SD som vågmästare, det påverkar mig personligen

94% av Sveriges befolkning blir sura över det faktum att det rasistiska partiet Sverigedemokraterna nu tagit plats i Sveriges riksdag. Ändå kan det kännas lite abstrakt, eller hur? Visst är de där, visst har de fått runt 20 mandat, visst kommer vi att stå ut med rasistisk smörja i minst fyra år, men vad innebär det för mig?

Well, i mitt fall har Sverigedemokraternas ingång i finrummet en direkt påverkan. Jag har ikväll fått en käftsmäll utan dess like, faktum är att jag mår illa. Det har troligen inte undgått läsare av den här bloggen att jag gått och blivit kär i världens bästa R, att jag åkte till Bagdad i sommar för att gifta mig, och att jag sedan dess försöker få hit min älskade fru, men att det bara går så långsamt, långsamt när byråkratin står i vägen.

Tja, just detta, ”anhöriginvandringen”, är vad Sverigedemokraterna vill stoppa. Och nu befinner de sig i en vågmästarroll. Sverigedemokraterna vill hindra mig från att leva med min fru, och i teorin har de nu möjligheten att göra det.

Jag vet, rent praktiskt tar sådana här beslut lång tid. Jag tror inte att mitt enskilda fall kommer att hinna påverkas. Men jag ser på det större än så, Sverigedemokraternas politik är mer än ord och populism, den drabbar faktiskt människor med kött och blod, med känslor och förhoppningar, med framtidstro och optimism. Det räcker med en enda utpressningssituation där Alliansen ger vika och så kan min mardröm bli verklighet, att anhöriginvandringen görs näst intill omöjlig.

Ponera att det här skulle drabba mig. Vad har jag då för val? Jag hindras från att leva med min fru i Sverige på grund av ett rasistiskt riksdagsparti. Jag har svårt att själv se konsekvenserna, men nu när jag redan lider och det finns vissa dagar då jag knappt ens orkar titta på andra människor som håller hand, som kyssas, som kramas, som får vara nära sina kära – hur skulle jag då må om jag inte hade den här bilden framför mig om att allting ändå kommer att lösa sig för R och mig en vacker dag? Hur skulle jag då känna mig om Sverigedemokraterna satte stopp för vår framtid?

Den dagen skulle troligtvis Naseer inte längre bo i Sverige utan befinna sig i Irak, för allting är ju bättre än att leva utan sin egen fru.

Så, även om problemet med Sverigedemokraterna för vissa är abstrakt, är det i mitt fall högst konkret. Idag är jag förtvivlad, och inte så lite rädd. Det är kontentan av den här svarta valdagen.

—–

Värt att notera nu i efterhand: Vänner, ni som är ledsna, som känner skuld, som känner skam. Gör inte det. Ta inte den kollektiva skulden på er. 6% röstade på SD, 94% röstade mot. Ingen av de 94%:en ska behöva känna något annat än stolthet, ni gjorde precis vad ni skulle. Och för det ska ni ha ett stort tack.

Poesi för fiskar

I de bästa av världar är en viral hit vägen till upptäckten av en dold talang. Sällan har någon förtjänat detta lika mycket som Crazy Pictures och deras sketchprogram ”Poesi för fiskar”. När deras ”Nakenlekar” slog igenom var det säkerligen många av oss som höll tummarna för ett genombrott i filmsverige. Så blev tyvärr inte fallet, utan den virala hiten blev just en sådan, ungefär som en one hit wonder i musikbranschen. Vilket är fruktansvärt synd. För Crazy Pictures-gänget osar talang. Att bläddra genom deras youtube-kanal är att bada i härliga scener, schysst ljussättning, underbart skådespeleri och manus, häftig humor och drabbande allvar.

Crazy Pictures hankar sig fram just nu genom reklamfilmer, kanalvinjetter och annat tv-jobb i periferin. Det är inte tillräckligt. Vad det här gänget behöver är finansiering, antingen av en tv-serie i Grotesco Royal-format, eller en fullängdsfilm. Det får räcka med alla jäkla Roy Anderssons, Colin Nutleys, Richard Hoberts och Kjell Sundvalls. Vi behöver nytt blod.

Och det är så enkelt att se vart pengarna behöver ta vägen. Crazy Pictures är ju där och producerar guldklimpar, den ena efter den andra, så vad väntar Svenska Filminstitutet på? Go, git!

Om 20 dagar 20 år

Jag passar på att skriva det här inlägget idag. För om 20 dagar är jag inte i landet, utan i Irak. Vilket är lite roligt, för just den dagen kommer jag att fylla 20 år i Sverige. Jag skriver även det här inlägget just idag eftersom jag nyss läst Kinga Sandéns Newsmill-artikel ”Det är vi som är verklighetens folk” och igenkänningsfaktorn är hög.

