Caprica, om att våga chansa

Standard

Skeptisk är fel ord. När jag först läste om Caprica, serien som skulle utspela sig 58 år före händelserna i Battlestar Galactica, var jag i det närmaste förnärmad. Avslut är ett bra ting, man hade berättat en historia från början till slut och jag kunde för all del i världen inte förstå varför seriens upphovsmän kände sig tvungna att gå tillbaka för att berätta för oss vad som hade hänt förr. Det finns luckor som jag inte vill ha ifyllda, luckor som jag helst lämnar åt fantasin.

Att The Wire är världens bästa tv-serie har inte endast med dess kvalitéer att göra. Vi kommer in i en tidpunkt och lämnar fem år senare. Poliserna, gängen, politikerna, lärarna, journalisterna – de fortsätter att leva sina liv. The Wire vågar lita på att vi tittare förstår.

Högst motvilligt, och med leda som motivation började jag i alla fall kolla på Caprica under helgen, med en nedladdad pilot som start. När avsnitt 5 avslutas är jag lycklig och hoppfull inför seriens framtid. Det finns tydligen plats för ifyllda luckor bara skaparna är tillräckligt passionerade, engagerade och kunniga.

Det som gör mig gladast är nog att Caprica har väldigt lite med Battlestar Galactica att göra. Serien har ett helt annat fokus, en helt annan vinkel, en helt annan berättelse och helt andra motiv. Att redan i piloten låta en självmordsbombare på ett fullsatt tåg starta händelsekuggarna sätter en enormt hög nivå. Och genast kommer vi in i så komplicerade ämnen som religion, liv, död, sorg, politik, rasism, säkerhet – och att leka Gud. Det är ingen spoiler att man i Caprica kommer att få reda på hur människan kom att skapa cylonerna och hur dessa kom att vända sig mot sina skapare.

Halva nöjet med Caprica är att njuta av skickligheten hos de manusförfattare som lyckas vrida och vända på det som vi alla vet komma skall. Jag har redan sett min första cylon, men jag kan ärligt talat ännu inte förstå vad det kan vara som kommer att vara den gnista som kommer att så split mellan människa och maskin. Den Frankenstein-inspirerade sidohandlingen är dock mäktig och mångbottnad. Jag älskar det.

Värt att notera är även en djup förståelse för nät- och gamerkulturen. Här skildras för första gången ungdomskultur med stor trovärdighet och allvar (tror jag i alla fall, för en 16-åring är jag säkert pensionsfärdig och helt och hållet ”ute”). Vilket inte säger lite, speciellt i amerikansk tv-kultur där unga vuxnas beteenden ofta förenklas och moraliseras.

Slutligen är jag otroligt förtjust i seriens intro. Efter ett par avsnitt förstår man hur genial inledningen är. Säsongen sammanfattad i 43 magnifika sekunder. Det är snyggt, skickligt och gav mig rysningar första gångerna jag såg det.

Caprica är en positiv överraskningen av magnitud. Det ska bli ett nöje att följa fortsättningen.

Sveriges Robert Rodriguez?

Standard

Regissören André Hedetoft har lagt ribban högt. Han planerar att bli den definitiva nördfilmsregissören, en titel som idag innehas av sådana namn som Quentin Tarantino, Robert Rodriguez, Joss Whedon och Bryan Singer.

Andrés väg mot berömmelse börjar på Youtube, i alla fall om man frågar honom själv. Med en teaser på projektet Extraordinaries! hoppas han samla tillräckligt många tittare för att få möjlighet att ragga sponsorer som ska finansiera 14 gratisavsnitt av superhjälteeposet.

Tar man sig en titt på teasern är det namn som Sin City, Heroes och Storm som dyker upp i skallen. Imponerande, snyggt och väldigt lovande.

Hos Bloggywood står André redo att ta emot kommentarer och frågor, så passa på om du har några. Där får du även möjlighet att ladda ner teasern.

Jag önskar André Hedetoft all lycka i världen. Sverige behöver filmskapare som vågar tänka utanför ramen.

Battlestar Galactica, säsong 3

Standard

bsg3.jpgMitt öga skådade finalavsnittet av tredje Battlestar Galactica-säsongen igår kväll och det har ännu inte återhämtat sig. Jag som tyckte att första säsongen var grym och den andra säsongen ännu bättre sitter och flämtar nu efter trean. Det här är säsongen när alla skruvar dras åt så hårt att det gör ont.

Man måste ge manusförfattarna den cred de förtjänar. Jag trodde att slutet på den andra säsongen skulle bli tonsättande för resten av serien, att man helt enkelt fått slut på inspiration från rymden och ville prova på något nytt. Icke sa Nicke, rymden i tredje säsongen är kallare och mer intensiv än någonsin. Antalet rysningar jag fått går snart inte att räkna.

