SD som vågmästare, det påverkar mig personligen

94% av Sveriges befolkning blir sura över det faktum att det rasistiska partiet Sverigedemokraterna nu tagit plats i Sveriges riksdag. Ändå kan det kännas lite abstrakt, eller hur? Visst är de där, visst har de fått runt 20 mandat, visst kommer vi att stå ut med rasistisk smörja i minst fyra år, men vad innebär det för mig?

Well, i mitt fall har Sverigedemokraternas ingång i finrummet en direkt påverkan. Jag har ikväll fått en käftsmäll utan dess like, faktum är att jag mår illa. Det har troligen inte undgått läsare av den här bloggen att jag gått och blivit kär i världens bästa R, att jag åkte till Bagdad i sommar för att gifta mig, och att jag sedan dess försöker få hit min älskade fru, men att det bara går så långsamt, långsamt när byråkratin står i vägen.

Tja, just detta, ”anhöriginvandringen”, är vad Sverigedemokraterna vill stoppa. Och nu befinner de sig i en vågmästarroll. Sverigedemokraterna vill hindra mig från att leva med min fru, och i teorin har de nu möjligheten att göra det.

Jag vet, rent praktiskt tar sådana här beslut lång tid. Jag tror inte att mitt enskilda fall kommer att hinna påverkas. Men jag ser på det större än så, Sverigedemokraternas politik är mer än ord och populism, den drabbar faktiskt människor med kött och blod, med känslor och förhoppningar, med framtidstro och optimism. Det räcker med en enda utpressningssituation där Alliansen ger vika och så kan min mardröm bli verklighet, att anhöriginvandringen görs näst intill omöjlig.

Ponera att det här skulle drabba mig. Vad har jag då för val? Jag hindras från att leva med min fru i Sverige på grund av ett rasistiskt riksdagsparti. Jag har svårt att själv se konsekvenserna, men nu när jag redan lider och det finns vissa dagar då jag knappt ens orkar titta på andra människor som håller hand, som kyssas, som kramas, som får vara nära sina kära – hur skulle jag då må om jag inte hade den här bilden framför mig om att allting ändå kommer att lösa sig för R och mig en vacker dag? Hur skulle jag då känna mig om Sverigedemokraterna satte stopp för vår framtid?

Den dagen skulle troligtvis Naseer inte längre bo i Sverige utan befinna sig i Irak, för allting är ju bättre än att leva utan sin egen fru.

Så, även om problemet med Sverigedemokraterna för vissa är abstrakt, är det i mitt fall högst konkret. Idag är jag förtvivlad, och inte så lite rädd. Det är kontentan av den här svarta valdagen.

—–

Värt att notera nu i efterhand: Vänner, ni som är ledsna, som känner skuld, som känner skam. Gör inte det. Ta inte den kollektiva skulden på er. 6% röstade på SD, 94% röstade mot. Ingen av de 94%:en ska behöva känna något annat än stolthet, ni gjorde precis vad ni skulle. Och för det ska ni ha ett stort tack.

Hur man tar isär en sverigedemokrat

Anna Tiberg på Dagens Arbete gör det som både Mona Sahlin och Per Schlingmann misslyckades med. Hon plockar isär en sverigedemokat med hjälp av sakfrågor. Intervjun är nästan surrealistisk, journalisten får rätt ofta hjälpa intervjuoffret med att hitta de svar han är ute efter – och vi snackar nu om sakfrågor som personen är ansvarig för i partiet.

Jag slänger in ett litet roligt stycke från ordväxlingen mellan Anna Tiberg och Per Björklund, sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman.

När det gäller bygget i Vaxholm. Ni har ju en skrivning om att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Var det inte därför facket försatte bygget i Vaxholm i blockad? Facket ansåg att det handlade om konkurrensen skulle vara på lika villkor? Hur hänger era ståndpunkter ihop på det området?

Det känner jag inte igen.

Att utländska företag inte ska få konkurrensfördelar. Det står i ert program om Ekonomisk politik.

Det har inte jag varit med och skrivit. Det får du ta med någon annan.

Men det handlar ju också om arbetsmarknadspolitik, ni skriver en massa om hur arbetsmarknaden ska regleras där. Och arbetsmarknaden är ditt område, så det borde du väl känna till?

Nej, jag kan ingenting om det där, det får du ta med den som har skrivit programmet.