Jag förstår faktiskt att man undrar var jag kommer ifrån första gången man träffar mig. Jag ser det till och med som upplyftande att jag umgås med en krets människor som inte sopar funderingar under mattan utan är raka mot mig. Det är snarare så att jag brukar bli förvirrad om jag råkar misstolka frågan, ska jag svara Irak? Skåne? Rågsved?

Vad som tyvärr irriterar mig är dock en potentiell följddiskussion, som tack och lov börjar bli sällsam.

– Hur länge har du varit i Sverige?
– 20 år.
– Jaså? Du pratar väldigt bra svenska!

Tack som fan att jag gör det. Jag har bott två tredjedelar av mitt liv i Sverige. Jag förväntar mig snarare ett förvånat ”du pratar väldigt bra arabiska”, för i ärlighetens namn har jag tappat så mycket av mitt hemspråk att det börjar bli pinsamt.

Själv har jag börjat använda frågan om mitt ursprung som en ice-breaker, men för att återkoppla till Kinga Sandéns artikel, det är inte alltid jag tycker att den är lämplig. Och det här gäller mig som faktiskt är född i Bagdad. Svårare är det med min systers situation till exempel. Hon är född på BB i Kristianstad, får hon frågan om var hon kommer ifrån är det naturliga svaret ”busshållplatsen” snarare än något annat.

Jag hoppas och tror i och för sig att den här markeringen baserad på en fördom är övergående. 70-talister och nedåt är relativt vana med det Sverige vi har idag. Namn och hårfärg säger ju väldigt lite om vem man är, och att än idag basera en livshistoria efter endast en blick känns rätt ofräscht. För sanningen är ju den att Verklighetens Folk är mer verkliga än vad både Åkesson och Hägglund önskar och tror.

Och verklighetens folk är ju, faktiskt, du – jag – vi och alla andra.

Allt det jag vill säga Bert

Jag satte min fot i Sverige den 22:a december 1990. Någonstans när jag äntligen förstod språket och trodde att jag hade förstått samhället kom Ny Demokrati in i riksdagen vid valet 1991. Bert Karlsson, Vivianne Franzén och Ian Wachtmeister kom att visa mig den mörka sidan av det svenska folkhemmet. Elva år gammal slutade jag vara naiv när det gällde mitt nya hemland. Från 1991-1994 blev jag vittne till en hatvåg uppiskad av Ny Demokrati, och om en grupp vuxna människor med det enda gemensamma mörkt hår eller mörk hy blev rädda, ja, då kan ni tänka er vad jag kände.

När jag förra veckan fick veta att Bert Karlsson skulle roastas i Kanal 5 så lekte jag lite med tanken på vad jag skulle vilja säga om jag hade haft möjligheten. Till min glädje var min fantasi inte långt borta från den verklighet Magnus Betnér representerade när det var dags för honom att gå upp i talarstolen för att roasta Bert. Tack Magnus!

Vi som aldrig var antisemiter

Låt oss gå tillbaka tre och ett halvt år. Den danska tidningen Jyllandsposten publicerar karikatyrer på profeten Muhammed, gör sig ovänner med halva den troende muslimska befolkningen, men får stöd av världen i stort där försvaret av pressfriheten står i fokus. Trycket blir dock för stort och Jyllandsposten ber om ursäkt, något som fick mig att kalla redaktionen för ett gäng idioter. Hur i helvete vågade man be om ursäkt för en demokratisk rättighet?

Kanske är jag överkänslig. Men faktum är att jag föddes i Saddams Irak, en av de värsta diktaturerna i modern tid, denna diktaturs maktfullkomlighet fick bland andra mig och min familj att fly landet eller riskera en reell död. Omständigheterna har fått mig att bli en förkämpe för fri press, fri religionsutövning, det fria ordet, organisationsfrihet och den allmänna demokratiska friheten vi lever under i stort.

Shit, jag har till och med försvarat SD-kurirens rätt att existera och röstat på Piratpartiet i demokratins namn. Så långt har jag gått och är beredd på att vandra vidare.

Därför, inte minst, blir jag upprörd inte bara över Israels reaktion utan även det politiska Sverige och världen i stort gällande fallet Aftonbladets kultursida med artikeln ”Våra söner plundras på sina organ”.

Journalisten Donald Boström redogör först för det allmänt kända fallet med den amerikanska rabbinen Levy Izhak Rosenbaum som numera sitter anhållen misstänkt för pengatvätt och illegal handel med organ, sedan anspelar han vidare på en händelse han var med om som fotograf år 1992 där den unge stenkastaren Bilal Ghanan först skjuts av israelisk militär, för att sedan föras bort och fem dagar senare dumpas med ett slarvigt hopsytt obduktionssnitt. Boström undrar om det här fallet har någon koppling till organhandelshärvan i USA, och ungefär där slutar artikeln.

