Gå till innehåll

3

När man inte bloggat på ett tag, uttryckt sig genom twitter och reblogs på tumblr, då är det faktiskt svårt att sätta igång med att skriva ett längre inlägg.

Märker detta just här och nu. Tänkte först skriva om något helt annat - det faktum att jag blev pappa för en och en halv månad sen - men det vill sig inte riktigt. Det är inte så att jag har skrivkramp, men väl seriösitetskramp och textlängdskramp. (Ett bra tecken dock, jag har börjat hitta på ord igen).

Vad jag tänker är att jag vill kicka igång bloggandet igen. Få lite tid för mig själv med detta när resten av tiden mest går till familjen, och framför allt lilla bebisen som jag kärleksfullt väljer att kalla Batman Phantom Sir King Sly. Få igång min förmåga att uttrycka mig i textform - det är något som verkligen rostat igen.

För vad det hela handlar om är en längtan att bli kreativ. Kanske börja skriva skönlitterärt, kanske ge sig på att utveckla ett spel med GameMaker eller nåt liknande. Att inte helt drunkna i det här med familjeliv. Även om det är näst intill omöjligt. När fru eller barn behöver mig då hamnar allt annat i andra hand.

Nåväl. Jag vill mer med den här bloggen än spotifylistor och youtubeklipp.

Förresten, funkar den där publicera-knappen fortfarande?

1

Alltså, Battlefield 3 ser ut att vara hur imponerande som helst. Faktum är att jag vet att det är riktigt, riktigt bra efter alpha-testrundan.

Ändå är det någonting helt annat som får mig att rysa. Och det är musiken, bäst representerad i Caspian Border-trailerns första minut.

Det här är ett soundtrack jag vill ha. Hellre redan igår. Vågar man hoppas på en OST till salu?

3

{EAV_BLOG_VER:3344fa367aecbbce}

Fienden, Sveriges nya kulturmagasin inriktat på spel, den ska du läsa. Nu, helst.

Fienden är ett spelmagasin som gör det Edge aldrig vågade göra, för att parafrasera Mats Nylund. Fienden är ett kulturmagasin som handlar om spel - men som saknar sådant som vanligtvis förstör en journalistisk produkt - såsom recensioner, förtittar, betalda resereportage, retroartiklar och annat trams.

Fienden skriver om kulturfenomenet spel, och det gör det så bra.

I första numret får vi till exempel lära känna Alix Henirol, kvinnan som gifte sig med Sonic. Vi spenderar tid med konstnärerna/spelskaparna Tale of Tales. Vi får veta vad det är i spel som får oss att känna. Vi får höra storyn om studion som tog spelen till en annan nivå - Lovedelic. Vi får en inblick i personen Uwe Boll. Vi får veta storyn bakom Limbo of the Lost-fiaskot och viktigast av allt, människorna bakom. The Darkness blir också hyllat för vad det lyckades oerhört bra med. Sedan läser vi en artikel som sågar Sveriges spelutbildningar med fotknölarna. Efter det är det dags att klara av Takeshis utmaning på en gammal famicom. Slutligen får veta vilken skitfilm Inception verkligen är.

Fienden är så bra att det är lite synd att magasinet är på svenska. Fienden är så bra att det är värt att lära sig svenska bara för att läsa. Jag hyllar och hyllar, men egentligen ska du bara lyssna på en enda sak. Köp och läs.

Gaikai är en ny tjänst från spelgurun David Perry. Idén är att strömma speldemos till din skärm, utan några installationer eller krångligheter, en perfekt marknadsföringskanal. Om du har stöd för java och flash ska du kunna spela alla spel i världen - konsol eller pc - bara du har en tillräckligt snabb uppkoppling. Det låter som science fiction och min inställning har varit rätt skeptisk. Hur mycket kommer grafiken att vara nedskalad? Hur mycket latency kommer vi att stå ut med? Hur länge får man vänta på att ett spel ska starta?

