Ett av svensk televisions bästa program måste vara gruvligt underskattade Landet Runt. Och här låter jag kanske generation X-ironisk, i ärlighetens namn är jag det lite grann kanske, men när det kommer till kritan är Landet Runt en riktig pärla. Få är de program som är lika modiga. Redaktionen gör ju inslag som inte är av denna jord, och här någonstans hittar man porten till den svenska folksjälen.

Lika självklart som det är för lågstadieelever att titta på "Fem myror är fler än fyra elefanter" borde det vara för nyanlända att kolla på Landet Runt på en SFI-kurs.

För när man tittar på det här programmet är det inte ovanligt med inslag av typen:

- Och nu ska vi till Markaryd i södra Småland där Bertil Aronsson hittat en regntunna vid stallet.

Vi ser en gård från sent 1800-tal, regntunnan zoomas in, den är väldigt sliten och är i nuläget fylld med vatten. En bit bort står en vithårig, sliten man med hängslen. Ålder 70+. Reportern för fram en mikrofon under näsan.

- Tja. Det är inte jag som placerat tunnan där så någon annan måste det ha varit, säger Bertil och är aningen obekväm framför kameran.

Inslaget avslutas med att man filmar gårdens katt i två minuter till en låt av Evert Taube, sedan gör en leende programledare en övergång till nästa inslag.

Och någonstans här finner man en gömd del av Sverige. Så, jo, Landet Runt är ett av mina guilty pleasures alltid. Bara det programmet gör tv-licensen aningen mindre smärtsam att betala.

1

Sex år efter alla andra upptäcker jag The Wire. Vill man vara sen gäller det att vara det ordentligt. Som vanligt är det riktigt svårt att marknadsföra en polisserie, jag får åtminstone känslan att har man sett ett så har man sett alla. Inte för att jag har något emot polisserier, gillar Homicide, Law & Order och Without a Trace. Problemet ligger i att motivera till ännu ett åtagande.

Därför, sex år senare. Mitt första The Wire-avsnitt ser jag september 2008. Femte och sista säsongens sista avsnitt visade på HBO den 9:e mars 2008. Varför börja kolla nu? Säsongsuppehåll av Battlestar Galactica och Lost, måste hitta en surrogatserie att kolla in.

Nu när man har lyxen att vara efterklok så borde jag ha valt något annat. The Wire är en sammanhängande historia som utspelar sig över fem säsonger. Vi får följa ett dynamiskt Baltimore, ett gäng poliser och ett annat (varierande) gäng kriminella. Drogerna ligger i fokus. Berättandet är jämfört med annat, långsamt och fokuserat. Välberättat. Lösa trådar knyts allt i efterhand. Ingen karaktär är för liten för att glömmas bort. Stereotyperna är få. Det är gråareor med konsekvenser som skildras. Och det finns knappast någon rättvisa i den här världen som The Wire rör sig i.

Jag stormtrivs med första säsongen. Till den grad att jag blir uppriktigt ledsen när andra säsongen sätter igång. De där konsekvenserna jag nämnde tidigare drabbar bara inte karaktärerna i serien, de drabbar även mig. Och här någonstans har jag svalt bete, krok och flyte. Jag engagerar mig och följer de kommande avsnitten slaviskt. Numera befinner jag mig i mitten av tredje säsongen, har enligt andras utsago redan bevittnat en höjdpunkt med avsnittet "Dead Soldiers". Ser fram emot många till.

6

Första gången jag såg Bill Bailey var i det horribelt betitlade naturprogrammet "Wild Thing I Love You". Någonstans var detta kanske det bästa som kunde hända. Det enda jag såg var en tunnhårig man med hockeyfrilla som såg lite vilsen ut bland programmets experter. Utseendet fastnade, men absolut inte personligheten.

