Gå till innehåll

1

modern spelutveckling

Det var ett tag sen jag senast skrev om spel till en publikation i någon annans regi, närmare bestämt nära två år sedan. Planen var väl att jag skulle fortsätta hobbyskriva på min blogg och fortsätta vara en läsare av intressanta spelmedier. När sedan TDH hör av sig med ett spännande upplägg så väger det tungt, jag har ju tidigare arbetat under honom med Kong.

Och så var Spelbloggen född, och så började jag skriva om spel semi-professionellt (det vill säga gratis) igen. Det som verkligen lockade den här gången är faktiskt det att jag inte ingår i redaktionen, som frilansare är jag fri att skriva om det som intresserar mig. På Kong var man närmast tvungen att skriva nyheter, förtittar och recensioner - och hur roligt än det kunde vara så blev jag yrkesskadad och slutade uppskatta min hobby - istället var spel bara ett jobb som skulle göras. Det vill jag undvika.

Med intressegrad som enda hinder har jag skrivit ett inlägg om modern spelutveckling. Den är jag rätt stolt över. Ämnet är lätt att fördjupa sig i och komplicera, istället ville jag vara generell och beskriva ett koncept i den moderna spelutveckingsfilosofin utan att påtvinga läsarna metodnamn som scrum, lean, kanban och gudarna vet vad. Det artade sig ganska väl kan jag tycka. Om du är minsta intresserad av att veta hur det numera går till att utveckla spel så är en läsning värd - därifrån kan du fördjupa dig i en härlig, agil värld där tiden är det enda hindret.

Jag kommer att återses på Spelbloggen från tid till tid, med någon recension, någon intervju men kanske framför allt med artiklar som jag tycker är roliga att skriva.

Spelbloggen drivs av Thord Daniel Hedengren, Malin Jonsson och Rickard Olsson. Det är i det närmaste ett givet recept på succé.

11

När jag fick chansen att skriva för Super PLAY i slutet av 2004 var det inget svårt beslut att ta giget. För det första hade jag växt upp med tidningen. Som prenumerant på Nintendomagasinet blev jag uppgarderad till Super POWER, som senare blev Super PLAY. Mina spelrötter hade allt med tidningen att göra, och att få skriva för denna institution var en sann glädje. Som bonus fick jag betalt för de texter som jag tidigare skrivit pro bono och en exponering mot 70000 läsare. That was life för en 24-årig wannabeskribent.

Det skulle dock dröja ett helt år innan jag fick respekt för Super PLAY. Från att ha varit fun and games fick jag för första gången i min korta journalistkarriär tag på ett scoop. Det var inför pressvisningen av Sports Interactives Football Manager 2006 som Miles Jacobson, då pr-nisse, lyckades försäga sig och avslöja att Xbox 360-versionen av spelet skulle kräva en hårddisk. Det här var stort på den tiden då Microsoft hade tryckt på att Core-paketet skulle kunna spela alla spel lika bra som Pro-paketet. Nu hade jag ett uttalande om visade på motsatsen. Jacobson visste att vi inte skulle kunna hålla tyst om det här, men försökte ändå med illa dolda hot.

Tillbaka på redaktionen lade jag fram mitt case och visste inte vad jag skulle göra. Dåvarande chefredaktören Tommy Rydling lovade att tänka på saken och jag gick hem för att glömma det hela. Till nästa nummer hade Super PLAY tryckt en nyhet om att Football Manager 2006 till Xbox 360 skulle ha en hårddisk som krav. Vad jag minns blev det inga reaktioner på nyheten, varken från Sports Interactive, utgivaren Sega eller tidningens läsare. Men nyheten trycktes trots riskerna, och det åtminstone var vad jag tog med mig av händelsen.

Som en motpol måste jag här hacka lite på Level. I nummer 40 finns en artikel med titeln "Filmlicensförbannelsen". Här ska vi tro på att Thomas Wiborgh träffat en spelutvecklare som arbetat med ett stort filmlicensspel på ett flygplan över Atlanten, denne berättar efter ett par glas alkohol hela sitt livs historia för Wiborgh av någon outgrundlig anledning, mot ett löfte om att få vara anonym givetvis. Jag vet inte, men sådana artiklar känns inte trovärdiga, och om jag ska våga mig på ett påstående så tror jag att "Filmlicensförbannelsen" aldrig fått tryckas i Super PLAY i den form som återges i Level.

När jag i slutet av 2007 slutade frilansa för Super PLAY var det med aningen sorg i hjärtat. Karriären krockade med frilansandet, och karriären var vad som betalade räkningarna. Det var inget svårt beslut, dock ett tråkigt ett. Nu när jag nås av nyheten om att Super PLAY ska läggas ner känns det riktigt tungt. Jag tänker på en hel stab underbara frilansare och en redaktion som förtjänar bättre.

