300

Standard

300.jpg

Frank Miller var ökänd för att vägra samarbeta med Hollywood, hans serier var hans älsklingar och han höll hårt i dem. Med Sin City kom Frank Miller dock att överge sin position och man kan spekulera i varför, troligen har mixen ett seriöst förslag och en fet check med saken att göra. Sedan dess har i alla fall Frank Miller blivit industrialiserad av Hollywood. Sin City 2 och Sin City 3 är under utveckling och jag har nyligen sett hans 300 på bio. Det är just om den senare filmen jag tänkt skriva.

Det är inget snack om att testosteronet flödar i 300. Uppumpade muskler, män, kvinnor som föder riktiga män, vapen, noshörningar, naket, sex, offervilja och hybris. Det är en mäktig mix.

Någonstans har 300 fått ett oförtjänt rykte som ”årets actionfilm”, ”årets tekniska prestation”, ”årets politiska hetpotatis”, ”årets mansgrisfilm” eller ”årets togafilm” när den egentligen inte är något av dessa beskrivningar. Faktum är att 300 är en ganska underlig film som jag har svårt att placera i något fack.

Greenscreen-effekterna är inte riktigt vad jag väntat mig, actionsekvenserna är spektakulära, speciellt i slow-motion, det finns dock för få av dem. Den persiska armén är stooor och mäktig och vi skådar en hel del missfoster som det hade varit riktigt kul att se i strid (bödeln) men som istället aldrig får chansen att komma in i handlingen. De 300 spartanernas övermäktighet är så tonsättande att allting annat hamnar i skuggan när jag gärna hade sett en ännu mäktigare fiende. Man får helt enkelt intrycket av att de 300 är halvgudar i stridsmundering och att de kommer att komma ut segrande ur en omöjlig strid. Sedan går de och offrar sina liv i en sannerligen halvhjärtad sista insats… man kan bli arg för mindre.

Ändå är det med ett leende på läppen man lämnar biografen och beger sig hemåt – smått förvirrad – eftersom 300 inte riktigt är den film man förväntar sig men som ändå är tillräckligt minnesvärd. Här uppstår hos mig en underlig situation där jag erkänner villigt att jag tyckte om 300 riktigt mycket, samtidigt som jag har en enorm lust att såga den. Varför den här känslan uppstår kan jag inte riktigt förstå. Men att den smolkar ner min upplevelse en aning är tyvärr givet.

Spartanerna kan i alla fall vråla som gudar. Alltid något. Utöver allt annat.

Slafsig på bio

Standard

Igår var jag på bio och kollade in två filmer, faktiskt. Det var en sådan dag då jag kände att jag inte hade något liv, eller så ville jag bara att timmarna skulle gå. Lite huvudvärk hade jag i alla fall.

Nåja, i väntan på att vi skulle släppas in till Batman Begins så satt jag på en bänk och kollade in de andra besökarna. Det som slog mig var hur välklädda alla var. Det kändes nästan som om man var på galapremiär. Aftonklänningar (nåja, jag överdriver lite), kostymer, fina jackor och klänningar. Smink, frisyrer, urringningar och muskler.

Jag satt på bänken med blåa jeans och en t-shirt, en mörkgrå sådan. Frågan var om jag var den ende slafsiga personen i biografen? Det kändes så.

Men, vad är meningen med att klä upp sig på bio? Alla kommer ändå att sätta sig i trånga säten, ljuset kommer att släckas och sen sitter man och stirrar på en duk i drygt två timmar.

Det viktigaste tordes vara att man inte skall lukta illa. Jag tror att jag klarade mig.

Filmerna?

Jodå, Batman Begins var över förväntan. Åtta av tio araber rekommenderar den.

Den andra filmen jag såg var Sin City. Filmen kräver en hel del av tittaren och den är väl värd 15-års åldersgränsen. Nästan en unik upplevelse och för det mesta en positiv sådan. Åtta av tio araber gillar Sin City.