om dessa är mindre till antalet än jag önskat. Det var någonting med det här att försöka smälta in och att springa runt med kamera som krockade visst.

Hur som helst, jag är tillbaka, och jag har saknat er.

3

"Det blir ett skitår", sa Sven Otto Littorin om 2009. För några blev det så, en del tack vare Littorin och hans vänner, mest på grund av börsmäklare och annat löst folk.

För min del är 2009 inte alls illa. Det har hänt mycket positivt, en del negativt, jag är stolt över mig själv när det gäller vissa situationer, besviken när det gäller andra. Det är som vanligt antar jag. Det har hänt att jag skrivit inlägg som sammanfattat mitt år, det hinner jag dock inte med den här gången.

Året tänker jag avrunda med en resa till Bagdad. Mer om det när jag är tillbaka i Sverige, när jag samlat intryck och historier, just nu är jag ganska tom i skallen. Hur ska man egentligen känna inför ett besök till hemlandet och släkten efter att ha varit borta i typ 25 år?

Det sagt. Jag kommer att avge livstecken på facebook och twitter under resan gång. Aningen sporadiskt dock.

Skulle det hända att du vill kontakta mig, maila då, sms:a eller skicka ett direktmeddelande. Undvik att ringa mig fram till den fjärde januari någon gång då kostnaden kan komma att bli en otrevlig överraskning :)

Vi hörs och ses!

Se till att avsluta året with a bang, det är liksom på tiden.

Efter drygt två veckor frånvaro är man då tillbaka i hetluften. De två senaste dagarna har jag till och med längtat tillbaka till jobbet, och det får man ta som ett gott tecken på att man varit utvilad och laddad.

Som alltid var tåget försenat, 25 minuter den här gången, vilket också innebär att jag missar resegarantin med fem minuters marginal. SJ är djävulen, så är det bara. Under min resa fick jag höra ett par bli recenserade.

"Jo, hon är snygg. Men hon är ju nyiigh! Du vet... Mmm..."

"Han ser ut som Shrek. Han ser ut som Shrek."

Allt är med andra ord som vanligt igen.

3

Åkte du tåg med SJ i veckan? Då kunde du inte ha missat det prydligt instoppade öppna brevet instoppat i fickan framför dig. Det som menar att X2000-tågen varit försenade hälften av avgångarna under oktober månad.

Personligen tycker jag att hela situationen är väldigt rolig. Vartannat tåg är försenat, och det är numera dåligt. Får mig att fundera på hur man tänkte när var tionde tåg missade tiden, var det okej då? Eller när en femtedel av tågen var försenade, reagerade ingen på att det är dålig kvalité? Vad hände när var fjärde tåg blev försenat, eller var tredje? Guld och gröna skogar eller?

Men plötsligt är 50% av tågen försenade. Och då är det panik. Alla X2000-tåg ska dras tillbaka och lagas, SJ satsar "kraftfullt" för att påverka den här "ohållbara" situationen. Var den inte det tidigare då?

Känns som att någon på SJ borde lärt sig Quality Assurance för länge sen. Nu är det bara för jäkla sent. Och att tvingas åka InterCity det närmaste halvåret... det är banne mig lägre än glocalnet.

x2000.jpgNär det här inlägget publiceras är jag tillbaka i vardagens vanliga lunk. Jag kommer att stiga in på kontoret runt 9-tiden för att finna det rätt tomt, sedan kommer troligen dagen spenderas på att hinna ifatt mailskörden och allt annat som kunnat uppstå under semestern.

När jag skriver det här är klockan 01:15, ge och ta några minuter. Jag borde ha varit hemma för ett antal timmar sedan, nämligen strax efter 22:00. Istället satt jag vid tjugotvå-tiden någonstans halvvägs mellan Hässleholm och Stockholm. Mitt X2000 var nämligen försenat i två och en halv timme. Tack för det SJ.

De första två timmarna, fick jag veta, gick åt att byta ut en trasig vagn. Här undrar man lite över hur ineffektivt SJ är och blir fundersam på hur underhållet funkar. Förseningen på den extra halvtimmen kan man dock inte beskylla SJ för, istället råkade vi ut för något så obskyrt som en tysk turist som saknade biljett och pengar men som ändå ville åka tåg, han valde tydligen att beskylla tågpersonalen för att ha stulit pengar och bagage från honom och vägrade därför att stiga av tåget. Det tog en kvart innan personalen bestämde sig för att tillkalla polis och ytterligare en kvart för dessa att komma fram till perrongen och avlägsna mannen.

Det enda positiva man kan säga om resan igår är väl att den var händelserik och att SJ:s resegaranti kommer att ge mig mina pengar tillbaka.

Jag hade gärna önskat att jag kunnat deklarera "aldrig mer SJ" - men vi vet ju alla hur det ligger till. Det enda man lär sig till nästa gång är att få med sig mer än en bok.

1

Matt Harding var en programmerare som var lite trött på vardagen. Till skillnad från oss andra valde han att göra något åt saken. Matt sade upp sig från jobbet och åkte jorden runt för de pengar han hade sparat. Någon gång under resan bestämde han sig för att dokumentera sina resor genom en löjlig liten dans. Detta ledde till ett väldigt populärt youtube-klipp.

Vissa marknadskrafter vaknade och bestämde sig för att sponsra Matt på ännu en rundresa med ännu mer dans. Detta ledde året 2005 till ett filmklipp på Youtube (se nedan) som i nuläget har över sex miljoner tittare.

Och så var det slutligen ett svenskt resebolag som tyckte att den här Matt Harding kunde vara bra att ha när man ska sälja resor. Sagt och gjort påbörjades planeringen av en ny reklamfilm. Dagens Media skriver om detaljerna och visar den nya reklamfilmen och Matt Harding skriver själv om sina upplevelser i två inlägg (ett och två). Alla verkar vara glada och nöjda.

Vill man resa Harding-style ska man göra det på detta viset:

3

Hade det inte varit för Boberg hade jag säkert missat den här underbara tjänsten.

Frågan är bara om mellanlandningar och länder man kört igenom med bil eller buss verkligen ska räknas?


visited 22 states (9.77%)
Create your own visited map of The World