Visst kan man beskylla Boström för att göra en tankevurpa av någonting som inträffat för 17 år sen. Visst kan man beskylla Boström för att vara antisemit. Visst kan man mena att Boström är något på spåret. Allt det där har egentligen inte någon mening för min del, jag känner till alldeles för lite fakta om både Bilal Ghanans öde och Levy Izhak Rosenbaums brott för att jag ska tycka det ena eller det andra.

Vad som verkligen gör mig arg är dock efterspelet. Aftonbladet kallas för Antisemitbladet av kollegan Sydsvenskan, en svensk ambassadör har den jävla nerven att attackera den svenska pressfriheten, Aftonbladet bombarderas av israelisk propaganda och kritiseras av en samlad mediebransch. WTF? Har ni glömt Jyllandsposten? Man står upp och försvarar de demokratiska friheterna när dessa är under attack, man lägger sig aldrig platt. Inte för någon.

Det var inte lite Jyllandsposten beskylldes för och vissa av anklagelserna höll jag till och med med om, men när antidemokratiska krafter trycker, då knuffar man tillbaka. Det är det vi ska göra nu när Aftonbladet är under attack, oavsett vem som står på den andra sidan. För inte vill vi väl framstå som hycklare?

Landet Runt

Ett av svensk televisions bästa program måste vara gruvligt underskattade Landet Runt. Och här låter jag kanske generation X-ironisk, i ärlighetens namn är jag det lite grann kanske, men när det kommer till kritan är Landet Runt en riktig pärla. Få är de program som är lika modiga. Redaktionen gör ju inslag som inte är av denna jord, och här någonstans hittar man porten till den svenska folksjälen.

Lika självklart som det är för lågstadieelever att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” borde det vara för nyanlända att kolla på Landet Runt på en SFI-kurs.

För när man tittar på det här programmet är det inte ovanligt med inslag av typen:

– Och nu ska vi till Markaryd i södra Småland där Bertil Aronsson hittat en regntunna vid stallet.

Vi ser en gård från sent 1800-tal, regntunnan zoomas in, den är väldigt sliten och är i nuläget fylld med vatten. En bit bort står en vithårig, sliten man med hängslen. Ålder 70+. Reportern för fram en mikrofon under näsan.

– Tja. Det är inte jag som placerat tunnan där så någon annan måste det ha varit, säger Bertil och är aningen obekväm framför kameran.

Inslaget avslutas med att man filmar gårdens katt i två minuter till en låt av Evert Taube, sedan gör en leende programledare en övergång till nästa inslag.

Och någonstans här finner man en gömd del av Sverige. Så, jo, Landet Runt är ett av mina guilty pleasures alltid. Bara det programmet gör tv-licensen aningen mindre smärtsam att betala.

Nationaldagen, med lust och färgning stor

Någonting man upptäcker ganska fort när man råkar hamna i Sverige är svenskarnas komplicerade ställning gentemot nationaldagen. På ett sätt kan jag förstå detta, traditionen är yngre än vad jag är och dagen var inte ens en helgdag förrän 2005.

Samtidigt är det så väldigt synd att se nationaldagen kidnappas av extremhögern. På nationaldagen vill man se blågula flaggor, glada människor, feststämning och överdriven nationskänsla. Det hör liksom till. Men vill dock absolut inte se hakkors, skinheads, och röd/vit/svarta flaggor.

För att råda bot på problemet har sajten nationaldagenifärg.se lanserats, en hemsida som riktar sig främst till Stockholmarna och som uppmanar oss alla att fira lite extra genom att att hänga ut lakan i alla möjliga färger från våra balkonger den första veckan i juni. Det tycker jag är en alldeles utmärkt idé. Faktum är att den borde sträcka sig bortom Stockholms gränser.

Den 6:e juni är Sveriges nationaldag. Inte nazisternas.

Flyktingpingis

Folkoperan kör just nu en revive på Gian Carlo Menottis opera ”Konsuln”. Operan handlar om hur människor i flykt far illa i byråkratins värld. I den uppdaterade versionen som just nu spelas får vi följa Magda som söker asyl i Sverige via det svenska konsulatet i hennes hemland. Och så börjar karusellen av blanketter, stämplar och halvbesked att snurra.

Precis som i verkligheten alltså.