Sedan förra veckan har vi kunnat få svar på alla våra frågor då Gaikai öppnade upp för publik betatestning. Med spel såsom Mass Effect 2, Dead Space 2 och Spore har de flesta av mina frågor i alla fall blivit besvarade.

Det är aningen konstigt att se Mass Effect 2 starta upp i min webbläsare (och snart även på exempelvis Facebook) utan någon märkbar fördröjning. Men grejen är att det funkar. Latencyn är inte värre än vid andra onlinespel, grafikkvalitén är hyfsad och jag skulle till exempel inte ha några problem med att byta bort extremhögupplösta upplevelser bara jag slapp uppgradera datorn/köpa nya konsoler.

Just Gaikai är ju rätt marknadsföringsfokuserat. Det är speldemos och promotions som är huvudfokus. Konkurenten OnLive däremot är desto mer intressant för mig som gamer. Här är tanken att erbjuda ett obegränsat spelbibliotek för ungefär 10 dollar i månaden. Jag hatar liknelsen, men OnLive försöker vara ett Spotify för spel.

Sett med de ögonen är OnLive mer intressant än Gaikai, men det häftiga med Gaikai är att det fungerar, här och nu. Framtiden i våra webbläsare.

2

Det bästa med Game Dev Story är, nördigt nog, namngivandet av de kreationer jag lyckas få fram under min karriär som studiochef. Särskild stolt är jag nog över min konsol som fick ta det fantastiska namnet The Vengaboy, gissa varför liksom.

Minst lika roligt får man anta att jag haft med namngivandet av mina spel. Vad sägs till exempel om spionsimulatorn "Born Identity 3", racingspelet "Handy Brake", onlinerollspelet "Blue Oyster" (för övrigt mitt mest sålda med över 45 miljoner exemplar, CODBLOPS, vad är det?), musikspelet "Flip Off 2" eller Sims-klonen "Green Card USA"?

Upptäcker förresten en del obehagliga strömningar från de titlar jag angivet. Jag menar poncho-fps:et "Tequila Shot" är ju bara dålig humor. Inte blir det bättre med spionrollspelet "Alpha Alcohol" eller pyramidpusslet "Sphinx Off". Min absoluta favorit måste dock ändå vara musikspelet "Snel Hest Rave" som faktiskt fått två uppföljare.

Sen ska man inte heller underskatta influenserna från populärkulturen med titlar som "Drive Grumpy", "Ninja 4-ever" eller "I'd hit that 2" som självklart är ett rörelsekontrollbaserat ninjaspel.

2

Om Jackson Pollock hade gjort ett spel så hade det inte alls sett ut, betett sig eller varit som WHITE. Faktum är att kan vara både lite fascinerad och rädd för vad Pollock hade kunnat skapa om han fått fria händer i spelform. WHITE är dock ett spel som definitivt tagit inspiration av Jackson Pollocks lekfulla och slumpmässiga tavelkonst. Spelet, som är skapat av ett gäng designstudenter på den franska skolan ENJIM, utspelar sig på en blank tavelduk befolkad av små färglada monster ur Pixar-skolan, och dig i egen hög person.

I och med att det här är en förstapersonsskjutare är du beväpnad och jäkligt arg, ditt uppdrag går ut på att spränga, skjuta, förblöda och strategiskt utplacera monster strax innan du gör slut på deras liv, för att, som spelet säger "fragga, måla och dela" dig till framgång.

Till din hjälp har du olika verktyg. Exempelvis en hagelbössa som splattrar ut dina mål vid en träff, en granat som skapar våta fläcker, finkalibrig ammunition som gör att dina mål flyr undan blödande, en magnet att placera din måltavlor där du önskar och slutligen ett lockbete för den där ordentliga färgexplosionen. Mixen av typisk first person shooter-material och färglära skapar en väldigt udda upplevelse.

WHITE är ett sådant där spel som är svårt att placera och motivera. Varför liksom? Tacka nej till ett gratis, underhållande och kreativitetsfrämjande spel tänker jag dock inte göra, och det borde inte du heller.

Ladda ner WHITE gratis här. Sätt sedan igång med att skapa ditt eget mästerverk.