Spola fram några månader och det är humorkväll hos SVT. Ståuppscenen upptas av en Bill Bailey som påminner obehagligt mycket om den där programledaren jag vagt minns. Under närmaste en och en halvtimmen chockdrunknar jag i briljant humor. Bill Bailey visar upp den ena talangen efter den andra och man kan inte låta bli att känna en viss avundsjuka. Musiken, dialogen, närvaron, humorn. My kind of guy. Sedan dess är jag fast, laddar ner Baileys föreställningar och gillar det jag ser, även om hans "Part Troll" alltid kommer att stå mig närmast hjärtat.

Jag vill här bjuda på ett litet exempel. Bill Bailey skriver en kärlekssång:

Sedan kan jag inte göra annat än att rekommendera fler verk av den här enastående komikern. Som extra bonus kan jag nämna att det går rykten om att Bill Bailey ska ställa upp i brittiska schlagern nästa år, når han europeiska finalen så blir det första gången någonsin jag röstar i sammanhanget.

12

Jack Hansen tipsar i sin blogg om USA:s Magnus Betnér - en ståuppkomiker med namnet George Carlin. Jag håller inte helt med Jack om att George är bättre än Magnus, de båda komikerna riktar ju sig mot sin publik och de gör det på ett mycket underhållande sätt. Men visst är George Carlin oerhört rolig.

Här följer ett exempel:Samtidigt måste jag passa på att pusha för Magnus Betnér, hans rutin under Stockholm Lives senaste säsong är guld värt:

10

SVT fortsätter med sina temakvällar på lördagar, och nu har turen kommit till den tecknade japanska filmen, anime. Satsningen heter kort och gott "En natt med anime" och det är en riktig långkörare vi bjuds på. Från klockan 22:30 till 06:35.

anime.jpg

Kvällen börjar med Spirited Away[1] av Hayao Miyazaki för att sedan fortsätta med dokumentären Anime Uncovered. Senare blir det dags för Perfect Blue, dokumentären Animation Runner Kuromi, filmerna Voices of a Distant Star[2], Kakurenbo: Hide and Seek, Grrl Power[3] och avslutningsvis Stormy Night[4].

DN tipsar på kultursidorna, medan SVT har tablåen redo.

Personligen har jag sett alldeles för få animerullar, och de jag suttit och skådat har varit rena mainstreamfilmer. Nu vet jag inte riktigt hur representerande eller populära filmerna som SVT kommer att visa egentligen är, men i listan har jag endast hunnit se Spirited Away. Det blir med andra ord en bra filmnatt med titlar som jag aldrig ens hört talas om tidigare.

Ett bra initiativ av SVT med start den 7:e september alltså.

  1. Sen to Chihiro no Kamikakushi []
  2. Hoshi no koe []
  3. Makasete Iruka! []
  4. Arashi no Yoru Ni []

kimil.jpegFörra veckans bästa och mest ironiska dokumentär hette "Kims Vänner" och visades på SVT2 igår klockan 22.15.

Här fick man följa ett gäng stollar med namnet "Korean Friendship Association" i dess första resa till Nordkorea. Det här gänget består av några västlänningar som kallar sig intellektuella (alltid ett varningstecken) och som gjort försvaret av Nordkorea och dess politiska system till sin livsuppgift.

Så långt allt väl, tills verkligheten möter myten. Slutminuterna är underbart ironiska när illusionen rämnar och Kims vänner plöstligt inser vad det är för ett galet land de befinner sig i. När paranoian vänds mot en är saker och ting inte längre lika kul.

För oss tittare blir det dock ironisk humor på hög nivå. Du som missade dokumentären får hålla tummarna för en repris.

"Korean Friendship Association" har självfallet en hemsida som är sisådär lagom läskig. Även wikipedia tar upp gruppen.

4

blackwhite.jpgSVT verkar vilja ta ett eget steg i debatten om integration genom att påbörja visningen av den kontroversiella amerikanska serien Black. White.

Jag lyckades fånga första avsnittet förra veckan och blev tillräckligt intresserad för att åtminstone kolla in det andra avsnittet.