Mycket mer godis går att finna om man läser intevjun i sin helhet, bland annat passar Björklund på att slänga skit på svenskarna i Marbella.

Halo 3, lite som SD

halo3.jpgJag har lirat Halo 3-betat i ett par dagar nu och intrycken är faktiskt väldigt svikande. Ett mer konservativt spel har jag nog inte lirat på år och dagar.

Jag vill minnas att jag var en av dem som uppskattade första Halo väldigt mycket. Det var riktigt kul att hamna på den här konstiga ringplaneten med dess flora och fauna, man fick verkligen känslan av att uforska och upptäcka. Planeten man hade kraschlandat på var ett mysterium som bara väntade på att bli löst. Det kliar i mina fingrar till och med nu när jag skriver om mina upplevelser.

Sen kom Halo 2 och jag var lite… meh. Spelet var snyggare, Master Chief kunde bära två vapen samtidigt och det var typ allt. Det fanns inte så mycket nytt. Det var delvis därför jag blev väldigt positivt överaskad när jag fick spela rollen som The Arbiter. Jag vet att den här killen var hatad av många (troligen för att man fick tampas med The Flood), själv tyckte jag att The Arbiter var bäst i hela tvåan – en nyhet som väckte min nyfikenhet.

Och här kommer då Halo 3-multiplayer betat vandrande och jag hoppar på tåget, för att som sagt bli besviken. Jo, jag är medveten om att betat ger en väldigt smal bild av vad slutresultatet kommer att bli. Det är trots allt endast multiplayer på några banor. Men… det finns mycket att rynka på näsan inför. Hela spelet andas någonting som kommer att gå hem i stugorna, det andas populism, en illusion av trygghet och en stor känna-igen-sig-faktor. Det här är spelvärldens motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Det finns de som säger att spelet inte kommer att släppas förrän om sex månader, att allting kommer att förbättras och ändras. Dessa har uppenbarligen inte arbetat inom spelindustrin. Så många förändringar kommer vi inte att se. Man låser ett spel när det går in i alpha för att sedan arbeta på att finslipa det. Det är realiteten. Grafiken kommer med andra ord inte att förändras, den kommer bara att finslipas. Vad vi ser i det här betat är i princip vad vi kommer att se i det färdiga spelet. Nämligen en mer högupplöst version av Halo 2, ingenting mer. Sättet vi kontrollerar Master Chief på kommer att vara detsamma, enda förändingen är att X-knappen bytt funktion, knappast revolutionernade. Vi kommer att få spöa samma fiender som vi alltid gjort och vi kommer inte att kunna leka med gravitationen mer än vad vi gjorde i en väldigt begränsad omfattning med Halo 2.

Halo 3 slår mig som ett fegt spel. Ett spel som inte vill utvecklas, som spelar på igenkänningsfaktorn, som går hem i stugorna. Ett spel som Jimmie Åkesson kommer att prata sig varm om. Gamla värderingar, ”trygga” värderingar.

Halo 3 känns lite som SD.

Vad hände?

Vad hände med demokratin, friheten, den öppna dialogen och allt det där?

Tro mig, om Sverigedemokraterna har -någon- fiende så är jag en av dem. Men att stänga ner partiets nyhetsorgan? Vad tänkte Socialdemokraterna och SÄPO på? Vad tänkte de med? Och sättet det gjordes på… kunde man inte ha åtminstone diskuterat frågan med SD innan man tog till en så drastisk åtgärd?

När bestämde man sig för att sjunka ner till Sverigedemokraternas nivå?

Vad kommer härnäst? Ska man slänga allt det fina snacket åt sidan så fort egenintressena hotas? Har vi börjat göra oss av med alla obekväma krafter? Kanske är det dags att göra sig av den borgliga alliansen. De är ju obekväma för den sittande regeringen, det vore kanske bra om de råkade ut för en… olycka.

Vad sägs om det SÄPO?

Eller vänta, blev jag just obekväm? Ska jag börja viska och sätta igång duschen varje gång jag ska tala? Är jag avlyssnad och övervakad nu? Ligger det någon pärm med mitt namn hos er nu? Är det dags att bli rädd?

För visst är det skrämmande. Jag gav USA så mycket skit för sitt ”krig mot terrorismen” att det står republikanerna upp i knäna. Men så ser man plötsligt att den svenska regeringen inte är så mycket bättre så fort egenintressena hotas.

Känslan av besvikelse är stor.