Det som först väckte mitt intresse är marknadsföringen. På flyktingpingis.se kan man spela Pong med en flykting som får studsa mellan regering och myndigheter. Upplägget är fantastiskt retro, uppbackat av Du Gamla, Du Fria i bitpop-tolkning. Bara det får ingen missa.

Highscore ligger på 93. Undrar om det är möjligt att komma högre?

Jag har för övrigt svårt för opera, inte konsten i sig, men absolut kutymen runtomkring. Men just nu funderar jag ändå på att ge avkall på mina principer. Det här låter ju lovande.

Hej Sverige. Det här är V och detta är W. De är inte samma bokstav, och de är inte varandra heller

Sverige har ett problem. Folk kan banne mig inte skilja på bokstäverna V och W. Och när de väl gör det mixar de ihop bokstäverna till och med. Det är lite gulligt, men så fort Sverige försöker prata engelska ställer det här till stora missuppfattningar. Sverige kan säkert dra sig till minnes ett par pinsamma situationer.

Jag hade faktiskt förstått saken om både V och W hade uttalats som V. Sverige hade officiellt inget W i alfabetet förrän 2006. Mitt problem är dock att Sverige har helt fuckat upp bokstäverna till oigenkännlighet. Snälla, sluta med det!

Jag har hört skräckexempel ska ni veta. Skräckexempel.

Det pratas till exempel om Darth Oaider. Vem i helskotta är det? Sithlorden heter faktiskt Vader. Som i vatten. Darth Vader alltså. Inget annat. Darth Oaider låter som en ovanligt elak kypare. Men Vader. Där snackar vi oomph!

Och inte fasiken heter det visky. Visky är en katt, en katt med skabb. Det heter banne mig whisky. Oisky. En drink så varm och silkeslen att änglar får vingar. Bjuder ni mig på visky så går jag och vaccinerar mig först. Men ett glas whisky. Det kan jag tacka ja till.

Alltså, Sverige. V och W är faktiskt helt olika bokstäver. V uttalas som [v]. W uttalas dock som [double-ju]. Nu när detta klarnat borde vi inte ha fler problem med dessa tvenne bokstäver.

Förutom när det gäller alla stackare som heter Wilhelm och Wilma det vill säga. Det kan inte vara lätt att vänja sig vid att bli kallad Ujilhelm och Ujilma.

FRA-lagen skrämmer mig

Det är dags att ta till storsläggan, högst medveten om att det aldrig kan hända här vill jag ändå presentera ett worst case scenario. Vad är det värsta som kan hända om FRA-lagen träder i kraft? Tyvärr är svaret värre än du kan ana.

Låt mig beskriva min bakgrund. Jag föddes i Irak. Ett land som härskades av en paranoid diktator, en diktator vars främsta vapen var en totalitär underrättelsetjänst och förmågan att spela ut, till och med, barn och föräldrar mot varandra. Jag föddes i det ultimata angiverisamhället, med skräckexemplet av en underrättelsetjänst gone wrong vid toppen av pyramiden.

Kort sagt. Det värsta som kan hända, det har jag tyvärr fått uppleva.

Fråga dig, vad gör vi, jag och min familj här i Sverige egentligen? Vad får en människa att fly sitt land? I vårt fall stavas svaren övervakningssamhälle, underrättelsetjänst och oönskade individer.

Det framhåller sig som sådant att jag har två föräldrar som sa nej. Någonting jag är oerhört stolt över. De sa nej till Saddam och de arbetade på att få fram något bättre. Detta drog till sig uppmärksamhet. Mina föräldrar, deras släkt, deras vänner och hela umgänget kartlades och förföljdes. Det här var ingen lek. Folk fängslades, torterades och mördades. Till slut kände min familj sig tvingade att fly Irak.

Vi hamnade som tur är i ett land som respekterade den personliga integriteten, ett öppet land där individen inte behövde vara rädd för att kommunicera sina åsikter, hur obekväma de än må ha varit. Och så har det, mer eller mindre, varit de snart 19 år jag levt i Sverige.

Den första januari 2009 kommer det här att ändras. Och jag blir rädd. Jag har sett vad FRA-lagen kan leda till i dess mest extrema form. Och någonstans pirrar det till i hjärtat när jag ser vad statsministern kan vara kapabel till. För vad blir nästa steg? Hur kommer regeringen att reagera när den pressas nästa gång? Eller för att dra det ännu ett steg, hur pass mycket kommer man att vässa FRA-vapnet om regeringen eller staten utsätts inför ett hot – hur vagt eller reellt det än må vara.

Tar man första steget mot ett övervaknings- och angiverisamhälle är det lätt att bli fartblind och glömma att dra i bromsen. Hur ser ett FRA-Sverige ut om fem år? Om tio år? Om tjugo år?

Lite rädd är man. Absolut.