Gå till innehåll

1

Rock Paper Shotgun har i en tredelad (1, 2, 3) intervju pratat med Funcoms Ragnar Tørnquist. I den första intervjun pratar man berättande i allmänhet, i andra om The Longest Journey och i tredje delen är det Dreamfall och Dreamfall Chapters som kommer i fokus. Essentiell läsning.

Intressant är kritiken från kommentatorerna. Dreamfall är inget spel, det är mer av en interaktiv berättelse. Ragnar Tørnquist håller med, och det gör jag också. Någonting som verkar agitera kommentatormobben. Och jag förstår ingenting.

Det går ju att kombinera narrativ med gameplay tycker belackarna och nämner utmärkta Deus Ex och Planescape: Torment. Absolut, det är ingen som säger emot. Dreamfall har dock inte den här inställningen i åtanke. Spelet är dess handling, varken mer eller mindre. Kritikerna är dock fortfarande arga.

Det är här jag ställer mig frågsam till kritiken. Det funkar alldeles utmärkt med spel där endast gameplay finns närvarande, medan motsatsen gärna retar galla på vissa typer av spelare. Varför? Vi vet redan att det finns spel som kombinerar båda förhållningssätten - men varför är det viktigt att kräva att handlingsdrivna spel alltid ska ha en väldefinerad gameplay? Det är intressant att gräva i det här kan jag tycka.

Vidare till ett annat hett handlingsdrivet spel. Heavy Rain från Quantic Dream.

Trailern ovan ger mig en viss känsla av fasa, och det är inte knivkampen i sig som skrämmer. Istället är det de där jäkla quicktime-eventen som får mig att frukta det värsta.

Vi minns Quantic Dreams senaste spel, Fahrenheit. Vad man tycker om spelets andra halva är bara en smaksak, så det tänker jag inte komma in på här (även om jag hoppas att Heavy Rain ska våga låta bli), vad jag däremot tyckte var atmosfärsförstörande var just den generösa användningen av quicktime-eventen. De tog fokus bort från spelet, bort från handlingen, medan man stod och tryckte på rätt knappar för glatta livet blixtrade viktiga frekvenser förbi på skärmen som man aldrig hann koncentrera sig på. Gameplay-momenten fick mig att missa berättandet. Och då kan man ju undra, hade det inte varit bättre om de där avsnitten varit helt automatiserade?

Jag kan känna att spelbranschen är tillräckligt bred för att kunna tillåta både gameplay-drivna spel, liksom interaktiva berättelser, och spel som lyckas kombinera båda facken. Och då känns det meningslöst att kritisera spel för vad de -inte- är, när man istället ska fokusera på -vad- de har att komma med.

Spore fallosJo, visst har man väntat på att det skulle komma. Det var ju ändå en fråga om tid. Spore är nämligen det spel som ger dig friheten att skapa dina drömmars ras.

Och PC Gamer UKs Tim Edwards får den tvivelaktiga äran att vara först med en penisvarelse. Oerhört barnsligt, lite på en fyraårings nivå, därför rätt jäkla kul.

Tack till eminenta Rock Paper Shotgun för tipset.

8

Det fanns en tid då spel marknadfördes med nakna, eller nära inpå nakna kvinnokroppar. Det kändes väldigt löjligt och pojkrumsaktigt, det var någonting man upplevde som spännande när man var fjorton år, och det hela gick väl över när man hann fylla sexton och hormonerna i kroppen lugnade ner sig ett par hekto.

Spelbranschen kom rätt snabbt att inse att dess målgrupp faktiskt växt i åldrarna. Den sexistisa reklamen gick ner i mängd, och även om stolpträffarna fortfarande syntes, var deras antal mindre än någonsin. Oftast var det dessutom mindre och okända företag som kände sig tvungna att ta till sexistisk reklam för att göra sina röster hörda - de stora höll sig generellt tack och lov bort från billiga och förnedrande tricks.

Visst fanns det undantag. Tecmo Games har alltid varit syndare, mest på grund av Dead or Alive-serien som jag än idag stolt kan säga att jag undvikit som pesten, min plånbok ska inte den vägen vandra, och därmed basta. Eidos har med sin Hitman-serie tagit ett par klavertramp och tittar jag på min spelsamling så kan jag känna stolthet över att inte inneha något Hitman-spel alls. Just Eidos kommer jag att återvända till, men min oro är att vi tyvärr verkar ha kommit in på en tidsålder av sexistisk spelreklam än en gång.

Electronic Arts marknadsförde exempelvis Need for Speed ProStreet med topless-videos så sent som förra året, och ingenting kan väl glädja mig mer än att försäljningssuccén uteblev. Och nu är Eidos på gång igen med ett riktigt bottennapp tack vare en reklamfilm för Conflict: Denied Ops som ärligt talat får mig att skämmas och bli riktigt upprörd över att sådant fortfarande pågår i vår industri.

När i helvete ska vi växa upp? Och hur ska jag någonsin kunna gå ut och fortsätta försvara spelindustrin när jag personligen börjar tappa all hopp för branschens mognadsgrad? Det känns om att det finns en kraft inom spelmarknadsföringsindustrin, ja inom spelbranschen i stort som har satt i agenda att se till att spel för alltid kommer att verka för målgruppen pojkar 14-19 år. Det gör mig ledsen på mer än ett plan.