Gå till innehåll

3

När man inte bloggat på ett tag, uttryckt sig genom twitter och reblogs på tumblr, då är det faktiskt svårt att sätta igång med att skriva ett längre inlägg.

Märker detta just här och nu. Tänkte först skriva om något helt annat - det faktum att jag blev pappa för en och en halv månad sen - men det vill sig inte riktigt. Det är inte så att jag har skrivkramp, men väl seriösitetskramp och textlängdskramp. (Ett bra tecken dock, jag har börjat hitta på ord igen).

Vad jag tänker är att jag vill kicka igång bloggandet igen. Få lite tid för mig själv med detta när resten av tiden mest går till familjen, och framför allt lilla bebisen som jag kärleksfullt väljer att kalla Batman Phantom Sir King Sly. Få igång min förmåga att uttrycka mig i textform - det är något som verkligen rostat igen.

För vad det hela handlar om är en längtan att bli kreativ. Kanske börja skriva skönlitterärt, kanske ge sig på att utveckla ett spel med GameMaker eller nåt liknande. Att inte helt drunkna i det här med familjeliv. Även om det är näst intill omöjligt. När fru eller barn behöver mig då hamnar allt annat i andra hand.

Nåväl. Jag vill mer med den här bloggen än spotifylistor och youtubeklipp.

Förresten, funkar den där publicera-knappen fortfarande?

1

Är det något i luften? För joshua_tree sätter ett finger på problemet, och jag känner igen mig i hans inlägg. Det finns så mycket man vill skriva om, men det vill sig inte riktigt. Jag har hamnat i en situation där jag har ett inlägg i huvudet, sätter mig vid datorn, för att skriva om bajs istället.

Och det händer så mycket viktigt där ute. Vi är på väg mot recession, ipred-direktivet kommer att gå igenom, det är presidentval i USA, Halal-TV skapar rubriker redan innan det sänts och fisar (se? Jag kan inte låta bli) är tydligen bra för hjärtat.

Det kan i och för sig vara just det. När man har för mycket att välja mellan. Det blir nån form av blockering. Dessutom orkar jag inte vara arg just. Och för att ta mig an listan på tunga ämnen behöver jag lite ilska som drivmedel - någonting jag inte har i nuläget.

Så, istället blir det musik, spel och... bajs. Det kunde faktiskt ha varit värre.

3

Är det kanske så? Att man har en kvot bokstäver tilldelat per dygn. En litterär variant av den biologiska klockan? Jag märker att jag skriver mer sällan på bloggen när jag annars gör det någon annanstans. Och just nu är det ett projekt lokalt på datorn som tär på min kvot. Det blir inte så mycket över till annat.

Det är möjligt att hjärnan tröttnar på att skriva, en skrivkramp kanske inträffar när man inte lyssnar på varningssignalerna utan överskriver sig.

Hoppas att det inte är så. För nu är jag inne i ett flow där det är skönt att skriva. Orden strömmar ut. Tyvärr märker jag att jag blivit alldeles skadad av att ha läst engelska böcker senaste två, tre åren. De svenska orden känns fel, meningarna löjliga. Det är ett otacksamt jobb att skriva svensk fiktion.

Jag letar efter ett förtroende för mitt eget språk, att jag kan känna tillit för mina formuleringar och ordval. Inte blir det bättre av att min hjärna är inställd på de, ack så mycket mer, effektfulla engelska uttrycken. Intalar mig själv just nu att det hela kommer att lossna. Försökte med lösningen att skriva på engelska istället, här får jag istället känslan av otillräcklighet, barnspråket är opassande.

Förbannat vara denna flerspråklighet. Åtminstone just nu.

4

World of Warcraft

Jag fick ännu en fix idé och var tvungen att genomföra den. Jag skulle köpa guld till min World of Warcraft-karaktär för att sedan luta mig tillbaka och se vad som hände. Jag var nyfiken på hur hela systemet egentligen fungerade. Hur går det till när man beställer guld? Hur levereras den? Kommer den att levereras över huvud taget? Hur funkar Blizzards skyddsmekanismer? Hur fort kommer de att upptäcka mig? Kommer jag att bli varnad eller bannad? Hur påverkar ett överflöd av guld min karaktär? Kommer min spelstil att ändras? Lönar det sig att fuska?