Vad handlar det här om då? Jo, två familjer ur medelklassen får byta ras och liv med varandra för att sedan växla erfarenheter och diskutera dessa. Den vita familjen Wurgels blir sminkade och får agera svarta i olika situationer och den svarta familjen Sparks blir i gengäld sminkade och får agera vita i andra situationer. Här jämförs sedan erfarenheterna och en diskussion om integration, rasism och fördomar får komma till tals.

Jakten på den nakna sanningen får stå i centrum och redan i det första avsnittet får familjerna en chock i sina nya hudfärger.

Det är som sagt intressant, det kunde dock ha varit intressantare med en svensk variant. Våra fördomar skiljer sig naturligtvis från de amerikanska. Här känns det som att det är mer kulturen och religionen som är huvudfrågan än själva rasfrågan (rätta mig om jag har fel).

Hade SVT vågat till exempel följa mitt liv så hade jag nog kunnat bjuda på ett par intressanta ögonblick. Att gå in i en exklusiv affär är till exempel alltid en intressant upplevelse. Ögonen vänds rätt snabbt mot en och man blir erbjuden hjälp ett par gånger för mycket. Jag är kanske känslig, men skillnad märks när jag till exempel är ute själv eller med mina icke-svenska vänner gentemot när jag är ute med mina svenska vänner. Det senare alternativet gör folk givetvis mer avslappnade, här har jag bevisligen "integrerats" och är då inte längre en fara.

Någonstans lär man sig leva med det här till slut. Man tackar artigt nej till övernitisk butikspersonal, man reagerar inte längre på folks förvåning när man talar svenska utan brytning och man går över till andra sidan gatan när en skrämd pensionär får syn på en och fryser på plats som om hon vore ett villebråd.

Dessutom är folk mer vana vid en folkblandning i storstaden än de är till exempel i en sydsvensk småkommun. Fördomarna är mycket mindre här och folk är allmänt mer acceptanta.

Acceptans verkar det dock inte finnas för mycket av i Black. White. Därför blir det för min del en följning av serien som gäller. Kulturkrockar är fascinerande och ingenstans framhävs de så tydligt än hos Black. White. Ed Martin skriver utförligt om serien, intressant läsning för den som önskar fördjupa sig.

Programmet heter Svarta eller vita hos SVT och visas måndagar 20:00 på SVT2.

1

Granskningsnämnden9:e januari 2007 visades ett inslag i Rapport hos SVT1 om nästa generations dvd-spelare. Inslaget behandlade uteslutet Sonys bluray-format trots att det det fanns ett konkurrerande format, nämligen hd-dvd. Jag passade då på att reagera och anmälde inslaget till Granskningsnämnden för radio och tv.

Idag kom ett beslut[1] från Granskningsnämnden där inslaget friades. Granskningsnämnden anser nämligen att det inte innebar ett otillbörligt gynnande av kommersiella intressen.

Vi var tydligen tre stycken som hade reagerat tillräckligt mycket för att skicka in en anmälan. Granskningsnämndens hade följande syn på saken:

Det korta nyhetsinslaget handlade om ett förestående teknikskifte för lagring och uppspelning av filmer och spel och vad det skulle innebära för konsumenterna. Granskningsnämnden anser att det visserligen uppkom ett visst gynnande av Blu-ray genom inslaget men att gynnandet inte gick utöver vad som var motiverat av ett informationsintresse.

Intressant att Granskningsnämnden pekar på ett visst gynnande men väljer att fria ändå.

  1. SB186/07 []

2

Jag reagerade igår på ett inslag i Rapport om framtidens dataskiva. Inslaget handlade nämligen uteslutet om formatet blu-ray som stöds av Sony - och det verkade som att Sony hade lyckats kuppa inslaget. Sony snackade, demonstrerade och såg framför allt till att konkurrenten hd-dvd inte fick nämnas.

Det luktade arrogans och okunnighet över Rapports inslag. Det luktade nästan köpt.

Idag märker jag att det är fler som reagerat. Bland annat tv-bloggen Wierd Science och Aftonbladets spelblogg.

Vem har hört av sig till SVT?