Caprica, om att våga chansa

Standard

Skeptisk är fel ord. När jag först läste om Caprica, serien som skulle utspela sig 58 år före händelserna i Battlestar Galactica, var jag i det närmaste förnärmad. Avslut är ett bra ting, man hade berättat en historia från början till slut och jag kunde för all del i världen inte förstå varför seriens upphovsmän kände sig tvungna att gå tillbaka för att berätta för oss vad som hade hänt förr. Det finns luckor som jag inte vill ha ifyllda, luckor som jag helst lämnar åt fantasin.

Att The Wire är världens bästa tv-serie har inte endast med dess kvalitéer att göra. Vi kommer in i en tidpunkt och lämnar fem år senare. Poliserna, gängen, politikerna, lärarna, journalisterna – de fortsätter att leva sina liv. The Wire vågar lita på att vi tittare förstår.

Högst motvilligt, och med leda som motivation började jag i alla fall kolla på Caprica under helgen, med en nedladdad pilot som start. När avsnitt 5 avslutas är jag lycklig och hoppfull inför seriens framtid. Det finns tydligen plats för ifyllda luckor bara skaparna är tillräckligt passionerade, engagerade och kunniga.

Det som gör mig gladast är nog att Caprica har väldigt lite med Battlestar Galactica att göra. Serien har ett helt annat fokus, en helt annan vinkel, en helt annan berättelse och helt andra motiv. Att redan i piloten låta en självmordsbombare på ett fullsatt tåg starta händelsekuggarna sätter en enormt hög nivå. Och genast kommer vi in i så komplicerade ämnen som religion, liv, död, sorg, politik, rasism, säkerhet – och att leka Gud. Det är ingen spoiler att man i Caprica kommer att få reda på hur människan kom att skapa cylonerna och hur dessa kom att vända sig mot sina skapare.

Halva nöjet med Caprica är att njuta av skickligheten hos de manusförfattare som lyckas vrida och vända på det som vi alla vet komma skall. Jag har redan sett min första cylon, men jag kan ärligt talat ännu inte förstå vad det kan vara som kommer att vara den gnista som kommer att så split mellan människa och maskin. Den Frankenstein-inspirerade sidohandlingen är dock mäktig och mångbottnad. Jag älskar det.

Värt att notera är även en djup förståelse för nät- och gamerkulturen. Här skildras för första gången ungdomskultur med stor trovärdighet och allvar (tror jag i alla fall, för en 16-åring är jag säkert pensionsfärdig och helt och hållet ”ute”). Vilket inte säger lite, speciellt i amerikansk tv-kultur där unga vuxnas beteenden ofta förenklas och moraliseras.

Slutligen är jag otroligt förtjust i seriens intro. Efter ett par avsnitt förstår man hur genial inledningen är. Säsongen sammanfattad i 43 magnifika sekunder. Det är snyggt, skickligt och gav mig rysningar första gångerna jag såg det.

Caprica är en positiv överraskningen av magnitud. Det ska bli ett nöje att följa fortsättningen.

The Wire, första halvleken

Standard

Sex år efter alla andra upptäcker jag The Wire. Vill man vara sen gäller det att vara det ordentligt. Som vanligt är det riktigt svårt att marknadsföra en polisserie, jag får åtminstone känslan att har man sett ett så har man sett alla. Inte för att jag har något emot polisserier, gillar Homicide, Law & Order och Without a Trace. Problemet ligger i att motivera till ännu ett åtagande.

Därför, sex år senare. Mitt första The Wire-avsnitt ser jag september 2008. Femte och sista säsongens sista avsnitt visade på HBO den 9:e mars 2008. Varför börja kolla nu? Säsongsuppehåll av Battlestar Galactica och Lost, måste hitta en surrogatserie att kolla in.

Nu när man har lyxen att vara efterklok så borde jag ha valt något annat. The Wire är en sammanhängande historia som utspelar sig över fem säsonger. Vi får följa ett dynamiskt Baltimore, ett gäng poliser och ett annat (varierande) gäng kriminella. Drogerna ligger i fokus. Berättandet är jämfört med annat, långsamt och fokuserat. Välberättat. Lösa trådar knyts allt i efterhand. Ingen karaktär är för liten för att glömmas bort. Stereotyperna är få. Det är gråareor med konsekvenser som skildras. Och det finns knappast någon rättvisa i den här världen som The Wire rör sig i.

Jag stormtrivs med första säsongen. Till den grad att jag blir uppriktigt ledsen när andra säsongen sätter igång. De där konsekvenserna jag nämnde tidigare drabbar bara inte karaktärerna i serien, de drabbar även mig. Och här någonstans har jag svalt bete, krok och flyte. Jag engagerar mig och följer de kommande avsnitten slaviskt. Numera befinner jag mig i mitten av tredje säsongen, har enligt andras utsago redan bevittnat en höjdpunkt med avsnittet ”Dead Soldiers”. Ser fram emot många till.