Delvis är det bland annat mitt fel att tidningen läggs ner. Jag är en av de här som tappat suget för tidningar i pappersformat. Super PLAY köpte jag oregelbundet, mest i samband med en längre resa. Och nu får jag betala priset för detta. Ekonomi är bajs. Det får avrunda ett alldeles för långt inlägg.

Andra som skriver om nyheten är Emmy, TDH, HB, Rikard och Blog 'em up. Även forumtrådar på Super PLAY och Levels community Loading är värda att följa.

5

Jag kan väl börja med att göra lite som TDH och Xboxflickan och visa upp min nya 360-avatar.

Sen kan vi ta det ett steg längre och recensera uppdateringen av Xbox 360:s gränssnitt, det som så populärt kallas NXE. Första intrycket är positivt, det är smidigare att navigera bland menyerna och konsolen känns snyggare. Går inte riktigt med på att en sketen uppdatering plöstligt ger mig en 360-och-en-halv, men visst, det är en rätt okej förbättring. Ingen bra sådan dock, och jag ska förklara varför.

Den första och riktigt stora fallgropen är buggigheten i systemet. Det är ofattbart att man släpper ett gränssnitt, det första ting en användare kommer i kontakt med, som är så pass dåligt testat och kvalitetssäkrat. Min konsol hann hänga sig tre gånger, en gång i introduktionen när jag skulle acceptera användaravtalet, andra gången när jag bläddrade i min vänlista, och tredje gången när jag tog en bild av min avatar för att använda som gamer card-bild. Det hade varit rent vansinne med de här problemen om de varit mina första intryck av konsolen, snacka om att lämna tillbaka en fallerad produkt och kräva pengarna tillbaka...

Den andra fallgruppen är avatar-systemet. Det gör ont i mitt hjärta att se vilket enormt plagiat det är. Det spelar ingen roll vad Rare eller Microsoft säger, för min del räcker det med att lyssna på avatar-låten för att jag ska bita ihop och kräva en stämning. Det är galet oattraktivt att sno idéer så skamlöst som det görs här. Jag gör det bästa av situationen och ser till att använda min avatar, nu när den ändå finns där med ingen möjligthet till avinstallation. Men seriöst Microsoft... hoppas åtminstone att ni har lite dåligt samvete.

Annars är det här en obligatorisk uppdatering, spelar ingen roll vad man tycker om den, om man har en uppkopplad konsol så kommer man förr eller senare att tvingas uppdatera. Och då antar jag att min recension inte spelar någon som helst roll.

2

Om allting annat (och spel) skriver jag i den här eminenta bloggen. Om film blir det, om än inte så mycket som jag skulle önska hos Bloggywood. Det naturliga steget vidare är rätt uppenbart, varför inte skriva om böcker?

Sagt och gjort. Tack vare Thord Daniel Hedengrens nya projekt Pakten har jag numera en bokblogg att sköta om - det fiffiga namnet är Pakten Böcker och jag tycker att du ska ta dig en titt.

Varför då?

Jo, för att jag försöker göra det lite annorlunda. Mina spelskribentrötter gör sig påminda. Jag vill väldigt gärna leta upp nyheter och rapportera om dessa (någon som känner till några pressreleaser jag borde få tag på?), jag vill gärna behandla böcker som nöje än som någon kulturell högpunkt, jag vill väldigt gärna vara objektiv och låta min smak och humöret råda när jag recenserar, dessutom vill jag pusha för böcker som nästan aldrig får någon uppmärksamhet - udda fackböcker, science fiction, fantasy, oöversatt skönlitteratur och annat som inte direkt ligger på radarn.

Kort sagt. Med Pakten Böcker vill jag ta mig vatten över huvudet och se hur det känns. Det vore kul om du ville vara med och leka.

1

Har du tappat kontrollen över din inkorg? Ser den ut lite som nedan (fast värre)? Det gör synnerligen min inkorg - och det är inga problem så länge man inte har en viktig mailkorrespondans att hålla koll på. Men vad händer när man driver affärer genom e-posten? Eller om man har jobbansökningar ute som skall kompletteras och efterkollas?

Thord Daniel Hedengren har svaret. I ett av de bättre inläggen som bloggosfären producerat försöker TDH att hjälpa oss reda ut vår mailkaos. Gudarna ska veta att det verkligen behövs.

Tipsen är enkla och självklara. Därför hade man nog aldrig kommit på dem själv. Men följer man TDH:s tips så har man snart en mailbox som faktiskt är lätt att hålla reda på och hitta i.

Läs därför på om hur du kan få kontroll på din inkorg, innan det är försent.

3

tdh.gifThord Daniel Hedengren har varit riktigt flitig och samlat på sig en länkguide till Spelsverige.