Och vilket avslut sedan! Jag menar, wow, hur i helsike kan man vara så ond att man låter oss tittare vänta efter en så fantastisk cliffhanger? Hela upplägget skriker ju ”du vill veta vad som hände sen” – men tyvärr måste vi alla vänta i många månader innan dess.

Det är väl bara att gratulera Jane Espenson & Co för en väl genomförd säsong. Ni har satt oss på halster och vi väntar alla på fyran. Keep up the good work, som man säger, och vi kommer nog aldrig att sluta titta.

Immortal (ad vitam)

Standard

immortal.jpg

Det pågår en diskussion om vilken film som var först med att filma mot en blåskärm. Kandidaterna är Casshern, Sky Captain and the World of Tomorrow, Sin City och Immortal (ad vitam). Oavsett vem som vinner kampen kan jag utan tvekan utnämna mest underliga film här och nu. Immortal tar nämligen lätt hem priset.

Baserad på Enki Bilals franska seriealbum och med regi och manus av den samme är Immortal (ad vitem) en svår nöt att knäcka. Filmens tre problem är att den tar för givet att man känner till den tecknade serien och läst den, att man klämmer in otaliga sidor serie i en och en halv timmes film och att den är fransk.

Det sistnämnda handlar om att vi som åskådare aldrig underskattas eller behandlas som idioter – vilket brukligt är i de flesta Hollywood-rullar – nackdelen med ett sådant upplägg är dock att man måste anstränga sig och se om Immortal minst en gång för att verkligen förstå den.

Det är en jäkla röra man måste ta sig genom.

Först ser vi en blå kvinna som kidnappas och som slår tillbaka för att sedan övermannas. Sedan ser vi den egyptiska guden Horus när han får sin dom och får reda på att han har sju dagar att vandra på den jord han skapat innan han avlägsnas. Någonstans här börjar kroppar explodera i ett New York ala 2095 och en detektiv kopplas in samtidigt som en tjock borgmästare blir nervös. I nästa scen ser vi en fallande, stelfrusen kropp som slår ner i marken och tappar ett ben för att sedan tinas upp av Horus. Kroppen visar sig tillhöra rebellen Nikopol och eftersom Nikopol varit fängslad de senaste 30 åren är han inte genetiskt modifierad – vilket de flesta andra är – och är därför perfekt som gästkropp åt Horus som tänker fortplanta sig med en väldigt speciell kvinna. Denna kvinna är samma blåa kvinna som vi såg i början av filmen.

Krångligt? Det är bara början. Den grafiska designen ger nämligen hela filmen en ännu mer absurd känsla. Det finns ungefär fem riktiga skådespelare i filmen[1] medan resten av karaktärerna är datorgenererade. Varför man önskat sig ett sådant upplägg är svårt att veta, en bonus är dock att man verkligen tagit på sig att skapa de mest absurda karaktärerna filmhistorien skådat. Filmens manus som beskriver en värld där alla människor modifierar sina kroppar ger bakgrund till fantasifulla människoskapelser och detta tas verkligen tillvara – fast då räknar jag inte in alla utomjordingar som plats i framtidens New York och som är minst lika absurda som de modifierade männsikorna[2]. Ja, din hjärna kommer att koka emellanåt.

Nu låter det här som en totalsågning, faktum är att det inte är det. Immortal (ad vitam) är helt enkelt en för annorlunda film för att sågas på rak arm. Den är värd att se eftersom man efter ett par genomkollningar faktiskt får förståelse för handlingen, konflikterna, världen och karaktärerna som bebor den.

Immoral är en svår film. Här ligger också dess tjusning. Ett tips är att hyra den, då ett köp kan kännas aningen tungt. Själv valde jag SF-Anytime som leverantör, det kan vara ett bra tips.

  1. Varav ett par spelar en huvudroll []
  2. Vad sägs om en röd bläckfiskshammarhaj? []

Exotisk sci-fi

Standard

Science fiction har alltid varit något av en amerikansk affär, därför är det extra kul att den kommande veckan kommer med lovande exotisk sci-fi.

Det första jag tänker på är ryska Nightwatch. En skräck/fantasy/sci-fi rulle som slagit rekord i hemlandet. Det jag är rädd för är att man låter sig inspireras för mycket av amerikanska filmer. Förhoppningsvis finns det en distinkt smak av Ryssland i filmen när jag ska iväg och kolla.

Den andra filmen som lockar är högexotisk. Kanske främst för att det är en svensk sci-fi thriller. Jag tänker självfallet på Storm med Eva Röse, Jonas Karlsson och Eric Ericsson i huvudrollerna. Filmen har redan hunnit vinna priser och förklarats som kult. Den som lever (nästa vecka) får se.