Det här var för fyra veckor sedan. Idag har jag fått svar på alla mina frågor. I sann web 2.0-anda skickar jag nu ut en fråga till er kära läsare. Är ni intresserade av att läsa en artikel om mina erfarenheter? Om så är fallet, var ska jag då försöka publicera den? I print (större uppmärksamhet)? På webben (fler har möjlighet att läsa)? På bloggen (läsarservice)?

Kommentera gärna loss med allt vad ni har att komma med.

1

Jag tvivlar på att någon missat min lysande krönika i senaste nyhetsbrevet från Gameplayer, men om nu någon sovit under en sten så skadar inte en påminnelse om att jag briljerat än en gång.

Den här veckan passar jag på att såga onsdagen som dag för att sedan filosofiera om recenserandets konst för att slutligen deklarera min kärlek till Yahtzee.

Onsdagen är helt enkelt totalt värdelös. Om det inte vore för Zero Punctuation det vill säga, ni vet, den där webbshowen där Ben "Yahtzee" Croshaw recenserar spel och säger det som vi alla innerst inne tycker. Nämligen det att alla spel faktiskt suger.

Så skriver jag, bland annat.

Och för att inte begå tjänstefel passar jag dessutom på att bädda in Yahtzees senaste recension där Burnout: Paradise får vad det förtjänar.

2

Jag har alltid älskat språk, ord, att läsa och framför allt att skriva. Inte så underligt kanske att jag då gett mig in på området genom åren. Det har blivit en del frilansande, en del bloggande och en del annat. Mycket kan tyckas, jag har dock egentligen skrivit mindre än någonsin och inte alltid haft den där glädjen som kunde driva mig förr.

Jag tror att det var igår som det äntligen lossnade för min del. Jag fick en enorm lust att skriva åt mig själv, att skriva ihop en historia som kan bli ännu en novell, ännu en roman eller vad det nu kan vara. Det var tre år sen sist jag skrev endast åt mig själv, en oerhört lång tid. Annars har jag de senaste åren skrivit på uppdrag - och hur kul det än må vara så följer vissa krav med ett uppdrag som grumlar känslan. Det är svårt att leka, att löjla sig, att vara absurd bortom alla gränser när man skriver en text som man får betalt för och som troligen kommer att publiceras någonstans.

Situationen jag hamnade i vid årsskiftet fick mig att ge upp mina skribentuppdrag, och just nu känns det faktiskt oerhört skönt. Jag har fått tillbaka en lust att leka med ord, tankar och upplägg som jag inte ens trodde att jag förlorat.

Numera skriver jag tusentals tecken som troligen aldrig kommer att lämna min hårddisk, det är... befriande. Ibland måste man verkligen ta ett steg tillbaka för att få möjlighet att se helheten igen. Och det jag upptäckt är att mitt språk och min berättarkonst utvecklats ännu mer. Jag har numera ingen lust att skriva en specifik genre, jag vill bara skriva ihop en historia som fastnat i huvudet på mitt eget sätt. Utan krav, utan eftertanke och utan prestationsmål. Det är så att man ler.

3

Super PLAYDet varade ganska exakt i tre år, men sedan hann verkligheten ifatt mig. Från och med nu är jag inte längre en Super PLAY-skribent. Jag sade upp mig i veckan. Anledningen är långt ifrån spännande, jag har alltid prioterat mitt heltidsjobb över frilansandet och nu nådde jag en punkt då jag inte längre kunde vara tillgänglig för uppdrag. Det kändes fel att uppta en plats i frilansstallet när jag visste att jag inte skulle kunna producera och efter någon månad betänketid tog jag tag i situationen och sade upp mig.

Ett vemodigt beslut. Ett faktum jag alltid kommer att vara stolt över är den att jag faktiskt skrev för den tidning som jag ansåg vara den bästa. Jag gillar helt enkelt stilen, att inget känns pretentiöst, att det finns humor i sammanhanget, att man vågar ifrågasätta och ställa hårda frågor och att man inte lever på gamla meriter. Varje nummer har varit en fröjd, mest när jag själv inte varit inblandad utan kunnat bläddra, läsa och upptäcka som alla andra.

På så sätt känns det bra att man numera är en läsare. Annars låg yrkesskadan nära till hands. Man tänkte alltid på att man kunde ha formulerat sig bättre, att man kunde ha använt ett bättre ord, att man borde ha satt ett annat betyg. Nu får detta bli någon annans huvudbry.