Ända sen Manual lades ner har jag saknat en liknande länksamling. Att hålla sig ajour med spelsverige är inte så enkelt som det kan tänkas vara. Med TDH:s samling blir det dock återigen lätt att få en överblick över de spelsidor, distributörer, butiker och spelrelaterade tjänster som är verksamma i det här landet.

Det enda jag saknar är en lista på svenska spelutvecklare, vill minnas att Manual hade med även dessa.

2

Umit ABOj! Umit AB, företaget som bland annat ligger bakom Gameplayer, Ungdomar.se och diverse webbdesignprojekt har idag köpt spelsajten Kong med tillhörande communityt Gamer och sportsidan Sportgamers.se.

Att Skriva om Spel har mer om uppköpet med en tillhörande snabbintervju.

Jag har tidigare varit skribent för Kong och håller fortfarande kontakt med de flesta medarbetarna, Gameplayers chefredaktör Lars Jensen är dessutom en vän. Det händer grejer i gemenskapskretsen med andra ord. Exakt vad som ska hända nu är oklart, men självklart hoppas jag att Kongs skribenter ska fortsätta skriva i en eller annan form - förmågorna ska man fortsätta ta tillvara på.

Kongs chefredaktör Thord Daniel Hedengren har drivit Kong och Gamer i över tio år, det här är lite av ett kapitel inom speljournalistiken som nu får ett avslut, Hedengren fortsätter dock att se framåt med bland annat designuppdrag i USA med företaget 901pm och som skribent hos 901am. Från svenskt till internationellt fokus med andra ord.

Det här blir en affär jag ska hålla ögonen på. Medias framtid ligger ju online, och just Gameplayer börjar segla upp som en av de stora lirarna i matchen om spelbranschen. Spännande.

7

perdido.jpgEfter Thord Daniel Hedengrens översvallande recension var jag tvungen att införskaffa China Miévilles tegelstensroman Perdido Street Station. Jag kan i samma andetag sända ett tack till TDH för att han fick mig att läsa det här underbara verket som inte liknar något annat.

Weird fiction, eller New Weird försöker wikipedia definera Miéville. Det är inte långt från sanningen. China Miéville skriver varken fantasy, sci-fi, horror eller vad det nu är för fack man försöker placera honom i. Istället är hans värld uppfriskande och underbart konstig - till den grad att den blir trovärdig.

De som läst H.P. Lovecraft, Franz Kafka eller Mary Shelley kommer säkert att känna igen sig en smula i Miévilles verk. Mest av allt kommer de dock att förundras över hur unik romanvärlden Bas-Lag känns och hur levande staden New Crobuzon är beskrivet.

Man äcklas, skrattar, blir upphetsad, blir bestört, känner sorg och hopplöshet med Perdido Street Stations karaktärer. Boken blir en fantastisk resa på 800 sidor som få borde missa. Det tar tid för ens hjärna att acceptera att det faktiskt gillar det det läser. Och att en författare kan uppbringa sådana känslor är bara det guld värt.

Att jag kommer att läsa mer av China Miéville råder ingen tvekan om, jag hoppas bara att även du kommer att våga ge honom en chans.

Perdido Street Station har ISBN 0345443020.

1

Jag har stora problem med tv-programmet Dirty Sanchez. Det är så hemskt, äckligt, over the top - att jag inte kan byta kanal.

När jag fick i uppdrag att recensera spelet åt Mobilspelaren så upptäckte jag att jag var lika hemsk som programmet i fråga.

Ni ser, det finns ett antal straff i spelet. Alla väldigt snälla. Man kan dock skriva egna straff om man vill - och det gjorde jag. Problemet är att jag lät mig inspireras lite väl mycket av tv-programmet. Och nu vägrar båda mina medskribenter[1] att spela med mig.

Läs varför och håll med mig om att de beter sig orättvist.

  1. Jonny Knutsson och Thord Daniel Hedengren []

Jag läser DN Kultur-artikeln om ärketönten Alexander Bard och hans mail-lista "Elit". Kommer otroligt nog fram till att jag har svårt för vartenda namn som utpekas som deltagare i listan.

Jag antar att det är väldigt enkelt att känna igen en skitstövel, trots att man aldrig träffat personen i fråga.

Det är ju trots allt självklart att personer som Fredrik Virtanen, Adam Alsing, Per Sinding-Larsen, Jonna Bergh, Madelaine Levy, Gustav Gelin, Jan Axelsson, Jessica Gedin, Mikael Tornving, David Erixon, Oscar Swartz, Natalia Kazmierska, Olle Wästerberg, Johanne Hildebrandt och självfallet Alexander Bard figurerar i sammanhanget. De är ju små människor som måste bekräfta sig själva med att (anonymt) hoppa på andra.

I ett sådant kulturklimat måste man fråga sig vem som i sina sinnens fulla bruk önskar bli en "kändis"?

TDH skriver om ämnet, och det är andra gången den här veckan vi inte helt håller med varandra :)