Jag kommer att sakna gänget. Det är inte varje dag man hittar en tjog härliga människor som älskar spel lika mycket som man själv gör. Ljuset i slutet av tunneln är den att jag kommer att fortsätta få min dos Super PLAY varje månad - det blir någonting att se fram emot.

Nu väntar jag bara på ett bra prenumerationserbjudande. Något på gång Hjemmet? ;)

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och är lite av en tradition som sätter igång varje november. Här har du en författartävling som går ut på att skriva en roman på 175 sidor (eller 50000 ord) på exakt en månad. Tävlingen börjar 1:a november och slutar midnatt den 30:e samma månad.

Desto roligare är NaNoWriMi, National Novel Writing Minute där man har en minut på sig att skriva ihop en historia. Richard Cobbett påminner oss om förra årets vinnare och humorfaktorn är hög. I mina ögon mätt är det de störda historierna som verkligen skiner.

"The Twist Ending" av P. Jenkins:

He thought he was just another ghost, walking the spirit world in search of answers. Who had killed him, he wondered. Why did he see the blue lights wherever he went? It turned out he was really just insane, and the police wanted to know whose leg he’d been idly chewing on for the last few blocks. But they never found out…

"She Loved Too Much" av V. Belaeux:

She sighed, twisting the abandoned cloth between her fingers as she looked out over the viridian fields that stretched outside her homeland, pining for her lost love who was still out fighting the forces of darkness in a far away field of bright flowers and comely village girls who sang and laughed in a neverending festival of life and joy. Luckily, her one true love was the Devil, so the whores were soon burning in sulpherous hellfire.

En nationell skrivmånad i all ära, men det är i den där minuten som jag finner störst glädje.

2

Ännu en spelkrönika av undertecknat blev publicerad hos Gameplayer i fredags. Där går jag hårt åt konsolbranschen som är alldeles för cynisk och uteslutande för min smak.

Jag vet inte hur många lögner och PR-tricks jag fått stå ut med tack vare ondskans hantlangare Major Nelson och folket bakom Three Speech. Jag orkar inte längre. Jag vill bara njuta av mina spel – inte få känslan av att jag stöder Microsoft när jag köper ett Xbox-spel eller att jag stöder Sony när jag köper ett spel till PS3:an. För ärligt talat skiter jag fullständigt i vilka det blir som får stå som vinnare i företagskampen. Men nej, marknadsföringen och budskapen från konsolmakarna tvingar mig till att ta ställning. Och det vill jag inte göra.

Mer kan du läsa här, eller om du prenumerar på Gameplayers nyhetsbrev.

5

Ibland är vissa helger aningen för händelserika, då slår hjärnan ifrån och man har svårt att greppa tag i allt. Då passar ett sånt här punktformaterat inlägg utmärkt.

* Fyllde år i helgen. Befinner mig fortfarande i en plats då det är roligt att fylla år. Vet inte om jag kommer att tröttna ärligt talat.

* Det ryktar att Halo 3-recensionen i Super PLAY #139 kommer att vara något i hästväg. Ser fram emot att dyka ner i den. Undertecknad har dessutom skrivit lite mer än vanligt i det nummer som släpps i butikerna nu i veckan.

* Jobbpolaren Mute har kollat in konstsimsmästerskapet för herrar och laddat upp med en film och några bilder. Hans bidrag till tävlingen blev en köttbulle (!).

* Årets medieraket heter onekligen Eva Nazemson. Programledaren för Nattliv i TV4 Plus kräks i direktsändningen för att med en stor portion mod och humor återvända i rutan. Cred till Eva Nazemson för en professionell attityd. TV4 kan dock gå och dränka sig, att ett skitbolag tvingar en människa som uppenbarligen inte mår bra att leda ett direktsänt program visar bara på cynismen i korridorerna. Youtube har självfallet det populära klippet till besiktning.

* Spelbloggen tipsar om senaste Wired, det tänker jag också göra. När jag säger att jag jobbar som speltestare är den allmänna uppfattningen att jag "sitter och spelar spel". Läs Wireds artikel för att få en aning om vad jag verkligen gör, om än inte i samma skala...

* SJ fortsätter att suga. Med priser dyrare än flyget och konstanta förseningar känner jag mig som en idiot varje gång jag sätter mig i ett tåg.

* Uppdatering: Hur kunde jag glömma den här guldklimpen? Högerns verklighetsuppfattning är ju rätt talande.

%d bloggare gillar detta: